Världens sämsta människa
Är jag. I går är jag på norsk-svensk unionsgrej för musikbranschen på Nalen. Jag dricker öl. Jag dricker till och med många öl. Jag blir full. Jag blir extra full för jag dricker aldrig annars och min toleransnivå ligger på minus typ. Jag låter råttan åka hem själv till Hagsätra för jag prioriterar tydligen att stanna kvar och dricka mer öl och mucka med indie-Niklas och sellout-Emil. När jag är klar med det och blir utkörd från Nalen så har tunnelbanan slutat gå. Jag lyckas inte lokalisera lämplig buss i rätt färdriktning så jag tar taxi för 250 spänn. Anländer till Hagsätra ungefär en halvtimme efter det att råttan kommit hem. Också hon med taxi för 250 spänn.
Vaknar i dag kl 10:20. Tittar på mobilen och ser ett meddelande med den här texten: "Hej Åsa! Skulle vi mötas vid 09? Jag sitter på Wayne's Coffee vid centralen". Slås av ångest. Och av hur osannolikt det känns att jag fortfarande är så packad. Ringer mitt klockan nio-möte, hon sitter fortfarande på Wayne's och väntar. Hon säger dessutom att det inte gör så mycket när jag försöker be om ursäkt och intyga vilken hemsk människa jag är och att hon har rätt att hata mig och att jag ska köpa öl till henne nästa gång vi ses (ja det är tydligen det jag tycker funkar som plåster på såren - mera öl...).
Jag är världens sämsta människa. Och fortfarande full 14:53 på Uppsala Konsert & Kongress. Med en råtta som helt oförtjänt och ologiskt fortfarande tycker om mig och säger fina saker.
Bra vibrationer
Ja det har jag. Sitter på det där tåget med två våningar som går mellan Linköping och Gävle via Stockholm och Vagnhärad bland annat. För en gångs skull åt rätt håll. Destination Stockholm. Och dagens möten har jag redan avverkat i Norrköping (fantastiskt möte förresten - mycket trevliga människor, kommer blir så grymt) så inget släpande runt på tunga väskor mellan caféer och tunnelbanor och centralen innan man får slänga av sig allt och bara sjunka ihop i avkopplat läge.
Lyssnar på min senaste upptäckt The New Pornographers. Återigen Kanada som erövrar mitt hjärta. Jag borde ju egentligen bara göra slag i saken och flytta dit. Alla tecken pekar ju på det. Det har börjat bli en extremt förutsägbar klyscha att jag gillar allt från Kanada. Jag gillar ju till och med Avril Lavigne. Fast jag är inte så keen på Celine Dion förstås. Men håller inte hon saker och ting lite on the low low nuförtiden?
Hur som helst, The New Pornographers och deras nya skiva Challengers. Inte dåligt skit alls. Och påminner ingenting om vare sig Avril eller Celine för er som kände oro inför det. Jag rekommenderar alla med minsta gnutta kärlek för den vida och diverisfierade genren pop att lyssna. Och ja just det, de ligger på skivbolaget Matador. Ytterligare ett tecken. Det ÄR bra skit.
Kolla in deras myspace här: www.myspace.com/thenewpornographers
Nästa Södertälje. Snart, väldigt snart ska jag får ett välkommet uppehåll i mitt gräsänkeskap och hänga med min råtta. No comments necessary.
So fresh, so clean
.
Ain't nobody dope as Ace, she's just so fresh so clean.
Det här med Mattias Hjortsberg
Skämmas tamejfan.
Mysteriet med klackskon
Jaja, hur som helst så börjar jag närma mig Willys och hoppet tänds i mig att klackson ska till Willys. Men det ska hon inte, hon ska antingen till Rock City eller Scenkers typ. Jag känner att jag vill vända mig om och kolla vem det är, men det går ju inte. Så jag fortsätter att stirra framåt och gå som en robot. Radiohead har slutat spela för länge sen men jag har inte sinnesro att klicka igång något annat på ipoden. Jag hinner tänka att det här ska jag blogga om, jag ska skriva en sådan där halvt sexistisk och könsrasistisk grej om hur sjutton kvinnor är funtade egentligen som drar på sig ett par klackskor en tisdag morgon när de ska gå till jobbet på en lång jävla industriväg och dessutom uppenbarligen har brådis. Fattar de hur högt de låter? Förstår de att det inte går att behålla en vettig tanke i huvudet när de är inom en 100-meters radie?
Tur nog så bestämde jag mig för att inte skriva det blogginlägget. Det hade inte känts bra. Hur som helst. Vi närmar oss entrén till Rock City och jag tänker, grymt här kommer jag får en naturlig anledning att vända mig om när jag öppnar dörren och se vem den mystiska klackskon är. Så jag vänder mig om - och ingen är där. Ingen klacksko. Längre bort kommer en snubbe från MM1:an i ett par sneakers.
