Året 2007: Låtarna
10. SÄKERT!: ALLT SOM ÄR DITT
Rent objektivt så är väl egentligen Vi Kommer Att Dö Samtidigt mer årets låt än Allt Som Är Ditt. Men å andra sidan inte alls. Ingen låt har nog framkallat så mycket känslor i år som Allt Som Är Ditt. Temat har varit ett tokhett ämne i några år nu, men utvecklingen känns som den helt stagnerat. Svea Rikes Lag och alla Sveriges domstolar anser fortfarande att våldtagna tjejer i stort sett får skylla sig själva. Synen känns underligt dåtida och reptilhjärna, det blir så ofattbart att man blir helt frustrerad och nästan vägrar tro att det faktiskt förhåller sig på det viset. Här kommer Annika Norlin med en personlig berättelse i temat och fångar upp vad nästan alla känner. Och det är jävligt skönt att under några sekunder få ge utlopp för en så ociviliserad tanke som att dom jävlarna ska skjutas. Och när ett helt publikhav sluter upp till allsång på de textraderna så känns det för några ögonblick som att en typ av känslomässig rättvisa tillfälligt skipas där och då. Som att det finns hopp. Annika Norlin är årets personlighet alla kategorier, Sveriges viktigaste musiker, artist, textförfattare och förebild. Nästa år blir det engelskspråkigt igen om jag förstått det rätt, say hello to saferide.
9. BASIA BULAT: I WAS A DAUGHTER
Någonting konstigt hände med min musiksmak I år. Eller så revolutionerades den akustiska folkrocken och blev angelägen och intressant helt plötsligt. I vilket fall så känns Basia Bulat som bland det roligaste som hänt i år. I Was A Daughter ligger högst upp på min last.fm-lista, med ett nästan löjligt försprång framför alla andra låtar. Kan hänga ihop med att jag först bara hade den låten rippad från Sonically Speaking innan jag skaffade hela skivan så den nöttes en del. Kul förresten att Sonic kunde bidra med något kul för en gångs skull. Kan en musiktidning vara tröttare och mer förutsägbar? Eller jo, nu vara jag orättvis. Det kan man helt klart. Det är bara styra nyllet mot brittiska öarna för att man för alltid ska tacka gudarna för att Sonic inte ägnar sig åt ingående reportage om The Who, Nirvana, Bob Dylan, osv. Sonic fyller sin funktion. Typ. Men det ska bli grym pepp då fantastiska Soundvenue expanderar till Sverige, de känns bra mycket oräddare och fräschare.
8. KATE NASH: FOUNDATIONS
Skivan är tyvärr lite svajig, men Foundations är full pott. Den vittnar om den artist Kate Nash skulle kunna vara om hon bara ansträngde sig lite mer. Temat, texten, arrangemanget, melodin, sången, dialekten ? klockrent som en käftsmäll, en behaglig sådan. Det är en låt som sätter sig, som man omöjligt kan få ur skallen, som man vill citera med samma arroganta, brittiska coolness som Kate när hon pratsjunger ?Yeah, intelligent input darling??. Samtidigt ? vemodet, igenkänningen, fingertoppskänslan när hon beskriver den fula, ogina sidan av mänskligheten.
7. M.I.A: PAPER PLANES
Jag känner mig som kungen av hela jävla världen när jag lyssnar på den här låten. I mitt huvud sitter jag på stentrappen utanför mitt hus en varm sommardag i gassande solsken och suger i mig iskalla Fidel Castro. M.I.A. makes me wanna drink rum and party all night.
6. BLACK KIDS: I?M NOT GONNA TEACH YOUR BOYFRIEND HOW TO DANCE WITH YOU
You are the girl that I?ve been dreaming of
Ever since I was a little girl
Atlanta. Två tjejer, två killar. En mickfrilla. Call and response-körer. Kaotiska trummor. Desperation och dans. Och så årets briljantaste låttitel på det. Det räcker i min värld utan problem till en sjätte plats på årets topplista. Hoppas på en massiv break för det här bandet så de kan masa sig över till Sverige och man äntligen kan beskåda dem i liveformat, har hört att det ska vara the shit.
5. RIHANNA FEAT. JAY-Z: UMBRELLA
Jag har sagt det en och två och tre gånger, och jag säger det igen ? Umbrella är årets Baby One More Time. En briljant poplåt framförd i original av en så kallad kommersiell artist som trots det varit stört omöjlig för anhängare av den goda smaken att ignorera. Räkna med att coverversionerna på den här låten kommer att fortsätta hagla ett bra tag framöver. I övrigt så är Rihanna grym. Hon har ett nästan läskigt högt snitt bra och välskrivna poplåtar i sin katalog, lite som Sugababes när deras tid begav sig. Fortsätter hon så här så kommer hon snart uppnå en helt annan status än den dussinartist hon kanske (helt orättvist) avfärdas som i dag.
