Employee of the week
Epitetet jag denna vecka inte kommer att få bära enligt min chef. Bara för att jag råkade föreslå att han möjligtvis är i klimakteriet då han tycker nordpolsläget på kontoret är "behagligt".
Känsligt värre...
Men å andra sidan eliminerar det alla eventuella samvetsbaserade ansatser att vara trevlig mot någon på office under resten av veckan, och lämnar ett härligt spelrum åt spydigheter och mobbing.
Skönt klimat för evil ace alltså i socialt hänseende, om än något kyligt rent fysiskt.
Den där fryssna stilen...
Anyways. Någon timme senare sitter jag som den enda på kontoret med vinterjacka inomhus för jag tycker det är så förbannat kallt härinne.
Den här dagen kommer jag komma ihåg som dagen då jag blev den där fryssna typen. En ny kunskap för mig om mig själv.
Nu har jag explorer 7 också. Av ingen anledning alls. Och, jag har fått tillbaka mitt länge saknade verktygsfält på bloggen. Så nu kan jag skapa visuell dynamik.
Jävla as!
Det här kommer jag aldrig glömma.
Löjligt
Michael Jacksons kommande släpp av Thriller 25th Anniversery Ed och sen nya soloplattan är löjligt pepp, det kittlas bokstavligen i hela min kropp bara jag tänker på det. Michael är störst, alla mina andra musikaliska kärlekar bleknar i jämförelse.
Moto Boys debutplatta är också löjligt bra.
Lupe Fiascos Hi-Definition med Snoop Dogg och Pooh Bear är löjligt bra.
Allt är bara löjligt bra.
Den här dagen är löjlig.
Löjligt.
Bad night, good day
Allt detta för att jag en och en halv timme tidigare fick för mig att jag visst var lite ölsugen då jag & råttan blåste förbi vimmerby på väg hem från värmdö och stockholm. Jag började ångra min spontana pepp på metropolparty och några kalla öl.
Men så dök Håke upp i puben som jag tappat bort under vansinnesfärden från konserthallen. Vi konstaterade mayhem och begav oss till bardisken. Efter en halvtimme kanske fick vi beställa och den ölen var nog den godaste och mest efterlängtade, välbehövda i essets världshistoria.
Kvällen slutade helt ok. DJ Foc skötte sig i DJ-båset under någon timme och fick oss att discodansa från de stolar där vi slagit oss ner. Sen ballade han ur och började köra typ trance. Men det gjorde inte mest. Ölen hade börjat sköta sig och en känsla av välbefinnande hade intagit kroppen.
Så kvällen sög lite. Men dagen, denna klarblå, soliga söndag, sköter sig betydligt bättre så här långt. Råttan kilade till ICA och shoppade frukost innan jag vaknade. Jag vaknar av att hon tar min beställning. En smoothie, ett kokt ägg, en skorpa med sylt och en kaffe med mjölk. Tillhörande dvd-box? Lost så klart.
Nu sitter jag och min laptop och botaniserar bland veckans nyinköp från Pet Sounds. Nytt från Mary J Blige, Moto Boy, Lupe Fiasco, Britta Persson, tilsammans med lite gammalt från Antony and the Johnsons, Beirut, Rufus Wainwright, Kleerup och nya Radioheadsingeln. Laddar ner nya Michael Jackson och Hot Chip från iTunes.
Livet känns helt plötsligt helt rätt.
Where the penis is
Jaja, jag vet att Sahara Hotnights spelar. Och ni vet mycket väl vad jag känner för det bandet, det är bara kärlek genom hela min kropp och upp över mina öron.
Och det är ingen dålig line-up, var för sig gillar jag faktiskt varenda ett av dem. Trots mitt rätt så svala förhållande till roooooock n roooooll...