Det är ett jävla mysterium.
Umbrella-ella-ella
Bozo var är du?
Neeeeeeej!
Från www.electrelane.com:
INDEFINITE HIATUS
We have decided that the upcoming gigs will be our last for the foreseeable future. After ten years of much fun and hard work, we have realised that we all need a break and time to do other things. This was a tough decision for us to make, but ultimately a positive one.A big thank you to everyone who has come to our shows, put on our shows, and bought our records over the years. It means a lot to us. We're really grateful to have had the opportunity to play gigs all over the world and to meet so many lovely people. This last year has been especially enjoyable and we feel happy about moving on with all these good memories to look back on. At the moment we haven't made any band plans for the future, but we're going to have a break and see what happens. Love, Electrelane
Karmakontot
Själv hade jag missat det, men tydligen så har jag överstigit min kredit på karmakontot en hel del det senaste. Efter att ha dammsugit och svabbat kontorslandskapet i 3 timmar med en efterföljd av en inte så superskön ryggvärk, så trodde jag att jag hade varit en hyfsad god människa i dag och att allt som kvarstod förutom att dumpa sopsäcken i containern på baksidan av huset var att flyga hem på cykeln till en god middag, en varm brasa och kanske ett Gilmore-avsnitt. Men så kommer jag ut till min cykel och inser att jag har fel, för det finns ingen luft i mitt bakdäck. Det är bara att traska hem, via Preem för att försöka pumpa upp däcket. Solen och den "friska" vinterluften som fanns där på vägen ner till kontoret var inte kvar som tröst heller, nej jag skulle få ta min promenad under en kolsvart himmel omgärdad av lätt dimma och tunga fordon.
Så, är det någon jag omedvetet varit taskig mot (Bozo du räknas inte så bespara mig ditt gnäll) eller på något sätt förolämpat så ber jag härmed om ursäkt. Okej?
Kompisinlägg
I min gästbok på Facebook:
"Vi har nåt som inte du har, vi har Hanna Rotan, det har inte du trallallallallallalla... men om du e snäll som satan, kan du få tillbaks na trallallallallaaaa en annan da ;)"
Där ser ni, jag är inte paranoid. Även mina vänner är ute efter att döda mig.
Saturday is beerday - noone told you?
Jag hade visst missuppfattat det här helt. Kvällens höjdpunkt var alltså inte middagen jag tillagade för någon timme sen och kaffe latten jag surplade i mig efteråt som eftersläckare. Den här kvällen var tydligen inte ämnad för att sjunka så långt ner det bara är fysiskt möjligt i mysbrallorna och glo på en oavbruten harang av gamla Gilmore Girls-avsnitt tills klockan slår elva och det är dags att krypa till kojs.
Skarp hemläxa på den för Evil Ace.
Hulingen kallar och ölen också antar jag. De två andra gräsänklingarna här i byn, Nisse och Håke, har satt agendan för kvällen.
Så jag förmodar att det bara är att krångla på sig jeansen igen tillsammans med ljugarkepsen och "öl byggde denna vackra kropp"-tischan.
Antar att jag förtjänar det. Gjorde ju trots allt ett mål i dag. Trots att jag merparten av matchen värmde bänken. Well, alla genier var missförstådda på sin tid. Kanske kommer mina extrema skills i innebandy att uppmärksammas och hyllas när jag ligger i graven.
Vi säger så. Wish me luck.
What ever happened to my rock n roll
Jewel Anno 1997:
Jewel anno 2003:
Andra låttitlar från Jewel 2003: "Run 2 You", "2 Find You", "U & Me = Love".
Som sagt, vad hände?
Träningsvärk
Jag är en mör motherfucker. Jag är så tärd att det gör ont i fingrarna när jag knappar på tangentbordet.
That my friend, is träningsvärk.
På lördag ser det ut som vilodag för esset. Ska till Vimmerby och värma en bänk. Kul.
Jay Leno
Får jag skylla på min ringa ålder? För efter att ha sett lite youtubeklipp med killen (ja man kan faktiskt använda ordet killen om honom här), bland annat när han gästar David Letterman, så är jag redo att revidera uppfattning och bära dumstrut i åtminstone fem minuter.
Jay Leno anno 1985:
Lunchklubben goes politisk inkorrekt
Jag öppnar munnen och säger: Läste i RUPEN att kvinnor i Kalmar Län har 70 % av männens lön, trots att de har betydligt högre utbildning. Skäms du inte Nisse? (som är den enda snubben i närheten som jag kan ställa mot väggen för denna orättvisa).
