I pretend I can feel your hands and arms around me
trying to fall asleep again
asleep again it's 3 am
3 am
Pop och melankoli när det är som allra vackrast. Inramat också i den skönaste produktionsbilden, det låter som sol i ansiktet och ljumna vårvindar. Här kommer en liveversion av låten direkt från Studio Virtanen. Kleerup och Marit bär matchande hoodies och framför mästerverket med stor inlevelse medan Virtanen och intervjuobjekt mumsar kakor i bakgrunden.
Att placera artister man gillar i en taxi och be dem att framföra en låt medan den tar en tur runt kvarteret är lika briljant som den är enkel. Nu senast fick Ben Gibbard och Chris Walla från Death Cab For Cutie stiga in i taxin och framförde då min första favoritlåt från senaste plattan, No Sunlight. Nice. Kolla in det här.
Kolla också in The Futureheads om ni ändå är där.
Första gången jag såg en Black Cab Session var med Emmy The Great. Det är fortfarande det grymmaste jag sett. Av den anledningen blir det en favorit i repris exakt här och nu. Vassego!
As heard från Håkan Durmér, det är inte för inte den killen är presschef för Hultsfredsfestivalen.
Jag lever i dag för att jag igår valde Eurovision Song Contest framför MM-reunion på Metropol. Jag vaknar och känner mig ungefär som att någon torktumlat mig. Hela världens stängselresning, insomnianätter och långa dagar på kontoret samlade i mig. Lätt förkylning, molande värk i hela kroppen. Tänk bara hur jag hade mått om gårdagens två folköl i Slöves soffa istället hade varit åtta starka Ey Bro plus välkomstdrink på ett spritkladdigt dansgolv där Anton Ulvfot enligt uppgift dj:ade Pink Floyd? Nä, just det. Jag lever i dag tack vare att Håke i går morse annonserade att han på grund av sin nyvunna feber nog inte skulle pallra sig ner på festen han övertalat mig att gå på, det var den lilla flyktvägen jag behövde för att med gott samvete parkera mig framför tv:n och för andra året i rad avnjuta förnedringen då Sveriges bidrag kammade hem bottenplpacering.
Inte för att vara sådan, men visst förtjänade Perelli lite mer än så? Jag ber inte om en vinst, kanske inte ens en topplacering, men 21:a plats av 25? Verkligen? Jaha. Mitt musiköra måste uppenbarligen vara helt off. Jag tyckte hon ägde rätt hårt.
Roligast var nog Kristian Luuk som kommentator. Så klockrena inlägg, och hur de i takt med att kvällen gick åt pipsvängen blev mer och mer sarkastiska, rent utav missunnsamma. Love it. Björn Gustafsson var också helt okej rolig. Det bästa med hans insats var nog att ingen utanför Sverige antagligen fattade ett jota av vad han höll på med. Vilket passade alldeles perfekt denna kväll, iom att ingen i Sverige fattade ett jota av vad resten Europa höll på med. Vårt eget lilla blonda, yrvakna långfinger till resten av världen. Så, då fick vi det ur systemet.
Ja ja. Det finns poänger med att Ryssland vann. Grattis grattis. Kom inte och säg att jag är en dålig förlorare på något sätt.
Nu är det kväll igen. Hur nu det gick till. Ut ur ekorrhjulet och tillbaka in igen. Åsas tale.
Tacka gudarna för att Ella Blixt finns. Eller hennes föräldrar kanske snarare. Men ändå - tacka, var tacksam. Jag är tacksam. Jag förstår inte hur jag kan få jobba med det jag gör och samtidigt helt missa att Mates of State släpper ny skiva. Men så var det, nu är det åtgärdat dock. Ella skrev ett mail med cirka tusen utropstecken och kärleksförklaringar för deras nya skiva. Så jag fick panikinhandla på itunes, även om Mates of State är ett band jag gärna vill ha på en sådan där mysig plastskiva som jag rippar in i datorn och sen låter damma loss i min osorterade Billy bokhylla med resten av min fysiska skivsamling. För vidare kan jag inte gå, jag är fortfarande inte helt säker på att något verkligen finns om det inte går att ta på.
Re-arrange us heter skivan. Tog mig ungefär fem nanosekunder att fatta hur mycket jag älskar den och hur mycket jag saknat dem. Det är något särskilt med Mates of State, något utöver melodierna, drivet och den sköna kombinationen av skrik & skönsång i stämmor. Det är något högtidligt över låtarna ibland. Det känns som att de står raka i ryggen och förkunnar något med stolthet och emfas. Och det är så vackert. Så jävla vackert.