4. THE SHINS: PHANTOM LIMB
Phantom Limb och The Shins är Portland Oregon mer än det är något annat. Och allt som förknippas med Portland är i min värld av godo. Det var också den här låten som väckte min senila kärlek för det här bandet. Det var Chelsey som öppnade mina ögon. Chelsey, den amerikanska tjejen med underligt stor förkärlek till Skandinavien, Drömhus och ABBA, och som förbarmade sig över mig och Råttan när vi var i Portland för Girls Rock Camp Alliance Conference och visade oss till bästa kaffehaket, skjutsade runt oss på sightseeing i stan, tog mig till en Adidas Outlet och invigde oss för flera av Portlands musikaliska guldkorn. Det känns helt ofattbart att den här låten kom i år, efter den helgen i februari känns det som att The Shins alltid varit en del av mig. Phantom Limb är en klockren poplåt, närmast magisk. På vippen till att vara för bra för att vara sann. Och den sammanfattar The Shins storhet på ett helt rättvisande sätt. Plus att den innehåller falsettsång, det går inte att argumentera mot falsettsång. Falsettsång is the bomb!
3. THE VIEW: WASTED LITTLE DJ?S
En hyllningslåt till fulla små dj:s som dansar skjortan av vilken klubbhoppare som helst och spelar samma skiva för 16:e gången samma kväll. Jag vill så klart tänka att den handlar om mig, och även om den troligtvis inte gör det i och med att min existens så vitt jag vet inte känd av någon av medlemmarna i The View så känns det så när jag lyssnar och mimar med framför spegeln. Några av årets briljantaste textrader finnes också i denna perfekta pop/rock-kombo.
They?re into all the coolest bands
and knowing that they?re coming to the gigs as fans
entitles me to some decency
Astedwae ittlae ejaysdae
They?re the cleverest blonde weekend
Astedwae ittlae ejaysdae
I wish everybody danced like them
2. SHOUT OUT LOUDS: TONIGHT I HAVE TO LEAVE IT
Jag var en av idioterna i Rookies lyssningsgrupp som tvivlade på Shout out louds typ 2002 eller när det var vi fick in deras då aktuella ep/demo. Jag hörde inte edgen då, jag tolkade 100° som ett one hit wonder, jag saknade tilltro till den här popgruppens förmåga att leverera något så hittigt någonsin igen. Jag får skylla på min cyniska ådra och att jag förmodligen befann mig i ett deppat tillstånd i livet och inte hade mycket tilltro över till just någonting. Och jag bär gärna dumstruten en stund, jag föredrar nämligen att jag hade fel framför att jag skulle ha rätt och att det här redan klassiska stycket pophistoria skulle berövas mig och resten av världen.
Don?t you come up to me and say you like it
It?s better you say you hate it, that?s the truth exactly
We go out dancing I don?t wanna be bothered
Just want to be bothered with real love
Jag lovar, bara äkta kärlek from now on.
1. BABYSHAMBLES: DELIVERY
Jag funderade rätt länge på om verkligen Babyshambles skulle få knipa första plats här. Har själv aldrig riktigt förstått storheten med det bandet tidigare. Gick hem och la mig en kvart innan de äntrade scenen på Hultsfred 06, och ångrade mig inte särskilt mycket efteråt heller. Inte min påse te helt enkelt. Vad som däremot är min påse te är låtar som känns högre än livet. Mitt musiklyssnande känns bitvis som en enda lång jakt efter den perfekta poplåten. Och i år är det ett skitigt, knarkigt, brittiskt och alldeles hopplöst rockband som stått för den perfekta poplåten. När refrängen kommer så är det inte långt från att jag kissar ner mig av lycka. Det är ren och skär perfektion, rakt in i hjärteroten vidare ner i maggropen. Delivery är mitt knark, och förhoppningsvis även Pete Dohertys dito inför det nya året. Babyshambles på Hultsfred 08 blir inte bara av ? det blir musikhistoria.
Rent objektivt så är väl egentligen Vi Kommer Att Dö Samtidigt mer årets låt än Allt Som Är Ditt. Men å andra sidan inte alls. Ingen låt har nog framkallat så mycket känslor i år som Allt Som Är Ditt. Temat har varit ett tokhett ämne i några år nu, men utvecklingen känns som den helt stagnerat. Svea Rikes Lag och alla Sveriges domstolar anser fortfarande att våldtagna tjejer i stort sett får skylla sig själva. Synen känns underligt dåtida och reptilhjärna, det blir så ofattbart att man blir helt frustrerad och nästan vägrar tro att det faktiskt förhåller sig på det viset. Här kommer Annika Norlin med en personlig berättelse i temat och fångar upp vad nästan alla känner. Och det är jävligt skönt att under några sekunder få ge utlopp för en så ociviliserad tanke som att dom jävlarna ska skjutas. Och när ett helt publikhav sluter upp till allsång på de textraderna så känns det för några ögonblick som att en typ av känslomässig rättvisa tillfälligt skipas där och då. Som att det finns hopp. Annika Norlin är årets personlighet alla kategorier, Sveriges viktigaste musiker, artist, textförfattare och förebild. Nästa år blir det engelskspråkigt igen om jag förstått det rätt, say hello to saferide.