Nisse: Jag tjänar ju ingenting.
Nisse igen: Jag tjänar som en kvinna.
Håkan: ...och jobbar som en invandrare.
Fast egentligen så kom inte Håkan med den punchlinen direkt, han sa först att han försökte komma på den lämpliga fortsättningen på Nisses mening och vi hjälpte honom lite på traven.
Jag tror vi uppnådde vårt politiskt inkorrekta mål med lunchdiskussionen i dag ändå, eller vad tror ni?
Evil Ace goes kognitiv terapi
Fake it til you mean it.
Fake it til you mean it.
Fake it til you mean it.
Alexis Weak
Och jag rekommenderar att du gör det, för satan vad bra. Har inte varit så här peppad på svensk hip-hop sen Promoe rappade här ligger ett hund begravet... Eller nåt.
Saxat från djungeltrumman:
- Jag har alltid känt att rap på svenska blir lite konstlat. Men nu tycker jag att vi hittat ett sound som känns jävligt rätt, så här låter Sverige 2007. Vi vågar vara intellektuella renässansmänniskor, vågar vara oss själva. Jag har alltid älskat rapkonsten men hiphop som genre har stagnerat, det finns ingen anledning att dumma ner musiken som Mange Schmidt. - Alexis Weak
Word.
Elle S'appelle
Åh, en ny kärlek på musikfronten! Som mig veterligen inte har någonting alls att göra med folkmusik. De låter mer som att Mates Of State och Hot Club De Paris har gått och skaffat knodd och döpt den till Elle S'appelle. Bandet släpps på Moshi Moshi (alltså det skivbolaget - gör de någonsin någonting fel..?) och består av tre personer från Liverpool, så snygg accent har de också. Yay.
Myspace: www.myspace.com/ellesappelletheband
"Se upp grabbar, tjejvågen är här"
Tydligen är Maia Hirasawa den enda svenska artist som medverkat på både Hultsfredsfestivalen och Allsång på Skansen. Fan, det var något nytt för mig. Sahara Hotnights då? The Ark? Lordi? Eller Peter Jöback för den delen?
Sen är det ju en himla tjejvåg nu. Miss Lee till exempel, som tydligen går under artistnamnet Säkert!...
Ja, se upp grabbar. Tjejvågen kommer nog. Men inte i form av enstaka felstavade, ihopblandade kvinnliga artister, utan i form av kvinnliga journalister som förhoppningsvis bemästrar sitt yrke bättre än Per Hägred.
Dagens efterblivna upptäckt
Är Beirut. Bandet som amazon.com utan vidare framgång försökt rekommendera mig i ett halvår nu. Men nu har jag lyssnat. Och gud vad bra det är. Zigenarfolk typ - nu när jag ändå är inne på folkspåret.
Det här börjar nästan bli en lite läskig musikidentitetsförvandling för mig. Först Sufjan Stevens, sen Iron & Wine, sen Basia Bulat. Och nu Beirut. Vad kommer härnäst, skäggväxt? Flanellskjorta? Plötsligt intresse för allt från öst? Balkanboogie hela natten lång?
Bozo blir uthängd
Your escort has arrived, Madame
I morse var det råpepp att fara till jobbet. Oplogad cykelväg i 3 kilometer i timmen med konstant tillförsel av blöt snö i nyllet.
It's folk, folks
Och vad är det? Jo, den gemensamma nämnaren mellan Mando Diaos och Sambassadeurs nya plattor. Jag hör fioler. Jag ser folkdräkter. Inte för hela slanten, men det finns där som en krydda.
Och det blir faktiskt rätt coolt. Sambassadeurs Migration öppnar med The Park som i melodi, takt och dansvänlighet bara skriker folkmusik. Visserligen har de gjort lite klippe-ti-klopp-musik förut, ni vet sådan där musik som man tänker att man rider till. I Jane Austen-filmer. Män i dräkter och peruk med förnuft och känsla. Men nu framgår det mer. Eller så är det bara jag som inte lyssnat på det örat förut.
Mando Diao avslutar sin Never Seen The Light Of Day med det över sju minuter instrumentala stycket Dalarna. Nu är vi där igen, låtar som blir bra på förhand för att de heter Västerbron eller Stockholm, We Have A Problem eller Portland, Oregon och så vidare. Det blir coolt. Fast jag ska erkänna att min första tanke när jag såg att Mando gjort en instrumental låt som heter Dalarna var i stil med: fan vad utstuderat ocoolt-så-det-blir-coolt. Precis som alla deras idoler och förebilder någon gång gjort i sin karriär. Men grejen är det att visst, Mando kör hårt med sina influenser och de älskar myten och mytskapandet. De ser mallen, förstår mallen och de gillar den stenhårt. Ingen hemlighet i det. Men de gör det så jävla bra. Och de slutar inte att göra det bra efter en, två, tre, fyra skivor. De gör det konsekvent bättre och bättre. Och samtidigt som de förhåller sig till hela rockhistorien med grav respekt och beundran så lyckas de ändå tillföra något nytt. Att gå lite utanför ramarna de själva satt upp. De lyckas överraska.