Gillar man Mates of State så ska man inte backa för att kolla in Ellas band heller, it's a musical! heter det och har en hel del beröringspunkter med ovannämnda. En sättning som utgår från orgel och trummor - check. Kille och tjej som sjunger och skriker i stämmor - check. Oemotståndliga stycken popmusik - check. It's a musical håller för tillfället på att slutmixa, sen ska skiva komma och förhoppningsvis världsdominans och kärlek från hela universum. För det förtjänar de. Tycker jag.
Efter en halvörad första genomlyssning på Death Cab For Cuties nya skiva Narrow Stairs så var jag mentalt inställd på att skriva ett inlägg och efterlysa melodi- & låttjyvarna som slagit till mot bandet. En 8:26 lång första singel kan lätt framkalla den reaktionen hos en. Man blir orolig. Sen blir man arg - vaddå jag har väl rätt att förvänta mig bra låtar även fortsättningsvis från ett band som bevisligen är skitduktiga på att göra sådana. Det är så typiskt av sådana band att lata till sig och tillåta alltför långt koppel. Musik ska vara smärta, det ska vara ångest att spela in den för man ska bry sig så mycket om resultatet att prestationsångesten ska ånga ur porerna. Allt annat är ju bara lojt.
Men sen så råkade jag lyssna en gång till. Och redan tredje spåret No Sunlight är ju en finfin poppärla. Dissen uteblev. Om detta innebär att Death Cab verkligen ansträngt sig vet jag däremot inte, men det finns en stor chans att de faktiskt gjort det. Man ska nog inte läsa in för mycket i sega partier, de har faktiskt alltid kommit med en stor portion sås dessa herrar. Minns konserten i San Francisco för ett par år sedan då vi glada och ölpeppade begav oss och kollade, och kvällen bara dog. All energi som vi jobbat upp med god kubansk middag och tillhörande sangria rann av oss snabbare än snabbt när konserten körde igång. Råttan somnade. När vi kom ut därifrån så var kvällen energimässigt uttömd, men jag ville inte att den skulle vara det så vi begav oss istället till galna Café och drack deras sprithaltigt något obalanserade drinkar - cityguiden hade till och med varnat för dem - och vips gick ögonen i kors och vi var back on track igen. Men ett tag där...
Jag begär inte mycket. Ingen revolution eller något. Men kan inte någon rolig bara maila mig snart? Gärna säga något kul och snällt. Jag vet inte på rak arm så där vem det skulle kunna vara, finns nog en del. Det beror ju på vad de har att säga, jag är för tillfället inte intresserad av problem eller olycka. Det skulle kunna räcka med att folk bättrade på sitt bloggande också. Kanske skrev en rad eller två om mig till och med. Att jag är smart och cool till exempel.
Ja, jag behöver bekräftelse. Jag har insomnia, nackspärr, stresshjärna och ölmage. Jag dricker sju koppar kaffe om dagen och längtar till kvällen då jag får sova. När kvällen kommer så gör jag allt utom att gå och lägga mig, och när jag väl går och lägger mig vaknar jag en miljard gånger under natten och gör konstiga saker som att möblera om i rummet eller varför inte "prata" i telefon med oroliga popkolloföräldrar, eller ännu hellre säga ett och annat sanningens ord till dumluvorna på XXXförbundet som inte fattar någonting.
Jag är inte olycklig direkt. Jag bara lever verkligen inte i stunden. Jag går runt och väntar på att något annat ska komma. Att jag ska bli klar med något någon gång. Jag blir aldrig klar med något.
Så är verkligheten i dag. Jobbig kombo att gå runt med, men jag är ändå vid gott humör. Ett par saker har öppnat sig och blivit greppbara helt plötsligt och nu känns allt så himla pepp.
Jag har ju glömt att rapportera från vovvefronten i Borlänge förresten. Snabb recap: Zeke är en snart 2-årig chihuahuablandning som har min mamma som matte och låtsasfarsa Per som husse. I vintras tillverkade Zeke barn tillsammans med Molly (vars ras jag inte kan - hon är dubbelt så stor som Zeke, långhårig och svart och har världens största tunga som hon gärna slickar en i ansiktet med), som är Pers son Peters vovve tillsammans med sambon Barbro. I februari kom fyra valpar som en utkomst av detta. Den ena av dem, Zack, fick komma och bo hos mamma och Perra. Förrförra helgen eller något i den stilen fick jag träffa nybliven fader och son tillsammans för första gången då jag hälsade på i Borlänge. Stämningen var något vildare än normalt, och Zeke kändes som han hade åldrats fem år mentalt sedan Zack blev familjemedlem. Zack kan vara både det konstigaste och sötaste jag sett i hela mitt liv. Det går inte att beskriva hur han ser ut. Han har Zekes korta päls underst, men så har han också längre, svarta hårstrån som sitter rätt mycket glesare över detta - med resultat att han nästan ser flintis ut. Men uj vilken vild sötnos, jag gillar honom stenhårt. En bild har jag att bjuda på.