9. BASIA BULAT: I WAS A DAUGHTER
Någonting konstigt hände med min musiksmak I år. Eller så revolutionerades den akustiska folkrocken och blev angelägen och intressant helt plötsligt. I vilket fall så känns Basia Bulat som bland det roligaste som hänt i år. I Was A Daughter ligger högst upp på min last.fm-lista, med ett nästan löjligt försprång framför alla andra låtar. Kan hänga ihop med att jag först bara hade den låten rippad från Sonically Speaking innan jag skaffade hela skivan så den nöttes en del. Kul förresten att Sonic kunde bidra med något kul för en gångs skull. Kan en musiktidning vara tröttare och mer förutsägbar? Eller jo, nu vara jag orättvis. Det kan man helt klart. Det är bara styra nyllet mot brittiska öarna för att man för alltid ska tacka gudarna för att Sonic inte ägnar sig åt ingående reportage om The Who, Nirvana, Bob Dylan, osv. Sonic fyller sin funktion. Typ. Men det ska bli grym pepp då fantastiska Soundvenue expanderar till Sverige, de känns bra mycket oräddare och fräschare.
8. KATE NASH: FOUNDATIONS
Skivan är tyvärr lite svajig, men Foundations är full pott. Den vittnar om den artist Kate Nash skulle kunna vara om hon bara ansträngde sig lite mer. Temat, texten, arrangemanget, melodin, sången, dialekten ? klockrent som en käftsmäll, en behaglig sådan. Det är en låt som sätter sig, som man omöjligt kan få ur skallen, som man vill citera med samma arroganta, brittiska coolness som Kate när hon pratsjunger ?Yeah, intelligent input darling??. Samtidigt ? vemodet, igenkänningen, fingertoppskänslan när hon beskriver den fula, ogina sidan av mänskligheten.
7. M.I.A: PAPER PLANES
Jag känner mig som kungen av hela jävla världen när jag lyssnar på den här låten. I mitt huvud sitter jag på stentrappen utanför mitt hus en varm sommardag i gassande solsken och suger i mig iskalla Fidel Castro. M.I.A. makes me wanna drink rum and party all night.
6. BLACK KIDS: I?M NOT GONNA TEACH YOUR BOYFRIEND HOW TO DANCE WITH YOU
You are the girl that I?ve been dreaming of
Ever since I was a little girl
Atlanta. Två tjejer, två killar. En mickfrilla. Call and response-körer. Kaotiska trummor. Desperation och dans. Och så årets briljantaste låttitel på det. Det räcker i min värld utan problem till en sjätte plats på årets topplista. Hoppas på en massiv break för det här bandet så de kan masa sig över till Sverige och man äntligen kan beskåda dem i liveformat, har hört att det ska vara the shit.
5. RIHANNA FEAT. JAY-Z: UMBRELLA
Jag har sagt det en och två och tre gånger, och jag säger det igen ? Umbrella är årets Baby One More Time. En briljant poplåt framförd i original av en så kallad kommersiell artist som trots det varit stört omöjlig för anhängare av den goda smaken att ignorera. Räkna med att coverversionerna på den här låten kommer att fortsätta hagla ett bra tag framöver. I övrigt så är Rihanna grym. Hon har ett nästan läskigt högt snitt bra och välskrivna poplåtar i sin katalog, lite som Sugababes när deras tid begav sig. Fortsätter hon så här så kommer hon snart uppnå en helt annan status än den dussinartist hon kanske (helt orättvist) avfärdas som i dag.
4. THE SHINS: PHANTOM LIMB
Phantom Limb och The Shins är Portland Oregon mer än det är något annat. Och allt som förknippas med Portland är i min värld av godo. Det var också den här låten som väckte min senila kärlek för det här bandet. Det var Chelsey som öppnade mina ögon. Chelsey, den amerikanska tjejen med underligt stor förkärlek till Skandinavien, Drömhus och ABBA, och som förbarmade sig över mig och Råttan när vi var i Portland för Girls Rock Camp Alliance Conference och visade oss till bästa kaffehaket, skjutsade runt oss på sightseeing i stan, tog mig till en Adidas Outlet och invigde oss för flera av Portlands musikaliska guldkorn. Det känns helt ofattbart att den här låten kom i år, efter den helgen i februari känns det som att The Shins alltid varit en del av mig. Phantom Limb är en klockren poplåt, närmast magisk. På vippen till att vara för bra för att vara sann. Och den sammanfattar The Shins storhet på ett helt rättvisande sätt. Plus att den innehåller falsettsång, det går inte att argumentera mot falsettsång. Falsettsång is the bomb!
3. THE VIEW: WASTED LITTLE DJ?S
En hyllningslåt till fulla små dj:s som dansar skjortan av vilken klubbhoppare som helst och spelar samma skiva för 16:e gången samma kväll. Jag vill så klart tänka att den handlar om mig, och även om den troligtvis inte gör det i och med att min existens så vitt jag vet inte känd av någon av medlemmarna i The View så känns det så när jag lyssnar och mimar med framför spegeln. Några av årets briljantaste textrader finnes också i denna perfekta pop/rock-kombo.