Framförallt så snickrar de ju riktigt fina låtar. Så ja, senaste skivan är grym. Min kvalificerade åsikt efter 3-4 genomlyssningar i mer eller mindre uppmärksamt läge.
Sambassadeur gör ju det de gör och det är mig svag i knäna. Varje gång, de kan sitt recept. Och folkmusiksinslagen var välkomnat. Tillsammans med datatrummorna. Skruvade till det lite från det man hört innan. Hon sjunger mest nu, han snubben knappt någonting alls. Kan både tycka att det är helt okej, men kanske också sakna hans sång lite. Den är magisk vid sina stunder.
Det finns bara en helt obegriplig låt som jag bara inte kan få mig själv att vare sig fatta hur de tänkte eller gilla. Fallin' In Love. Det känns som att den är medvetet retarderad, just för att poängtera hur mycket hon håller på och är kär. Och att det är meningen att det greppet ska göra låten starkare och ge den en poäng i sig. Att den ska vara så dum att den blir briljant. Men den når ju inte ända fram, så den stannar ju följdaktligen vid... dum.
Men annars är även Migration en finfin skiva som alla mina jag och mitt iTunes-bibliotek kommer att älska och vårda en bra tid framöver.
Köp Dreamboys It Means The World To Me förresten om du vill skråla med i något med desperation, punchlines och melodier.
Lite länkar:
www.myspace.com/sambassadeurtheband
www.myspace.com/mandodiao
www.myspace.com/dreamboymusic
Oh Hultsfred, we have a problem
I'm not blaming you for leaving
Going places and achieving
I chose staying and complaining
I chose missing you and waiting
Någonting känns så bekant med det här.
Den här låten var ju bra redan vid titeln. Ungefär på samma sätt som Laaksos "Västerbron". Men Dreamboy och Annika Norlin gör det så bra att den blir bra utöver titeln också.
Fast kanske lite väl träffande som soundtrack till cykelfärden hem genom snöfallet från helvetet med en sikt som når cirka två meter framför nyllet.
I övrigt så rekommenderas Dreamboys nysläppta skiva "It Means The World To Me" skarpt av den universellt goda smaken, förkroppsligad genom mig.
Skum grej förresten: kassörskan på Willys visste inte att min avocado var en avocado. Skum grej del 2: Kassörskan på ICA Maxi i Borlänge visste inte att sparrisen som killen framför mig i kön skulle köpa var sparris. Båda löste situationen konstruktivt med att helt enkelt fråga vad det var för något.
Reflektioner på detta: Jo, lite chockad är jag över bristen på kunskap. Särskilt om avocadon, denna oumbärliga godsak. Men samtidigt så vet jag att det är exakt en sådan här grej som min pappa skulle reagera och förfära sig över. Därför blir min slutsats: Nej, dessa två kassörskor (som också var unga och nya på jobbet) skall ej dömas för hårt. Pluspoäng också för den klart konstruktiva hanteringen av situationen.
Sammanfattningsvis
Men först av allt - uppdraget. Det gick bra. Jag fick till och med sällskap av min gamle bäste vän Carro (a.k.a. DJ Princess) och Bärjegård 1&3 (Bärjegård 3= bäbis-Leo) då jag & Zeke begav oss iväg på det stora äventyret till andra sidan stan och djuraffären. Zeke är så tokgrym, han ser sig för innan han går över vägen - innan jag hinner dra honom i kopplet för att han ska undvika att springa ut framför lastbilar och andra fordon. Fan vilken smart deg alltså, you gotta love him. Det enda som möjligtvis var den lilla fadäsen på denna tripp var att underverket Zeke fortsatte med impulsen att pinka revir även inne på djuraffären. Lyckades nog stoppa honom någorlunda, fick ta upp honom och bära honom i famnen istället. Men ja, det luktade väl gott och spännande där i hörnen. Fick under flera promenader också motstå impulsen att dra undan Zeke när han stod och nosade i gult snö... Hur ska man göra egentligen? Det är ju råäckligt, men samtidigt helt naturligt antar jag. Jag vet att Zeke är smart, men skulle han haja ultimatumet nosa kiss vs. pussa lillmatte i fejjan? I don't know. Den biten får jag lösa vid nästa visit.