Friendly reminder: om ni i likhet med undertecknad hunnit glömma hur fantastiska Johnossi är så är det dags att komma ihåg det igen nu. Dom släpper ju ny skiva. Har gjort eller gör snart, jag är aldrig säker var i kalender eller på vilken sida av stundande releasedatum jag befinner mig. Jag har i alla fall haft grym revival i kväll. Lustigt och passande nog iom att jag precis i dag fått en färsk leverans från cdon med skivor jag väntat på i veckor. Det lyckades jag dock glömma från det att jag gick in genom dörren till det att jag satte på stereon. Och slog på Johnossis debut, den självbetitlade. Så vackert. Vilka minnen. Execution song. Family Values. I had a mother and her name was Carolina, Carolina is a state in the states. Yes, poesi.
Jag har även lyssnat på Hole. Det påminde mig om att det ju faktiskt är de som var till ca 48% ansvariga för att jag själv började spela en gång i tiden. De övriga 52 procenten stod Nirvana för typ. Men sedan Hole spelade på Hultsfredsfestivalen 99 och Courtney Love eldade på kaos i publikhavet och skrek åt tjejer på scenen att de skulle "take off you fucking shirt or get the fuck off my stage, bitch" och en tjej i publiken dog så känns det inte riktigt lika klockrent att lyssna på dem och stå för det. Kommer på att jag mer eller mindre inte tittat åt den skivan sedan det hände. Vet att jag försökte försvara det lite i mitt huvud då och tänka att det kan ju inte Courtney rå för att hon dog, att om hon hade vetat och förstått så hade hon lagt av. Men det blev ändå aldrig samma igen. Någonting dog ju där, även inom mig. Men trots allt det, när jag lyssnar på Live Through This så går det inte att komma ifrån att det här är en av dom viktigaste skivorna i mitt liv. Jag kan fortfarande nästan alla texter utantill, exakt när oh-et och sen fnisset kommer i Rock Star, jag känner mig som 14 igen när hon skriker Make me sick, fuck you.
Despite all my rage I am still just a rat in a cage. Det måste vara den sannaste beskrivningen av ilska jag hört någonsin. I den bästa Smashing Pumpkins-låten någonsin.
Hur hamnade jag egentligen i den här nostalgisoppan undrar ni. Det började faktiskt med Pixies. Pixies låg och skräpade i stereon. Frank Black skriker så bra. Uj vad bra.Och jag lyssnar aldrig på skrikmusik längre. Ingen ny i alla fall. Vad beror det på? Är det en generationsfråga eller är det en åldersfråga? Alltså, vad hade jag lyssnat på om jag var femton i dag? För nu konsumerar jag ju nästan bara mjuk och fin pop. Undrar om jag är argare nu än då. Ni vet det där med att hårdrockare alltid är de snällaste och mest harmoniska människorna för de får utlopp för all sin aggression i musiken de lyssnar på. Om det är fallet så borde jag vara typ seriemördare med tanke på aggressionsnivån i min favoritmusik. Herregud. Passivt aggressiv. Hela vägen, det är jag.
Jag har också kollat på Magnus Betnér "Inget Är Heligt". Han är nog roligast i Sverige. Han är så smart att jag kommer på mig själv med att bry mig om vad han skulle tycka om mig om vi träffades. Jag skulle vara rädd för hans ogillande, för jag tycker han är så bra. Det är coolt. Hoppas vi aldrig träffas.
I am un chien Andalusia. Vad menar de egentligen med det? Det här är nog den röda tråden i all musik jag lyssnade på när jag var tonåring (förutom Ace of Base, Roxette och Bon Jovi då) - texterna är helt wack och tvetydiga, fast man känner mycket när man sjunger med. Det känns att de betyder något, och inte vad som helst utan något väldigt specifikt, men ändå luddigt. Och man är jättearg och skriker när man gör det, på det där sättet som man bara gör när man har något viktigt att framföra. Och då väljer man att säga "jag är en andalusisk hund". Jätteargt.
Nåja. Tillbaka till världen jag lever i nu då. Nytt på Tegan & Sara-fronten: The Lost Forest Fones. Det som blev över, det som skars bort. Det lite mindre fokuserade och kanske något mer utstickande materialet från skogen i Portland. Toppengrejer.