They?re into all the coolest bands
and knowing that they?re coming to the gigs as fans
entitles me to some decency
Astedwae ittlae ejaysdae
They?re the cleverest blonde weekend
Astedwae ittlae ejaysdae
I wish everybody danced like them
2. SHOUT OUT LOUDS: TONIGHT I HAVE TO LEAVE IT
Jag var en av idioterna i Rookies lyssningsgrupp som tvivlade på Shout out louds typ 2002 eller när det var vi fick in deras då aktuella ep/demo. Jag hörde inte edgen då, jag tolkade 100° som ett one hit wonder, jag saknade tilltro till den här popgruppens förmåga att leverera något så hittigt någonsin igen. Jag får skylla på min cyniska ådra och att jag förmodligen befann mig i ett deppat tillstånd i livet och inte hade mycket tilltro över till just någonting. Och jag bär gärna dumstruten en stund, jag föredrar nämligen att jag hade fel framför att jag skulle ha rätt och att det här redan klassiska stycket pophistoria skulle berövas mig och resten av världen.
Don?t you come up to me and say you like it
It?s better you say you hate it, that?s the truth exactly
We go out dancing I don?t wanna be bothered
Just want to be bothered with real love
Jag lovar, bara äkta kärlek from now on.
1. BABYSHAMBLES: DELIVERY
Jag funderade rätt länge på om verkligen Babyshambles skulle få knipa första plats här. Har själv aldrig riktigt förstått storheten med det bandet tidigare. Gick hem och la mig en kvart innan de äntrade scenen på Hultsfred 06, och ångrade mig inte särskilt mycket efteråt heller. Inte min påse te helt enkelt. Vad som däremot är min påse te är låtar som känns högre än livet. Mitt musiklyssnande känns bitvis som en enda lång jakt efter den perfekta poplåten. Och i år är det ett skitigt, knarkigt, brittiskt och alldeles hopplöst rockband som stått för den perfekta poplåten. När refrängen kommer så är det inte långt från att jag kissar ner mig av lycka. Det är ren och skär perfektion, rakt in i hjärteroten vidare ner i maggropen. Delivery är mitt knark, och förhoppningsvis även Pete Dohertys dito inför det nya året. Babyshambles på Hultsfred 08 blir inte bara av ? det blir musikhistoria.
I morgon händer det grejer månntro
Hultsfred presenterar sin första riktiga nyhet på den här sidan halvåret. Jag rekommenderar att surfa in kring lunchtid här.
Åsa Johnsen sammanfattar även det gångna året i musikens värld. Det blir en listning årets 10 bästa låtar. Senare i veckan kommer även listan på de 15 bästa albumen.
Åsa och råttan kommer även att begynna ta sig an det 2000-bitars pussel föreställandes Hong Kong som de i dag inhandlade på leksaksaffären på Kupolen. Kommer hår slitas? Förtvivlan och irritation gro? Eller kommer pusslet in facto lägga sista pusselbiten till det perfekta julmyset? Rapport och uppföljning sker här, på evilace.blogg.se.
Åsa Johnsen sammanfattar även det gångna året i musikens värld. Det blir en listning årets 10 bästa låtar. Senare i veckan kommer även listan på de 15 bästa albumen.
Åsa och råttan kommer även att begynna ta sig an det 2000-bitars pussel föreställandes Hong Kong som de i dag inhandlade på leksaksaffären på Kupolen. Kommer hår slitas? Förtvivlan och irritation gro? Eller kommer pusslet in facto lägga sista pusselbiten till det perfekta julmyset? Rapport och uppföljning sker här, på evilace.blogg.se.
Vad gör ni här?
Marsch och fira jul med er! Är ni Håkan Durmér eller? Sluta uggla framför datan och go retro - häng med familjen, lägg pussel med brorsan, sjung in julen med farmor, promenera med vovven, läs en god bok. Eller för all del, ge er ut på mellandagsrean och dra ert strå till 20 miljarderskonsumtionsstacken. Själv ska jag krypa ner bredvid råttan och sova en förhoppningsvis god natt. Och i morgon ska jag dra med henne till Borlänges plåttutte, mittpunkt och stora stolthet - Kupolen. Fick span på en sinnessjukt snygg och potentiellt perfekt resväska av märket Burton när jag var ute och shoppade julklappar i söndags och som jag lovade mig själv att vänta med några dagar och se om jag fortfarande ville ha den. Och ja, jag drömmer fortfarande drömmar om den i min värld perfekta väskan. Möjligtvis är det i den jag kommer placera min bikini, min tandborste samt sjunde säsongen av Gilmore Girls då jag & råttan den 4 januari (yes aiah - on ma birthday) lyfter med charterplan från arlanda.
Be cool.
PS. Ja det snöar äntligen! Finally finally händer det som är kanske den enda fördelen med att vara bosatt i Norden. Blev rätt kinkig när jag på julafton rattade in på en julkonsert från Italien och de hade rena rama alpvädret. I somras var det minusgrader på kvällen under hultsfredsfestivalen - då kan väl övre vädermakterna åtminstone tillåta lite stämningsfullt snöfall i dessa juletider. I väntan på another shitty year... eller förhoppningsvis ej. DS.
Be cool.