Jag och Carro kollade bio sen på kvällen - Järnets Änglar. Överraskande bra. Hon som hade huvudrollen i Grabben i graven bredvid verkade faktiskt ha opererat ut pinnen från sitt rektum nu och var betydligt mer behaglig och relaxad här. Så har du ingen rapport om Hultsfredsfestivalens funktionärsantal att läsa igenom eller en telefonkatalog att memorera så kan du nog lägga ett par timmar på att se den här filmen.
Igår var jag så jävla pissed på allt. Först var det hejdå till alla jag tycker om. Mamma drog i söndags för att hälsa på brorsan i Trollhättan (tönt, varför ska han få hänga med mamma - och varför har hon aldrig hälsat på mig i Hultsfred???). Sen var det farväl till Perra och Zeke när jag och råttan skulle vandra till tåget. När tåget nådde Sala så var det dags för mig att hoppa av och byta till ett jävla pendeltåg utan servering till Norrköping. Tyckte att jag hade förberett mig rätt duktigt ändå med en macka och två bananer från Pressbyrån i Borlänge så jag inte skulle hungra ihjäl. Tre nya skivor hade jag också inhandlat och skulle lägga in på iTunes och lyssna in mig på. Tar en tugga i min ostmacka och känner vaddå? Jo, smaken av SKINKA. Spottar ut och ja, mycket riktigt. Dött djur i min macka. Kollar på etiketten igen, och nej det är inte jag som läst fel, det står ost - inget annat. Jävla Pressbyrån. Jag svär lite för mig själv och märker hur konduktören tittar lite snett och antagligen undrar om det är hon som gjort något fel.
Sen dyker hej-vill-du-fylla-i-en-enkät-om-dina-resvanor-killen upp i min vagn. Är helt inställd på att skylla på att jag måste jobba för att slippa göra enkäten. Men sen är resenären framför mig så himla otrevlig mot honom och i ett svagt ögonblick så tänker jag okej, hur jobbigt kan det vara, jag gör enkäten. Fint så. Jag fyller i den, lägger den på sätet bredvid mig och tänker att nu har jag varit snäll i dag, vilket helt klart är mer än jag förväntat mig av mig själv en dag som denna. Enkätkillen hämtar upp den. Och tio minuter senare försöker han få mig att fylla i en enkät igen. När jag förklarar att jag redan gjort den hajar han inte ens att han gör bort sig utan frågar "vaddå, nu?". Jaaa, nu säger jag. För tio minuter sen. Han tittar skeptiskt mot mig och går vidare. Jävla enkätkille. Det var sista gången jag var snäll mot enkätkillar.
Resten av resan var fortsatt jämna plågor. I Norrköping får jag byta till ett äckligt pendeltåg och sitta bredvid killen med världsrekord i fotsvett. Ända till Linköping kommer jag med det tåget. Kustpilen från Linköping erbjuder första positiva händelsen på resan, en kiosk med kaffe. Visserligen superäckligt, men ändå kaffe som jag förvägrats hela dagen. Kustpilen tar mig ända till.... Vimmerby. Jag hatar Vimmerby. Jävla skitby. Tjugo minuter spenderar jag på Vimmerbys tågstation för att sen kliva på en buss som har vänligheten att ta svängen om Storebro på vägen till Hultsfred för lite sightseeing. En timme efter min ankomst i Vimmerby når jag sen mitt mål: Hultsfred. Hallelujah moment.
Under resan hinner jag tänka vilken klassisk underdog jag är. Men det har inte någonting med någonting annat här att göra, utan är sportrelaterat. Så det får jag ta en annan gång.
Jag hinner också recensera de tre skivorna jag hade med mig i mitt huvud. Men det får jag också ta en annan gång.
Så sammanfattningsvis var Borlänge hyggligt grymt och resan hem hyggligt smärtsam. Jag är fortfarande mitt gnälliga, bittra jag och det trivs jag ändå hyggligt bra med.
ICA och folköl och leg och pensionärerna
Jag kan bara bli lite trött. Vad är det med människor som känner behovet av att förstora saker så in i djävulen, och påstå att uppvisandet av leg när man passerat en viss ålder är integritetskränkande?
"Ska en myndig person behöva visa leg för att köpa ett par folköl, vad ÄÄÄÄR det för samhälle vi har egentligen?"