Men det tar ändå inte bort Where The Action Is tydliga språk. I sommar så vet man var penisen kommer vara, och det är faktiskt inte på Hultsfred som brukar få bära hundhuvudet i den debatten. Och den snippa som vågar sig in på Stora Skuggan sticker inte ut, sticker inte i ögonen på rockmongot.
I min värld är språket viktigare än könet.
Fast är det inte tröttsamt och fel att Sahara Hotnights är så stora bara för att de är tjejer? Som en snubbe från MM3 på allvar förklarade för mig på Rookiefestivalen i höstas (eller på dare - jag är fortfarande inte säker på om det inte var ett vad han förlorade eller försökte vinna genom att stega fram till feministflatan under brinnande Rookiefestival och hävda att Sahara Hotnights-bokningen var ren könskvotering och att de bara var kända för att de var tjejer).
Men vem är det WTAI vänder sig till egentligen? Jag tyckte personligen det var obetalbart när Ema-bossen Thomas Johansson förklarar att WTAI är en helt annan femma än hultsfred, WTAI är enligt honom till för musikintresserade, storstadsboende småbarnsföräldrar som nu kan gå och njuta av musik en hel dag utan att behöva fixa barnvakt.
Where The Action Is. Sannerligen.
På lite andra ställen i media kan man läsa skribenters reflektioner där deras analys av WTAIs line-up är att de försöker rikta sig till en yngre publik, den där Hultsfred sägs ha tappat mark i somras.
I'm confused?
Jaja, jag vet. Jag jobbar med Hultsfred. Jag kan ses som partisk i den här frågan. Särskilt med "kriget" som man nu får läsa om varje dag i media. Det kommer bli en händelserik och spännande vår, det kan man nog vara säker på.
Men med allt som händer så kan jag faktiskt ärligt säga att jag aldrig varit så säker på att jag jobbar på exakt rätt ställe och med rätt saker. Hultsfred känns, kanske delvis tack vare WTAI och Emas framtåg, som den mest oförvirrade festivalen på år och da'r. Vi vet vilka vi är och vilka vi är för.
Som en annan penis en gång sa:
I can't help it
If you might think I'm odd,
If I say I'm not loving you for what you are
But for what you're not.
Bob Dylan alltså.
Vi vet vilka vi inte är.
Torgny Melins gör historia
Stjärnklart och intimt på P3 Guld
Det andra som slår mig är hur många apbra artister som är nominerade. Fan, jag har svårt att välja vem jag håller tummarna för i ett flertal kategorier. Jag kommer på mig själv med att spontanapplåldera typ alla. Roligt som omväxling. Sen att det ändå lyckas sluta i mestadels besvikelse över vinsterna trots de goda oddsen, det må väl vara hänt. Lars Winnerbäck vinner vad det nu var för kategori, O' Laura vinner årets låt. Det blir antiklimax. När Sweptaways framförde årets nominerade låtar i körformat så framgick det rätt övertydligt i min värld vilken låt som skulle ha tagit hem det priset, och det var Cheek to Cheek med Sahara Hotnights.
Men jag vet int. Jag änt bitter. De är ett fantastiskt band. Och det kändes som att de borde ha fått vandra upp och emotta publikens jubel och kärlek åtminstone någon gång under kvällen med tanke på den fina plattan de har i bagaget från 2007.
Klarast på P3 Guldhimlen lyste Lykke Li. När samtliga andra atisters uppträdanden med lite god vilja kunde tas som charmiga - ljud och produktion kändes halvamatör eller sjuuukt indie föreställningen igenom - så glider Lykke Li upp på scen och framför en avskalad, bländande cool och snygg version av singeln Little Bit. Sången är klockren. Och det på en låt som känns som att den borde vara rätt tricky att göra live. Men hon nailar det.