PS. Ja det snöar äntligen! Finally finally händer det som är kanske den enda fördelen med att vara bosatt i Norden. Blev rätt kinkig när jag på julafton rattade in på en julkonsert från Italien och de hade rena rama alpvädret. I somras var det minusgrader på kvällen under hultsfredsfestivalen - då kan väl övre vädermakterna åtminstone tillåta lite stämningsfullt snöfall i dessa juletider. I väntan på another shitty year... eller förhoppningsvis ej. DS.
Nya låtar från Montys Loco
Ja just det. Det fina bandet. De har två helt nya alster på sin myspace som ni bör lyssna på omedelbart. Follow this link: www.myspace.com/montysloco.
Personligen blev jag omedelbart något svagare av att höra Heavy.
Så underbart störda.
I övrigt så snickrar jag på mina årsbästalistor för fullt. Det är ju mycket sådant nu i alla möjliga sammanhang. Men snart kommer alltså facit.
Tio minuter kvar till avgång. Kylen är tömd. Soporna slängda. Disken diskad. Temperaturen nerskruvad. Packningen packad (?). Fyra veckor. En osedvanligt stor resväska för att rymma denna diversifierade, väl tilltagna packning. Uddevalla, Borlänge, Arlanda, Lanzarote, Hultsfred. Gone fishing, tillbaka 14 januari. Ja så står det faktiskt på lappen som hänger på min skrivbordslampa på kontoret. Fatta frihetskänslan när jag skrev det. Jag tror inte jag haft en så här lång sammanhängande ledighet sen... nej jag kommer faktiskt inte ihåg när. Malaysia i våras var 2,5 vecka och i slutet av en rätt jobbig rehabiliteringsfas efter den patetiskt ounika väggkrocken jag åkte på. Men det här är något annat. Det här är förhoppningsvis en ren och skär semester med både familjemys och värmeterapi i charterland.
Men vi hörs ju snart igen. Later people!
Personligen blev jag omedelbart något svagare av att höra Heavy.
Så underbart störda.
I övrigt så snickrar jag på mina årsbästalistor för fullt. Det är ju mycket sådant nu i alla möjliga sammanhang. Men snart kommer alltså facit.
Tio minuter kvar till avgång. Kylen är tömd. Soporna slängda. Disken diskad. Temperaturen nerskruvad. Packningen packad (?). Fyra veckor. En osedvanligt stor resväska för att rymma denna diversifierade, väl tilltagna packning. Uddevalla, Borlänge, Arlanda, Lanzarote, Hultsfred. Gone fishing, tillbaka 14 januari. Ja så står det faktiskt på lappen som hänger på min skrivbordslampa på kontoret. Fatta frihetskänslan när jag skrev det. Jag tror inte jag haft en så här lång sammanhängande ledighet sen... nej jag kommer faktiskt inte ihåg när. Malaysia i våras var 2,5 vecka och i slutet av en rätt jobbig rehabiliteringsfas efter den patetiskt ounika väggkrocken jag åkte på. Men det här är något annat. Det här är förhoppningsvis en ren och skär semester med både familjemys och värmeterapi i charterland.
Men vi hörs ju snart igen. Later people!
Sannolikhetslära
Jag har mycket svårt att tro att större delar av denna lördag kommer att utspela sig på något annat ställe än där jag befinner mig just nu. Nerbäddad under ett varmt och gosigt duntäcke med en Stieg Larsson-bok, en kopp te och en till synes oändlig ström av Karolina Ramquist-krönikor och Fredrik Strage-youtubeklipp att kolla på. Livet borde alltid vara en lördag.
Sen måste jag ju knåpa ihop mina årsbästalistor också.
Sen måste jag ju knåpa ihop mina årsbästalistor också.
Pervert / expert
Kom precis på att jag är på gränsen till tycka att den riktigt stora behållningen av kaffe inte är att sörpla det i flytande format, utan luktsensationen det innebär att dofta på pulvret. Det känns nästan perverst av någon anledning. Som att det inte riktigt är så det är tänkt att kännas. Jag är bara en i raden på kontoret som in i det längsta skyr uppgiften att faktiskt göra kaffet, däremot är jag grymt duktig på att dyka upp lagom i tid till en nybryggd panna och get my piece of the action.
Kanske läge att byta strategi där? Kanske rentav är något jag kan använda i min kommande löneförhandling. Om Håke ska få tillägg för att han tvingas umgås med mig och Bozo så måste väl jag få något för att jag tvingas koka kaffe till Bozo och Håke?
Det är kostsamt att ha medarbetare som ingen gillar och som inte gillar varandra.
Och nej, det här inlägget hade alltså ingenting med Strip Squad att göra eller snuskigheterna i deras låt Pervert/Expert.
Kanske läge att byta strategi där? Kanske rentav är något jag kan använda i min kommande löneförhandling. Om Håke ska få tillägg för att han tvingas umgås med mig och Bozo så måste väl jag få något för att jag tvingas koka kaffe till Bozo och Håke?
Det är kostsamt att ha medarbetare som ingen gillar och som inte gillar varandra.
Och nej, det här inlägget hade alltså ingenting med Strip Squad att göra eller snuskigheterna i deras låt Pervert/Expert.