"Med det argumentet kan man ju börja kolla så att tjocka människor inte kan köpa för fet mat, eller laktosintoleranta inte produkter med hög laktoshalt i - allt för folket välmåendes skull"
Nej. Nej nej nej. Åter nej. Det finns nämligen ingen lag mot att vara fet eller att äta laktosprodukter fast man är laktosintolerant. Däremot finns det en lag mot att minderåriga får köpa alkohol. Och i och med att det är stört omöjligt för en kassörska att avgöra från fall till fall vem som har åldern inne och vem som inte har det så MÅSTE oundvikligen myndiga människor uppvisa legitimation. Så är det. Och var går då gränsen för när det börjar bli integritetskränkande och när det är helt i sin ordning? Man blir ju liksom inte mer myndig ju äldre man blir, om inte annat tenderar man ju faktiskt att bli mindre myndig. Och är det verkligen personen som sitter i kassans uppgift att göra kvalificerade gissningar varje gång någon ska köpa ett sexpack kring hur gammal den personen är?
Hur lätt tror ni att det är egentligen att sitta där och ta de där diskussionerna vareviga dag? För det är ju inte bara pensionärerna som bitchar om det, det vet vi ju alla att det är var och varannan jävel som helt sonika vägrar visa legget av någon outgrundlig anledning. Femtonåringar som artonåringar som tjugofemåringar som fyrtioåringar.
Men det är ju "sunt förnuft" som ska avgöra hur gammal man är. Men SEEEER du inte att jag är 28??? Nej, tyvärr. Det går faktiskt inte att se sådant. Man kan tro, man kan nog till och med bli rätt duktig på att gissa. Men man kan aldrig veta. Och man måste veta - enligt svensk lag så är det ditt personliga ansvar om du låter en minderårig köpa alkohol. Av vilken konstig jävla anledning ska man ens behöva riskera det varje dag bara för att DU är för lat och för kränkt för att visa upp din legitimation?
Okej, jag kan hålla med om att det blir lätt fånigt och aningen skrattretande när Bertil, 77 år ska visa upp leg. Men var ska man dra gränsen då? Det är ju skitsvårt, då kommer folk börja bitcha om gränsen som dras och börja lägga in en massa värderingar i det också.
Sluta lägg in värderingar i så enkla handlingar som att visa upp ditt leg. Det underlättar arbetssituationen och putsar definitivt till statistiken på minderåriga som lyckas köpa ut. Man behöver det systemet, den regeln i ryggen för att slippa ta diskussionen precis hela tiden.
So, repeat after me:
Hala fram legget när du köper alkohol.
Det ingår inte i kassörskans arbetsuppgifter att gissa din ålder.
Så - vad mycket gladare vi ska bli nu när vi rett ut det här. Nästa världsproblem tack.
People keep bringing me down
Undrar om vissa människor förstår hur mycket de pajar när de vräker ur sig sin ilska och frustration helt ocensurerat? Det var så uppenbart att mailet inte handlade om att konstruktivt ifrågasätta, att lösa den uppkomna situationen. Han ville trycka ner oss i skiten, förklara exakt hur dumma i huvudet, oansvariga och oprofessionella vi var. Han lyckades ju verkligen lägga sordin på stämningen igår kan man säga. Inte mycket sömn man fick i natt heller.
Det är så jävla känsligt när folk som får saker om bakfoten och bygger upp något slags agg sen tar ut det på en när det gäller ett arbete man gör så mycket utifrån idealistiska och i grunden osjälviska motiv. Som innefattar så mycket självuppoffring i form av tid, pengar och energi. Hela drivkraften att göra det arbetet bygger ju på responsen man får på att man faktiskt gör någonting bra, någonting som gör en positiv skillnad i andra människors liv. Och när någon kommer och bara totalt manglar ner allt det så känner man sig helt tillplattad. Som att värsta fördämningen bara krackelerar och går loss inom en.
Men så. Nu har jag stått upp för mig och de mina. Och jag gjorde det utan hänge mig åt min initiala impuls att lyfta luren och skrika olämpliga saker. Jag var en större människa än så. Tack för det. Klapp på egen axel, klapp klapp. Det gjorde du bra Åsa.
Uppdraget
I morgon ska jag ta Zeke med ut på en promenad. Inte var som helst - jag ska gå ända till Sveavägen, ungefär vid Systembolaget. Där ligger en djuraffär (jag hörde först fel och frågade "julaffär?", jag var väldigt förvirrad över var han ville komma och vad han ville ha sagt) som jag skulle gå in i och köpa sådant där särskilt chihuahua-torrfoder. En påse. Tydligen är det en väldigt liten påse men Perra köper alltid bara en åt gången för det är så himla trevligt att handla här. Och sen ska jag gå fram till kassan - och här kommer det viktiga - då måste jag lyfta upp Zeke på disken så personalen får gulla med honom. Tydligen älskar de Zeke, de brukar ge honom kola. Not the Pete Doherty-kind, the dog candy-kind. Jag antar att jag ska betala där i kassan också, men det förtäljde inte uppdraget, det listade jag ut själv. Sen förmodar jag att jag ska gå hem också. Jag tror faktiskt jag ska klara av det. Och det lite roliga är att jag tror att en polare till mig jobbar på den djuraffären. Tänk om jag & Zeke har gemensamma bekanta vi inte känner till - änt världen liten?