Efter Little Bit äntrar Kleerup scenen och kör igång technon. Lykke Li hänger kvar en stund och gästar. Man hinner tänka att jaha, var det här hemliga gästen. Trots att hon är grym, så otacksam är man. Men så - beatet till With Every Heartbeat kör igång. Och man förstår - Robyn dyker upp på scenen. Sa jag att Lykke Li var den klarast lysande stjärnan? Förlåt, jag menade att hon var den ena av två - den andra är så klart Robyn. Jag skulle kunna försöka förklara varför, men det känns ungefär lika meningsfullt och givande som att argumentera för människans behov av syre. Shit man vilken jävla cooling. Och vad snygg hon är! Makalöst. Robyn äger.
Förra årets givna hip-hopkung Adam Tensta var nominerad i två kategorier men vann inget. Däremot gjorde Petter det, årets Hip-Hop. Hur händer det? Jag menar, okej det är inte piss och skit han klämt ur sig på senaste plattan, men seriöst - hur händer det? Taket lyfter i alla fall när My Cool spelas upp, han får maassa kärlek och det är bra för det förtjänar han. Men det är OK att han inte tog hem något i år, det var nog för tidigt. Jag spår 2008 som Adams stora år.
På tal om den här intima stämningen, vem var klassens clown som satt och vrålade allt vad han kunde från publiken under hela programmet.? Nisse, Malin, Håkan - vet ni? Ni som var där. Har ni någon inside information? Om jag ska göra en helt okvalificerad gissning så tror jag det var sångaren i Mustach, han verkar hyggligt töntig och dryg och känns som helt rätt person för en sådan grej. Erkänn, det var han? Som jag inte gillar Mustach. Uschigt band. Låt oss hoppas att 2008 blir året de beslutar sig för att lägga av.
Ja just det - Maia Hirasawa. Ja, du förtjänade very much årets nykomling. Grattis till dig. Och tack för alla grymma grejer du gjort under året, bland annat all props du gett till Popkollo. Kärlek!
Harold and Maude
Men igår kollade jag på Harold and Maude. Och det var bara kärlek. Helt underbar rulle. Och vilken humor. Om mitt öppna sinne hade en del medvind av den sköna dimman som kom av en peakande febertopp kombinerat med en hemmagjord huskur bestående av tre glas vin låter vi vara osagt. Roligt hade jag i alla fall. Klar favorit.
Och Bud Cort som spelar Harold är faktiskt även med i en annan film som ligger mig varmt om hjärtat: But I'm A Cheerleader. I något äldre format. Killen har uppenbarligen smak.
Ruth Gordon - i filmen a.k.a. Maude - vilken sköning. Också namne med min mor Maud - också kallad mamma Mäd. Undrar om min mor kommer bli en lika skojig tant?
I morse vaknade jag av att Gudrun och Pers syskon eller kusin gjorde framfart genom Småland. Jävlar vilket blåsväder. Tror det här är första gången jag faktiskt lyckats befinna mig i Hultsfred i sanningens ögonblick. När Per levde som mest var jag, Håke och Malin på resande fot från Groningen men kom inte längre än Malmö. Trots den enorma gästfriheten vi då upplevde från Korro och Hampus som tog oss under sina vingar så är jag den här gången rätt glad att befinna mig på hemmaplan. Åh mitt sofflock - how sweet is your embrace.
När råttan är borta...
...ligger Evil Ace på sofflocket och börjar om från början med den kanske mest fantastiska serien i mannaminne: Gilmore Girls.
Och det är nästan så att det kan kompensera det faktum att jag prickat in högformen av en influensa precis lagom till den inplanerade roadtripen till Göteborg och P3 Guld. Det är inte första gången det händer. Vankande gala eller festtillfälle och ni kan vara säkra på att jag är nere för räkning med feber och snörvel. Och vis av erfarenhet vet jag att det vare sig är en bra idé eller ens värt besväret att försöka gaska upp sig och gå i alla fall.