Skype
Nu har Riksorganisationen Popkollo precis genomfört sitt första styrelsemöte via Skype. Bara det att vi faktiskt haft ett möte via Skype på riktigt känns helt overkligt. Och det var det närainpå också. För bra gick det ju inte. Jag höll på att kissa på mig när jag efter tio minuter av uppringningar och ljudtest för ett ögonblick trodde att vi faktiskt skulle få det att fungera som det skulle. Men, det gjorde det inte. Så det var ju tur det, kiss i brallan är inte OK i min ålder. Dessutom obehagligt. Och innebär onödig extra tvätt.
Jag vet inte om anledningen till att det fuckade var att en viss Cecilia Nordlund var involverad. Jag vill ju inte skylla på henne, men.... Ja, det var ju hennes uppkoppling som inte funkade. Så hon satt mest och randompostade de roliga figurerna på vår parallella chatt (ja jag vet, så jävla IT av oss och både ha telefonkonferens OCH chatt samtidigt). Typ som moonade och dansade lambada och så.
Men men. Det var ju roligt så länge det varade. Och det känns som att vi är typ världens bästa organisation bara för att vi hade skypemöte. Tänk så ekonomiskt och miljövänligt - ingen behövde så mycket som sätta sin rumpa på ett X2000 för att fara över halva Sverige för att prata med varandra i en timme, än mindre förorena vår fina svenska natur med det där onämnbara transportsättet (F L Y G).
Helt enkelt tipp topp.
I dag fick förresten jag & råttan fara till Oskarshamn och ta emot Regionförbundets belöningsstipendium å Sheena och Popkollos vägnar. Så nu har vi tio lax att bränna på en charter eller nåt. Ahhh, solbränna, drinkar, pepes bodega... Here we come.
Eller så lägger vi det i kassan för Popkollo 08. Jag vet inte. Vi får ta ett Skypemöte om det.
Jag vet inte om anledningen till att det fuckade var att en viss Cecilia Nordlund var involverad. Jag vill ju inte skylla på henne, men.... Ja, det var ju hennes uppkoppling som inte funkade. Så hon satt mest och randompostade de roliga figurerna på vår parallella chatt (ja jag vet, så jävla IT av oss och både ha telefonkonferens OCH chatt samtidigt). Typ som moonade och dansade lambada och så.
Men men. Det var ju roligt så länge det varade. Och det känns som att vi är typ världens bästa organisation bara för att vi hade skypemöte. Tänk så ekonomiskt och miljövänligt - ingen behövde så mycket som sätta sin rumpa på ett X2000 för att fara över halva Sverige för att prata med varandra i en timme, än mindre förorena vår fina svenska natur med det där onämnbara transportsättet (F L Y G).
Helt enkelt tipp topp.
I dag fick förresten jag & råttan fara till Oskarshamn och ta emot Regionförbundets belöningsstipendium å Sheena och Popkollos vägnar. Så nu har vi tio lax att bränna på en charter eller nåt. Ahhh, solbränna, drinkar, pepes bodega... Here we come.
Eller så lägger vi det i kassan för Popkollo 08. Jag vet inte. Vi får ta ett Skypemöte om det.
Armand Mirpour
Armand Armand Armand. My dear Armand. Du är helt klart dagens glada överraskning. Efter att ha plöjt igenom Popkollos friend requests på myspace för första gången på en månad (jag vet, skäms och tvi vale men Internet makes me wanna smoke crack ibland) och tvingats uthärda allt från testosteronstinn metal med nakna brudar som logotyp och låttitlar som "Suck my balls" till östrogenstinn lesbocountry med låttitlar som "My little leathergirl" så kändes Armand Mirpour nästan lite för bra för att vara sann. En popoas i en annars snustorr öken av universellt dålig musiksmak.
Han är 19 år. Ska precis släppa sin debut-ep "Boy Will Sing For Directions Home". Han är en snygging. Han är skådis. Han har typ tusen inlägg från unga tjejer som älskar hans låtar.
Han är typ James Blunt i flickidolspotential, minus de lätt efterblivna dragen. En Salem Al Fakir i begåvning fast minus de påfrestande happy happy-utspelen, orgelonanin och funkorgierna. Det här är fokus, det är riktigt fina låtar med melodier som bitvis får mig att tappa koncentrationen helt.
Lyssna på Armand Mirpours myspacesida.
Senildemens strikes twice
Häromveckan så köpte jag Sufjan Stevens "Illinoise" - två gånger. Glömde att jag hade beställt den från Ginza några dagar innan när jag stod och bläddrade i Pet Sounds (fortfarande omotiverat omotiverade och osorterade) skivhyllor och tänkte att ja, vaffan, den här bör jag ju ha. Jag har ju trots allt närmast lyssnat sönder den sen Ella la över den på min iPod. Min filosofi är att köpa allt det jag gillar och känner njutning av att lyssna på. Och nej, det gäller verkligen inte majoriteten av materialet jag plöjer igenom på daglig basis. Särskilt inte sedan hobbybloggaren Håke bestämde sig för att fara till Frankrike på en så kallad businesstrip och bli sjukt inspirerad och exalterad över allt han hörde och såg. Han hade också den enorma vänligheten att dela med sig av sina "fynd" till sina kollegor, så hälften av min jävla att göra-lista i dag har i princip utgjorts av lyssnandet på hans "tips".