Senare på dagen ska jag hänga lite med DJ Princess, Bärjegård och hennes bäbisbarn Leo. På kvällen blir det nog en sedvanlig biljard med Dj Princess på engelska. Med största sannolikhet ackompanjerad av ett gäng öl för min del och ett gäng Redbull Vodka for princessgirl. Sist vi var där så vann vi pengar, när snubbar är ute och "roar" sig och ska spela biljard så verkar de ha ett starkt behov av att bevisa sig överlägsna samtliga närvarande tjejer. Så de tjatar hål i huvudet på en tills de får sin vilja igenom och bjuds in i spelet. Synd för dem bara att det bara slutar med att de blir ännu bittrare och rätt otrevliga när det inte går som de tänker sig att det ska. Hoppas inte det inträffar i morgon, fast å andra sidan så är det där lätt efterblivna klimatet här i borlänge ändå det som får en att känna sig som hemma. Helst ska man ha en mastodontprilla uppstoppad under läppen - så man får den där mongoloida silhuettbilden, prata så mycket dalmål som är fysiskt möjligt, vara allmänt störig och högljudd och vara tjenis med bartendern på det där sättet att det är smärtsamt tydligt hur många gånger man blivit utslängd från stället. Då är man fan kungen i Borlänge. En riktig praktkändis.
It's good t be home.
Borlänge is the place to be
Sayonara fuckers, nu drar jag till hemstaden. Ska bli grymt grymt grymt. Borlänge är verkligen hett just nu också, vet inte om det framgick av Håkes bild av vårt jobbs whiteboard-tavla, men både jag & nya chefen kommer befinna oss just där i kväll. Han på Bolanche som jag fattade det, jag i en skön soffa framför tv:n ca 500 meter därifrån. Hot hot hot.
Jag tror jag heter Daniel i kväll
Inhandlade även Peter Jöbacks duett med Annika Norlin, "Han är min nu". Den handlar om hur Peter tar Annikas kille.
Dagens nostalgifavoriter times 2
Dagens nostalgi 1: Flip-flop av Bobby Baby feat. Korro (a.k.a. Steso Songs). Det sista dessa två gjorde ihop om jag inte misstar mig. Sjukt hittigt. Och rätt roligt. Ladda ner låten.
Dagens nostalgi 2: Stay med Lisa Loeb. Ord överflödiga. Herregud, jag blir helt svag.
I can't believe it's not friday
Äsch. Är det inte fredag så är det väl inte det. Envisas ni med att det är tisdag så köper jag väl det då.
Dreamboy verkar för övrigt ha schyssta grejer på gång på sitt nya album. Lyssna lite på denna finfina poporkester från Solna på deras myspace vettja: www.myspace.com/dreamboymusic.
Ja ja
Jag har ju fortfarande tveklöst bäst musiksmak. Plus att jag med mitt arbetstempo senaste veckorna börjar närma mig att vara personen som minst av alla utgör en belastning för företaget. Jag är sjukt het. Jag kan bjuda på det här utan att det svider.
Har gjort en sjuuuuuukt bra playlist tills i morgon också. Fan vad jag kommer kicka ass.
Ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting
Mitt bowlingresultat.
Och sen så kommer hon med mustaschen
Fläskläppen har upphört vara en fläskläpp (om den någonsin egentligen var det) och övergått till att vara en delvis mustasch som pryder min högra överläpp. Lyfter jag läppen så ser det enligt Anna från Varberg ut som att jag suttit och sugit på bläckpännor.Men bara om jag tillkallat den uppmärksamhet har folk noterat och kommenterat. Skitkonstigt, för varje gång jag sett mig i spegeln så har jag tänkt herregud, hur ser jag ut egentligen. Men tydligen tittar inte folk så noga på mig. Kanske bäst så.
