Byssjan blues
Hönan och tuppen, de gapande hålen
Nu jävlar Växjö
Nu kommer vi och tar er!
Motståndare till den universellt goda musiksmaken göra sig icke besvär. Dj Evil Ace & Durmér ska nämligen inta båset på Sivans i kväll och förgylla dansgolvet med sköningpop och toksväng. Så indie och sell-out att kollektiv förvirring kan uppstå.
Men säg inte att ni inte blivit varnade.
First aid kit för själen
Så här ser den ut:
Och här är deras myspace.
White Like Me
Jag är rätt kass på att läsa böcker. Det har sin främsta bakgrund i att jag också är rätt kass på att hitta böcker som intresserar mig. Jag är inte lika aktiv och insatt i bokvärlden som i musikvärlden, jag vet inte tillräckligt mycket om vilka typer av böcker jag gillar för att kunna hitta rätt. Jag har sällan tid och ork att läsa efter långa dagar på jobbet och uppoffrade helger och kvällar där antingen jobb eller kompenserad tid med vänner och familj ska få plats, så den onda spiralen blir att jag läser lite för sällan för att riktigt hålla mig à jour med vad som händer och intressanta författare som kommer. För jag gillar ju inte allt. Precis som med musik, men i mitt fall mycket mer selektivt när det gäller böcker, så älskar jag inte allt som får topprecensioner. Att läsa är ju personligt, precis som att lyssna på musik är det.
Men ibland så händer det att jag ramlar in på någon Pocket Shop i väntan på något tåg och hittar guldkorn. Som häromveckan då jag helt random snubblade över Oivvio Polites "White Like Me". En bok om rasism. Eller som baksidan beskriver:
"White Like Me är en bok om rasism. Inte om högerextremister och andra som är lätta att avfärda, utan om vad som gör också dig till rasist. Det är en bok om vad rasismen gör med oss och vad vi gör med den.
Hur kan svarta människor bli stärkta av att lyssna på vitmaktmusik? Varför är Michael Jackson vår tids störste antirasist? Vad är det för fel på Malcolm X, bell hooks och Frantz Fanon? Vad är det för fel på min pappa, på mig? Vad är det för fel på vita människor?"
Vad jag älskar med den här boken är att den ger läsaren verktygen att analysera sig själv och sin omgivning med. Den är så smart, men inte på ett svåråtkomligt eller elitistiskt sätt. Den strävar efter att uppnå en förståelse. Men framförallt så gör den det möjligt för mig som vit att ta till mig, analysera och problematisera rasism utan att samtidigt känna mig manad att sejfa, förenkla eller överdriva åt något håll bara för att manifestera klart och tydligt att jag står på "rätt sida". White Like Me fördummar inte, förenklar inte. Rasism är hur världen är sorterad, vi lever alla enligt den sorteringen, vare sig vi vill eller inte. Antirasism är att inte vilja bekänna det systemet, att mer eller mindre aktivt sträva bort från den sorteringen. Den strävan kan vara lika mycket min som den som växt upp och faktiskt upplevt rasism. Den strävan liknar väldigt mycket, eller jag skulle vilja säga helt, den feministiska strävan.
Analysen och verktygen är desamma för att förstå hur världen är funtad. Att vilja komma bort från någon av sorteringarna, vilken man än har sitt personliga fokus på, är i grund och botten samma sak. En vilja att få vara en person i första rummet, inte en hudfärg eller ett kön.
Sverige flödar ju inte direkt över av nyanserade, smarta och komplicerade diskussioner när det gäller rasism. Vi är i baby mode. En av anledningarna till det kan ju vara att det är en het potatis, och att ingen riktigt vågar bli tagen med byxorna nere och råka säga något fel (=rasistiskt) av misstag. Så då är det lättare att hålla tyst och pejla in det allmänt godkända åsiktspaketet och köpa det rakt av. Vilket kan leda till sjukt missriktade och konstiga saker, i all välvilja. Rädslan av att bli utpekade som rasister gör oss nästan till ännu mer rasister, vi blir så medvetna och obekväma att det gör att vi också beter oss konstigt. Och fatta hur otränade våra hjärnor är om vi aldrig någonsin vågar tänka en originell tanke eller än mindre lufta den med någon?
