evilace

Ett mongo mindre och genast lite tråkigare.

Så, nu när vi har kirrat en ordentlig pressbild så kan vi ju börja marknadsföra på allvar. Vem vet, kanske kan det leda till större äventyr än de vi upplevt hittills i våra liv. Södra Vi, Faggemåla eller Vetlanda kanske kallar våra namn. Även Blomstermåla suktar väl efter den hetaste dj-duon to ever walk the face of Småland? Kalmar om man har redigt flyt.

Evil Ace & Durmér
Gageanspråk: 5 Åbro flasköl per skalle (OBS! Måste vara Åbro. Om det är svårfixat så har vi känningar på Metropol som säkert kan hustla fram några stycken).


Foto: Lisa Tegelmark - a.k.a. paparazzi girl.

Vill jag typ skada den personen som inte bara haft fräckheten att utan lov låna min häftapparat, utan dessutom haft sönder skiten och sen inte sagt något eller fixat den. May you rot in hell asswipe!

Sen ligger inte heller personen högst upp på min favvolista i dag som först lägger över en uppgift på mig som måste göras senast i dag annars är det för sent, sen när jag motvilligt lagt av med det jag höll på med för tillfället och gjort denna uppgift (då han hävdat att han omöjligen kunde göra den själv) så mailar han och säger att han gjort den i alla fall. Waste my motherfuckin' time...

Status: Nej, motivationsgraden har ej stigit sedan lunch.

Juni: Sista Emmabodafestivalen någonsin. Indien är död.

Oktober: Emmabodafestivalen fortsätter. Två versioner nästa år.

Tips för fortsatt mediastrategi:

Januari: Emmabodafestivalen lägger ner i alla fall.

Mars: Emmabodafestivalen återuppstår - nu som Bluffboda.

Den bjuder vi på från kapitalistparty.

Tydligen vill jag inte mig själv väl den här kvällen. Istället för att leta upp någon schysst rulle att glo på och bara sjunka ner i passivitet så blev mitt projekt att möblera om den här bloggen. Nåväl, låt gå då. Men nu ertappade jag precis mig själv med att kolla mina gamla timrapporter. Jovisst, det var en period på några månader även förra året då jag gjorde sådana här timrapporter. Jag tror fenomenet kan förklaras så här. På mitt jobb förväntas man jobba övertid. Eller snarare - man förväntas jobba ideellt/gratis en hel del tid utöver den tiden man faktiskt är anställd att jobba. Det har sin förklaring i arten av jobbet som ibland är jävligt intensivt och dessutom förlagt på kvällar och helger lite då och då. Som till exempel när det är dags för festival - kanske inte helt logiskt att klocka ut 17:00 på fredagen då. Det kompenseras på en del sätt, förutom den extra semesterveckan så är mitt jobb ett ganska fritt sådant, obundet, för att inte säga kul, utvecklande och bitvis världens adrenalinkick. Allt det väger faktiskt mer eller mindre upp det man får ge upp i form av förlorad ledighet. Så långt allt väl. Men - formeln är ändå rätt svår. Det är mycket ansvar som läggs på den enskilda medarbetaren när det gäller att själv styra upp sitt jobb. Att både klara arbetsuppgifterma och att göra det utan att tappa förstånd och mental hälsa. Det är upp till var och en att dra gränser och att veta var gränserna ska dras. Att säga ifrån när det blir övermäktigt. Ja, alla som har varit i en någorlunda liknande sits vet ju hur enkelt det är. Försöka avgöra om man inte klarar pressen för att det faktiskt är för mycket, eller om det är man själv som inte klarar av så mycket.

Det man har haft är ändå alltid friheten. Frihet under ansvar. Man vet att man jobbar skiten ur en en period och det är okej för någonstans där framme ser man att man kommer kunna kompensera det. Man kanske inte kan styra över lika mycket av sin fritid som andra människor med vanliga jobb, men man är å andra sidan inte bunden till en fysisk arbetsplats 08 - 17, måndag till fredag. Man kan flexa. Man kan jobba på resande fot. Man kan sitta i sina föräldrars hus i Borlänge och jobba en torsdag och fredag för att på så sätt få spendera mer tid med sin familj som man älskar och saknar och inte kunnat träffa på länge för att ens jobb har omöjliggjort det. Här någonstans ligger ju nyckeln till den kick-back som min arbetsgivare ger mig i utbyte mot det ansvar jag tar. Devisen sitt tills du är klar gäller. Ja, och när jag är klar då så sitter jag inte längre bara för att någon helt plötsligt fått för sig att jag ska det. Och jag tycker inte heller att jag ska behöva be om lov för att få resa på mig.