Anyways. Den här händelsen fick mig att känna en obehaglig närvaro av min annalkande senildemens. De senaste årens sinnesslöhet och något disträa hjärnkapacitet har fått mig att förstå att det någon kommer att hända, men jag hade kanske inte räknat med att det skulle ta form vid 27 års ålder.
Men som tur var så behöver jag inte känna någon extrem ångest för tillfället som det visar sig. Jag är nämligen inte ens i närheten av att vara värst. Min kära sambo och stora livskärlek får mig att framstå som ett under av närvaro och skärpa.
När jag kommer hem från jobbet utbrister hon först stolt att hon nu inhandlat den där grönsaksbuljongen som igår saknade för att vi skulle kunna göra potatis- & purjolökssoppa. Så nu kan vi äta det i kväll. Toppen. Jag låter henne och Jytte vara ifred en stund i köket med deras planeringsmöte inför någon workshop och lägger mig i sängen för att läsa lite ur Stieg Larssons andra bok i milleniumserien "Flickan som lekte med elden" (trettioelva ljusår efter resten världen, I know, men shit bananas vilken grym bok!). När jag gjort det en stund och känner att hungern börjar bli för påträngande för att ignorera så beger jag mig ner i köket och skalar potatis och hackar löken osv. Allt ner i kastrullen och det fräser och jag häller på vattnet och tittar i skafferiet. Ingen buljong. Jag frågar min Hanna - älskling, var är grönsaksbuljongen? Hanna får sin berömda förvånade och på samma gång eftertänksamma min på nyllet och börjar leta i kylen och diverse ställen. Sen säger hon så här: "jag tror jag har glömt hela påsen på ICA...". Jag vill först inte tro henne utan tänker att nej, hon måste glömt den i bilen eller något så jag frågar "men, har du inte glömt den i bilen eller något?". Hanna svarar att nej, det har hon inte, för hon promenerade till ICA.
Hanna har alltså promenerat till ICA, köpt två saker - grönsaksbuljong och ett paket ägg, packat ner det i påsen, och sen lämnat påsen och gått hem igen.
Hahahahahaha!! Det är faktiskt något utav ett världsrekord, till och med för Hanna. Och det är ändå tjejen som en gång förlagt sin lunchlåda med mat i nere i skåpet där vi förvarar kastruller och stekpannor.
Anyways. Den här händelsen fick mig att känna en obehaglig närvaro av min annalkande senildemens. De senaste årens sinnesslöhet och något disträa hjärnkapacitet har fått mig att förstå att det någon kommer att hända, men jag hade kanske inte räknat med att det skulle ta form vid 27 års ålder.
Men som tur var så behöver jag inte känna någon extrem ångest för tillfället som det visar sig. Jag är nämligen inte ens i närheten av att vara värst. Min kära sambo och stora livskärlek får mig att framstå som ett under av närvaro och skärpa.
När jag kommer hem från jobbet utbrister hon först stolt att hon nu inhandlat den där grönsaksbuljongen som igår saknade för att vi skulle kunna göra potatis- & purjolökssoppa. Så nu kan vi äta det i kväll. Toppen. Jag låter henne och Jytte vara ifred en stund i köket med deras planeringsmöte inför någon workshop och lägger mig i sängen för att läsa lite ur Stieg Larssons andra bok i milleniumserien "Flickan som lekte med elden" (trettioelva ljusår efter resten världen, I know, men shit bananas vilken grym bok!). När jag gjort det en stund och känner att hungern börjar bli för påträngande för att ignorera så beger jag mig ner i köket och skalar potatis och hackar löken osv. Allt ner i kastrullen och det fräser och jag häller på vattnet och tittar i skafferiet. Ingen buljong. Jag frågar min Hanna - älskling, var är grönsaksbuljongen? Hanna får sin berömda förvånade och på samma gång eftertänksamma min på nyllet och börjar leta i kylen och diverse ställen. Sen säger hon så här: "jag tror jag har glömt hela påsen på ICA...". Jag vill först inte tro henne utan tänker att nej, hon måste glömt den i bilen eller något så jag frågar "men, har du inte glömt den i bilen eller något?". Hanna svarar att nej, det har hon inte, för hon promenerade till ICA.
Hanna har alltså promenerat till ICA, köpt två saker - grönsaksbuljong och ett paket ägg, packat ner det i påsen, och sen lämnat påsen och gått hem igen.
Hahahahahaha!! Det är faktiskt något utav ett världsrekord, till och med för Hanna. Och det är ändå tjejen som en gång förlagt sin lunchlåda med mat i nere i skåpet där vi förvarar kastruller och stekpannor.
Tar det tillbaka
Okej jag tar lite tillbaka nu. Den här eftermiddagen har jag varit grymt duktig. Har rott i land tre ganska major puckar till arbetsuppgifter. Och nu ska jag iväg och ha möte med ekonomi-anna. Bara det ger lite pluspoäng på kakan. Jag kanske inte är helt värdelös ändå. Yay.