Vet inte riktigt vad som hände men här sitter jag nu alldeles ledbruten efter helt sinnessjukt produktiov söndag. Allt, jag menar verkligen allt, på min to do-list är avklarat.
Jag har klippt gräset - OCh räfsat - OCH plockat upp högarna utan hjälp av skottkärra för tydligen har vi ingen sådan längre, plastpåsar gick jag fram och tillbaka med mellan komposthögen och gräsmattan. Vi har sjukt mycket björkar kring vår gräsmatta och ingen krattning har skett sen de började löva av sig i höstas = MYCKET löv. Gräset hade också växt en decimeter på några dagar känns det som tack vare solens ankomst till byn = sjukt mycket gräs.
Redan där är jag ju hjälte så klart. Men det räckte inte.
Jag har också tvättat två tvättar.
Dammsugit och städat hela huset.
Sorterat och rensat i min garderob så det bara är grejer jag faktiskt använder kvar. Slängt trasiga strumpor etc. en hel kasse full.
Jag gjorde ett helhjärtat försök att laga punkan på den cykel som jag inte slarvat bort, sen visade det sig att slangen jag köpt var för stor så jag fick avbryta.
Men det konstigaste av allt är att jag har sytt i de lösa knapparna på en jacka som jag köpte för ca 1,5 år sen. Lika länge som jag ägt den jackan har det varit ett projekt på min to do-list, knapparna var nämligen lösa redan vid inköpet men jag ville så gärna ha den så jag tänkte den optimistiska och inte ett dugg verklighetsförankrade tanken att jag kunde sy i knapparna vid tillfälle. Bara det att jag 1) inte kan sy, och 2) de här knapparna är allt annat än lätta att sy i. Nu ska inte jag påstå att jag gjort något gediget proffsarbete, sömmerskor skulle nog fnysa och möjligtvis provoceras en aning av min amatörmässighet, men de sitter i alla fall. Jag har suttit och tragglat med dem i en timme i alla fall. Det måste ju räknas för något? Sen att de ramlar av vid första användningen, det är en annan femma.
Åter till ämnet - jag är bra. Efter i dag är jag faktiskt riktigt bra.
I morgon blir det 10 grader. Jag kan glädjas över att jag inte kommer kunna ångra att jag inte tog vara på sommaren de två dagar den dök upp, I did it all the way.
Nu ska jag skriva in ett hundratal deltagarbekräftelser i ett excelark, sen upp i arla morgonen och träffa mina favoriter i Kalmar och antagligen höra dem berätta varför de inte kan bevilja projektet vi sökt.
Chords nya är förresten inte helt kass. Luckiest Man Alive är ju riktigt nice.
Om man ska rangordna mer eller mindre bra ursäkter att stanna inomhus en dag som denna, som bäst kan beskrivas som den officiella ankomsten av sommaren med sin klarblå himmel, strålande solsken och extrema shortsläge, så ligger nog Forest Fone högt på listan. Folk som känner mig det minsta lilla vet redan att jag har en förkärlek för dom där Tegan and Sara. Jag tycker på många sätt att de är bäst. Och roligast. De är från Kanada, är tvillingar och gör fantastisk popmusik. Så hur glad blir jag inte när jag hittar en youtubedokumentär över inspelningen av senaste skivan, The Con, med 6-7 minuter långa kapitel per låt på skivan? Väldigt glad förstås. Som återkommande gräsänka är det här det perfekta sättet att slå ihjäl två timmar på. I väntan på vad vet jag inte, något annat. (Vilket är ett helt annat ämne - hur ironiskt är det inte att när man jobbar dygnet runt så längtar man efter den där helt lediga dagen då man kan göra absolut ingenting, och när den lediga dagen kommer vet man inte vad man ska göra av sig själv).
Så, i alla fall, vi får följa Tegan and Sara i studion i Portland OR, tillsammans med bl.a. producenten Christopher Walla från Death Cab For Cutie och lite andra sköningar. Varvat med musikinspelandet sitter de i "skogen" och ringer upp folk från en gigantisk, gul telefon. Mamman, styvpappan, skivbolagssnubben, managern, en kusin, en vän, Northern State-folk, osv. Och så syskonbråkar de. Och det är jätteunderhållande. Och man får en helt ny dimension av kärlek för The Con när man får följa hur varje låt spelades in. Och en helt ny respekt för Death Cab For Cutie - Tegan and Sara lånar deras trummis Jason McGerr för hela inspelningen och förutom att verka vara en ödmjuk och laidback snubbe så är han helt överjävlig på trummor. På ett så sofistikerat, oväntat och kreativt sätt. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande.