Timrapporten från förr var det ja, så här såg det ut senast jag kände att jag behövde facit på mitt arbete, år 2006:

Maj: 213 h
Juni: 248,5 h
Juli: 177 h
Augusti: 301,5 h
September: 217 h

När man inte längre är beroende av den fysiska platsen för att knytas till människorna i den.

Jag tror jag är redo. Det tog sex år. Hur många år kan Stockholm ta? Färre tror jag. Det är småstäderna som är livsprojekten. Storstäderna kan man passera genom quicker than the ray of light som i Madonnas video. Alla är utbytbara. Försvinner en, står två en åter.

Läste nya Bang när jag kom hem i dag från jobbet. Namn och tema denna gång är "Jag älskar dig". Som vanligt när jag är slö i huvudet (tyvärr min vanligaste status efter en heldag på jobbet) och inte riktigt orkar läsa invecklade texter med svåra ord och referenser till genusteorier som inte förklaras närmare än att de nämns i en bisats så började jag slentrianbläddra genom tidningen. Hittar en kärleksförklaring till hip-hopen av Sanna Berg. En jag-är-gudinna-artikel av Elin Alvemark. Ett antal andra texter som jag snabbt avfärdar för stunden med anledning av bristande hjärnnärvaro från min sida. Så långt är allt som vanligt. Det är Bang liksom. Tidningen jag köper för att jag någonstans tycker det är sjukt viktigt att den finns, att det är helt nödvändigt med den typen av ventil för feministiska diskussioner på en intellektuell och teoretiskt avancerad nivå, då vi annars känns rätt befriade från det i samhället. Jag är feminist, engagerar och jobbar stora delar av min vakna tid med ett feministiskt projekt. Min vanligaste nivå av feministisk diskussion är trots det typ när någon snubbe haffar mig på krogen och börjar fråga varför det måste vara ett krig mellan killar och tjejer. Att killar också är snälla. Man ba... åh suck. Eller förresten, jag tar tillbaka. För det är inte alls det vanligaste. Det vanligaste är att människor som jobbar inom kultursektorn, på kommunen, inom närinsglivet, gärna på beslutande chefsbefattningar som man av en till exempel popkolloanledning måste hålla sig på god fot med och visa respekt för, kläcker ur sig saker på ungefär den nivån under ett möte. Folk skäms inte för att de inte kan något. De tycker typ att världen ska anpassa sig till dem. Men då tänker jag, okej var sådan. Jag lägger inte mer energi än nödvändigt på att linda dig runt fingret så att du går in och gör din del och stöttar det här samhällsbyggande, feministiska projektet. Sen kan du stå där med hakan i golvet och klia dig i skägget eller huvudet när du inser att hela världen har snurrat vidare och du står kvar och ingen bryr sig längre om dig, du kan inte längre använda din maktställning till att få folk att lyssna på dig utan att du anstränger dig för att säga något bra eller tänkvärt. Utan att tillföra något till konversationen, dina medmänniskor, världen, livet på jorden. Got it?

Och därför prenumererar jag på Bang. Jag kanske inte fattar allt som står i den. Jag kanske inte ens orkar läsa en fjärdedel av den. Men, det känns bra att den finns. Jag blir glad att de kan göra den och att de verkar göra ett bra jobb och det är trots allt rätt pepp att en tidning av innehåll dimper ner i brevlådan då och då. Återigen, bristvara. Om jag känner för att vara intellektuell så har jag någonstans att ta vägen med det. Då kan jag ta mig an lite gamla Bang-tidningar och gymnastisera hjärnan en stund.

Denna gång hittade jag dock ett guldkorn som jag gillade mer från hjärtat än på det intellektuella planet. En serie om Britney som jag först trodde var ritad av Nina Hemmingsson. Jag hinner tänka, fan det här är det bästa jag läst av Nina Hemmingsson. Men det visar sig att det inte är Nina, utan någon som kallar sig Liv Strömqvist som ritat den.

Så nu kan ni också börja prenumerera på Bang kanske, om inte gör det redan. Om inte annat för att det i nya numret finns en sjukt bra seriestrip om Britney Spears.