Well. Mitt tips är i alla fall att läsa White Like Me. Jävligt bra hjärnmassage, och sjukt intressant och välskrivet. Oivvio Polite är lite av en ny idol.
Oivvios arkiv
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
Lev med det.
Lattebjörnar
'Och någonstans på facebook finns en norskamerikansk vän som har vänligheten att tipsa om när fantastiska Basia Bulat gör akustiskt liveframträdande på radio. Tack Chelsey!
Basia Bulat - Live on Radio K
Dom lever om natten
Jag vet att jag bloggar om allt tre år efter att saker faktiskt är aktuella nuförtin, men det är för att jag inte bloggat så mycket framtillnuförtin som ni kanske märkt. Bloggtorka. Inget elakt att säga om något. Trist läge. För lite Bozo kanske. Som tur är ska jag och den där Durmér övernatta hos honom på torsdag efter vårt dj-gig på premiärkvällen av Hultsfredsturnén så då kanske det blir ordning på världsloftet igen. Min universellt goda musiksmak kombinerat med det bästa som hänt poppunksverige på 20 år - Hästpojken - strösslat med Håkans brittfetischism och roliga frisyr. Och öl. Ey-bro!
Om någon ska starta prenumerationstjänter på musik är det ju såklart Marit Bergman. Jag bedömer att hennes lyssnarskara har ett ovanligt högt snitt hängivna fans, människor som gärna är medlem i vad som helst som har med Marit att göra. Inklusive jag själv. Så i dag började jag prenumerera på Marit. 85 kronor om året - chipsbilligt som Bozo skulle sagt. Så är man medlem och får hänga i loungen och så. En låt dimper ner i månaden. Eller en rockopera till midsommar. Ja jag vet inte vad som kommer hända riktigt men jag gillar't. Som Marit kanske skulle säga.
Jag spår dock att Marit kommer få ett återfall och göra ett album trots allt. Någon gång. Det går bra det med, jag gillar album.
They Live By Night: Endless Summer
Snörvel host markus krunegård atjoo
Men fråga om det var värt det - och ja, det var det. Alla gånger. Aldrig någonsin har en feber påverkat mitt jobbhumör så lite som just i dag.
Markusevangeliet hjälper ju en del också måste jag erkänna. Markus Krunegård. Rocken spelar ingen roll längre. Word, äntligen har jag ett anthem att befästa min ståndpunkt med.
Åh lunchdags.
I don't blog
I USA funkar ingenting kommunikationsmässigt för mig. Jag skrev världens längsta inlägg om hur inspirerande helgens Girls Rock Camp Alliance Conference var, men det gick inte att posta av anledning okänd.
Kanske var detta ett sätt för ödet att leda mig in på en stig där jag tar hänsyn till dear shortspan attention Labish, sorry sorry - det var verkligen inte meningen att snöa iväg så mycket angående My Darling You!. Skärpning omedelbart utlovas!
Sista kvällen i Washington DC nu. Har varit helt galet kul. Förutom hänget med råttans kusin Lovisa & hennes Adrian så har de sanslösa sköningarna involverade i Girls Rock! DC förgyllt vår visit med bland annat en "liquid dinner" på erkända spelhaket Black Cat. Där upptäckte jag och två av dem bland annat en gemensam faktor - vi är alla tillverade i Frankrike. Yay. Jeanni fick reda på detta när hennes föräldrar valde att dela med sig av informationen inför hennes kamrater i middle school, jag å min sida blev upplyst då min far på en semesterresa i Paris pekade på en byggnad och berättade att jag tillverkades "där uppe, på artonde våningen på golvet". Vi kunde inte riktigt fastställa vem av oss som genomlidit störst trauma i ämnet.
Sverige då. Nej, det verkar bara helt ologiskt och fel. Varför skulle vi dit nu igen?