Omotiverad trötthet
Var kommer den ifrån? För två veckor sen var jag on top of my game så mycket att jag knappt kände igen mig själv. Jag var ofta först på jobbet (eller åtminstone en av de första tillsammans med ekonomiavdelningen som enligt naturens alla lagar uppenbarligen har ett gravt avvikande jobbmönster jämfört med valfri övrig Rockpartymedarbetare). Jag åt regelbundna, hemlagade måltider som närmast påminde om den berömda tallriksmodellen från hemkunskapen i högstadiet. Jag hade matlåda med mig varje dag till jobbet. Jag sportade varannan dag och gjorde lite styrka varje dag. Jag jobbade så effektivt att min att göra-lista till slut nästan kändes krystad. Jag låg konsekvent 1-2 veckor före samtliga tidsplaner. Jag hade cirka noll behov av sockerchock eller fett & salt. Jag var i balans.
I dag är jag blott en hålögd, suddig skugga av mitt forna jag. Glöm att stiga upp i resonabel morgontid, att ens leta sig upp ur sängen någon gång under dagen känns som mission impossible. Även om jag gör det. Mitt försprång på världen minskar för varje dag. Mitt näringsintag är ett skämt. Jag borde studsa runt som en liten duracellkanin av det jag stoppar i mig men jag bara flyter fram i sakta mak med vattniga ögon och säkerställer en konstant tillförsel av koffein.
Är det bara att vi befinner oss mitt i det mörkaste av det mörkaste i vintertider? I så fall känns det ju helt meningslöst att ens anstränga sig. Tur att julen, nyåret och efterföljande charterresan till Lanzarote inte ligger alltför långt bort i horisonten. För det här är sannerligen helt värdelöst.
I dag är jag blott en hålögd, suddig skugga av mitt forna jag. Glöm att stiga upp i resonabel morgontid, att ens leta sig upp ur sängen någon gång under dagen känns som mission impossible. Även om jag gör det. Mitt försprång på världen minskar för varje dag. Mitt näringsintag är ett skämt. Jag borde studsa runt som en liten duracellkanin av det jag stoppar i mig men jag bara flyter fram i sakta mak med vattniga ögon och säkerställer en konstant tillförsel av koffein.
Är det bara att vi befinner oss mitt i det mörkaste av det mörkaste i vintertider? I så fall känns det ju helt meningslöst att ens anstränga sig. Tur att julen, nyåret och efterföljande charterresan till Lanzarote inte ligger alltför långt bort i horisonten. För det här är sannerligen helt värdelöst.
Säkert!
I går blev jag spontan. Och det ledde raka vägen till världens bästa Annika Norlin som spelade för ett utsålt Cirkus. Tror inte jag behöver förklara mängden av kärlek som flödade genom min kropp när hon brände av sina finaste hits från skivan tillsammans med bland annat en svenskspråkig cover på Wannadies " My Hometown" (Min hemstad!) och avslutade med en cover på - ja vad annars - sig själv. I form av Hello Saferide och nyårslåten "2006". Också det i svenskspråkigt tappning. Jag blev lite starstruck när Maia Hirasawa som satt två stolar från mig peppade med sitt taktfasta handklapp under låten som hon i vanliga fall kör från scenen jämte Norlin.
Lite låtar som inte finns med på skivan var med, så klart "Rotary" och ett gäng andra som jag inte vet namnet på men kände igen sen Pampas-spelningen i somras. En ny låt som jag inte hört förut och som tillägnades alla gamla människor i småbyar som aldrig hittade någon att gifta sig med eller bli kär i - "Jag Blev Som kvar". Klockrent.
Martin Hanberg och Markus Krunegård dök upp var precis så bra som man ville att det skulle vara. Fan vad snygg Markus är by the way. Jag brukar inte tänka i de banorna, men har är en stilig man. Mest när han sjunger. Sprucket och okontrollerat.
Men bäst av allt är ju nästan trots allt mellansnacket. Annika slirar upp bredvid (kanske förbi och över?) Marit på den tronen. Allt hon säger är smart, träffande, roligt och sympatiskt. "Någon gång måste du bli själv" introducerade hon bland annat genom att berätta om en tjej som kommit fram till henne under folkparksturnén och berättat hur hon hade varit intresserad av en annan tjej som redan hade en tjej. Då hade hon spelat upp den låten för henne och förhört henne. Så nu var de ihop istället.
Jag vet inte. Jag tyckte det var fint på nåt vis.
Detektivbyrån spelade förband. De fick också mycket kärlek från publiken. Inför sin sista låt så förklarade de att 85 % av deras musik är ren kärlek och att det skulle de föra ut till publiken i sin sista låt. Kärleken fick vi göra vad vi ville med, mysa in oss i den, ösa över Annika Norlin och Säkert.
Jag tycker om människor som tycker om Annika Norlin. Kan man ha det som ett socialt kompass här i världen kanske?
Annika gråter varje gång hon spelar "Allt som är ditt". Det gör kanske inte så mycket när hon får så mycket kärlek från publiken efter den låten att applåderna aldrig vill ta slut.
Kort och gott en genomgrym spelning av en genomgrym artist.