Mitt dryga dygn i storstaden har varit, ja drygt. Börjar med att samtliga Kustpilen slutar fungera ungefär simultant och står i Berga, Vimmerby, eller i Hultsfred men på väg mot Kalmar. Ersättningsbuss till Linköping. Tack och lov fattar busschaffisen att vi har knappt tio minuters marginal till nästa byte i Linköping och trampar på gasen rejält, och han hinner - nästan. Vi missar vårt tilltänkta tåg och får ta X2000 istället, vilket ironiskt nog leder till att jag 1) får kaffe fast jag hade gett upp den tanken på ersättningsbussen, och 2) rullar in i Stockholm ett par minuter innan jag egentligen skulle kommit fram. Glassigt frågar Mange Schmidt, och jo det var det ju. Förutom att jag suttit och surrat med kock-Pie hela vägen upp istället för att sova fast jag har två helvetesdygn bakom mig och sovit fyra timmar ungefär. Är med andra ord helt knäckt när jag når centralen och missar dessutom råttan med två minuter som pendlade till sitt nya jobb i Uppsala. Sen följer två eller tre möten, beroende på hur man ser på det, och vid fem-tiden är jag klar. Klar med att leva känns det som. Hur jag ska ta mig till Hagsätra och förskaffa min något att äta på vägen är ett mysterium. Men jag lyckas, det blir deg med ost i form av en hyfsat fräsch pizza från Hagsätras Ruccola. Och det blir en totaldiss av kvällens efterlängtade The Blow-konsert på Medis. Jag pallar helt enkelt inte. Det är svårt att motivera sig till nöjen när man tror att man håller på att avlida på riktigt. Motionen för kvällen står mina öron för mest som lyssnar till ca sex oavbrutet timmars prat av Anna från Varberg. Benen motionerar sig ända till godisavdelningen på mataffären, och lite senare till tunnelbanan för att möta upp världens finaste råtta som ska sova i Hagsätra hon också den natten. Lovely.
I dag har det varit besök hos världens bästa mormor. Hon är fin. Hon är rolig. Och det är skär rakt igenom hela hjärtat när man måste gå därifrån. Nej, måste tillbaka snart. Mitt nya liv består av besök hos mormor minst en gång i månaden. Det borde kunna gå att fixas utan alltför mycket problems.
Nu är jag tillbaka i hultan igen. Och jag tror faktiskt jag lever. Ikväll vinner soffan och valfri feelgoodfilm på datorn. Saturday looks good to me.
Skadeanmälan
Jag kan i alla fall trösta mig med att ispåsen verkade göra tricket. Från början var det sjukt uppsvällt, skiftade i blått och blödde typ innanför.
Permission att använda fläskläppen som en giltig anledning att sätta punkt för den här dagens aktiviteter nu. Jag faller alltså på målsnöret och ditchar Ida Maria. Är egentligen rätt sugen någonstans långt inne i mig, men just nu är det jävligt långt inne i mig. Utanför finns en stor massa som inte vill något hellre än att få vila en stund, kolla på Gilmore och äta pannkakor, kanske ta en liten kaffe till det, innan kosan bär vidare mot huvudstaden i morgon 07:20. Fan har jag inte förtjänat det?
Gillar du typ Interpol och Joy Division så kan du göra dig själv en tjänst genom att kolla upp kanadensiska The Organ. Rekommenderar låtarna Brother och Love Love Love allra mest. Sen spelade Malle nåt i Bozobilen (ja vi har uppkallat bilen efter det där dödköttet till AD/kaffekokare på mitt jobb) på väg hem nu som inte var bajsdåligt heller. Amy MacDonald kanske? Jo det heter hon, hittade myspacen här: www.myspace.com/amymacdonald. Lyssna på låter This is the life - visst låter den lite som ketchup-låten?
Den enes bröd, den andres död...?
- Författat ett 4 sidor långt informationsdokument för nya popkolloarrangörer
- spikat ihop en ansökningsblankett för nya popkolloarrangörer
- spikat ihop en ansökningsblanket för nya medlemmar i riksorganisationen popkollo
- skrivit 2 anställningsavtal
- skrivit en funktions/arbetsbeskrivning
- mailat ut tidsplanen för hela popkollo 08 till ledningsgruppen
- haft ett möte med ABF på en timme
- gjort om och sammanfattat en projektbeskrivning
- sorterat lösa papper och dokument på mitt skrivbord i rätt pärmar
- signerat 24 intyg till rookiegruppen
- ätit lunch
Jag har nog aldrig i hela mitt liv lyckats naila en to do-list så jävla klockrent som jag gjorde i dag. Did you realise that you are a champion in their eyes? frågar Kanye West - och i dag så, fucking yes I did!
Nu ska jag traska iväg och dela ut dessa intyg till Rookiegruppen också, en halvtimme har jag där, sen måste jag tillbaka och byta om innan Malle kommer och hämtar mig för innebandyträning.
Fan en rätt sugig grej med den här dagen förresten. När jag kommer hem från denna übereffektiva dag och kollar brevlådan så har det kommit ett avi för min beställning på amazon.com som jag la för typ hundra år sen. 228 kronor i postavgift och tullavgift för att hämta ut skiten... Hur fan gick det till?
Well well. Fick i alla fall lite godbitar att ta mig an under tågresan upp till Stockholm i morgon. Bland annat två Young & Sexy-skivor och The Organ. Mumsmama.
Dagens låt, morgonens status
Morgonens status är efterlämnad.