Här är första kapitlet av Forest Fone. Öppningsspåret I Was Married. Se och njut.
Jag trodde aldrig jag skulle nå dagen då jag önskade att popkollo inte var så poppis. Men i dag önskar jag nästan att cirka hundra tjejer inte visste om att det fanns överhuvudtaget så de slapp sitta hemma och vara besvikna för att de inte kom in.
Och jag vet att jag inte räcker till, det är faktiskt sant...
Det känns som man kör huvudet in i en benhård betongvägg av verklighet då man sätter sig och försöker räkna på saken och inser att tjugofem deltagaravgifter inte ens räcker till ledare att ta hand om dem, än mindre till något annat.
Eller jag tar tillbaka en grej - jag önskar popkollo var obegränsat poppis hos alla företag och verksamheter med pengar och möjlighet att stötta. Man blir lätt knäpp om man tänker på vilka chipspengar det handlar om för vissa och hur mycket skillnad det kan innebära i våra sammanhang. Ändå är tröskeln så hög.
Coca Cola, MacDonalds, Nestle, Disney - var är ni? Jag rear ut min själ, allt ska bort. Så kanske kidsen får åka på kollo i sommar. Karma. Gott och ont ska alltid matcha i vågskålarna.
Fyra timmar kvar till Google Talk-möte med Girls Rock Camp Alliance. Det var den tiden på dygnet som passade dem. De bor i USA. Där är de som bekant lite efter, så när vi andra normala människor är på väg in i nästa dygn och försöker samla krafter genom att sova så är de fortfarande uppe och härjar med dagsljus och allt.
Det kan vara så att de försöker döda mig. Ni kan väl snälla knacka på här inom en vecka eller så om jag inte dyker upp på jobbet?
Det nästan konstigaste med det här är att jag nu sitter med en alldeles färskt rykande kaffe i handen, redo att inmundiga. Idén att dricka kaffe kom jag på för för någon timme sen. När det fortfarande var någon timme kvar till sängdags. Vad hände sen. Tid och rum, var är ni?
I'm a man who sits at his desk so I guess I've got nothing to lose with this request I want a girl who doesn't like to dress to impress a girl with a radio heart a girl with a radio heart
FUTUREHEADS!!! Vi älskar dom. Jag & mina Mollgan homies som jag numera spenderar mitt sorgliga liv med. Join me.
Jaha, då var det dags igen. Adjö adjö vid tåget och en vecka tills vi ses nästa gång. Och för vad? Jo, Lady Strul. För oinsatta så är det namnet på min älsklings nya kärlek, en i höstas alldeles nyinköpt segelbåt som hon delar vårdnad om med Anna från Varberg, a.k.a. "hoppilandkalle". I helgen ska Lady Strul i plurret igen efter en lång vinter i båtställning på land. Och då ska den seglas ändå från Ekerö till Dalarö där sommarbåtplatsen finns. Which means - ingen råtta i Hultsfred hos mig.
Jag måste erkänna att Lady Strul är rätt charmig dock. Särskilt sedan hon bottenmålades i adidasblå, uj uj uj så stilig.
Men det behöver ju inte jag hålla på och orda så mycket om här, Lady Strul har som alla överälskade barn en egen plats för ocensurerad och ohämmad dyrkan - nämligen en blogg...
På tåget till Stockholm, destination mycket fin lägenhet i Högdalen samt mycket efterlängtad råtta. Mot alla odds verkar det som att jag överlevt de senaste två dagarnas Byssjanäventyr. Det mesta av mental och fysisk hälsa intakt, åtminstone tror jag det. Med lite tur har inte lungorna samma kolsvarta färgton som innehållet i min näsa igår. För mitt besvär har jag belönat mig själv skalenligt i förhållande till hur stort besvär varit under dagen. I förrgår representerade besväret två folköl och en barnpizza i kompensation, igår fem folköl och grillning i sällskap av goda vänner fram till midnatt. Gårdagen var alltså något jobbigare än förrgårdagen, några höjdpunkter:
Sopa taket i ett gammalt stall...
Malin tar det med gott mod, trots att hon är täckt i skit från topp till tå...
Jenny rensar campingen på soppåsar innehållandes bland annat ölburkar anno 2006 och delar av forna solstolar och campingattiraljer...
Men Håkan, han bara glider...
Men hav förståelse. He's just a cool cat in a small town, small town. Working his biceps at Hagadal, Hagadal. Waiting to groove in a hip town, hip town. Get down.