Så home is where I'll be denna helg. Till råga på allt helt ensam också. Surt nog är det helt mitt eget fel. Det var jag som kom med den lysande planen att jag och råttan skulle kombinera P3 Guld med en weekend i Uddevalla. Så även om jag faller bort så måste ändå råttan åka, vilket lämnar mig helt ensam hemma själv över helgen. Miserabelt. Patetiskt. Jag gillar verkligen att hänga hemma, till och med allena kan vara helt okej. Och visst finns det en tjusning i att man faktiskt inte kan eller får röra sig längre sträckor än till köket för att hämta nytt kaffe eller en lussebulle i ett par dagar, men delen där råttan ska göra sin sorti med vetskapen om att hon kommer att vara borta och utom räckhåll när man är som ynkligast uppbådar alltid en viss känsla av ångest och saknad.
Men som tur är har jag ju Gilmore Girls. Kan det finnas ett mer gyllene tillfälle att inleda tredje ronden och se om serien från början? Nej, just det. Det är perfekt. Har precis avklarat pilotavsnittet. Får nästan rysningar när jag ser det. Ren och skär magi. Alla detaljer som var aningen annorlunda då. Hur sakta de pratar (jo faktiskt) jämfört med de senare säsongerna. Ljussättningen, första presentationen av Stars Hollow och Luke's Diner, låtvalet, hur genialiskt man presenteras för alla karaktärer och nästan lär känna dem redan under första avsnittet. Jag tror att det här måste vara den bästa serien någonsin. Det är synd, skam, skandal och världssorg att den inte existerar längre.
Nån som känner nån som känner nån
All denna information och jag vet inte riktigt hur jag ska ta den. Dels känner jag mig lite lurad att jag inte fattade vad låten handlade om, jag har ändå lyssnat på den trettiotusen gånger ungefär. Dels känner jag mig lite okunnig för att jag inte visste resten av alla kopplingar när de ändå rörde sig inom ett område som jag tror mig kunna orientera rätt okej bra. Men frågan jag ställer mig blir främst - är det verkligen mig det är fel på för att jag inte kunde det här? Är det den här typen av detektivprocess man måste ägna sig åt på daglig basis för att kunna det? Och i så fall, är det verkligen mig det är synd om/fel på?
Annika Norlin är ju för övrigt bäst. Men det visste vi ju redan.
Men Musikbyrån - vilket gnäll om det förväntade gnället på vilka som kvalade in på deras topp 30 lista. Ingen hejd var det. Typ "ja vi vet att ni kommer att bli väldigt upprörda över det här men förvänta er ingen av era favoriter för det här är VÅR lista". Det budskapet framfördes varannan minut. Jesus - get a grip. Vad är det för kul med musik och åsikter och listor om man inte får tycka något om den? Ge sjutton i att publicera en lista om ni är så skraja för kritik att ni känner tvånget att föregå den sjuttioelva gånger. Och vad var grejen med att särskilt försvara Britneys plats på listan Magnus Broni? Tala om att ta edgen av att ha den skivan där. Nu blev det ju bara mellanmjölk i alla fall, trots att det hade potential att sticka ut och kännas lite vågat. Man kan ju inte sejfa hela tiden om man ska försöka sticka ut och vara annorlunda. Åh...
Men annars var ju listan helt OK tycker jag. Ett gäng återfanns på min egen lista.
Håkan Durmér. Ja, han är bara efter. En follower. Men han tror visst att han är en early adopter.
Nu får jag Bozo på mig säkert för det. Men någon måste ju våga säga sanningen! Det, plus att jag är sjuk och det är synd om mig.
En arbetsplats är aldrig starkare än sin svagaste medarbetare...?
På att göra listan i morgon:
1. Skaffa nya vänner
2. Byt jobb
3. Klitta Håkan Durmérs skrivbord (klitta som verb snappade jag förresten precis upp från fotbollsfruns blogg, bra uttryck tänkte jag - det här ska jag genast använda, och se snabbt det kom till användning)
Varför, undrar ni?
Jaymay
You were right from the start
I know that she's your lover
But she's nowhere near your heart
Ren poesi från Jaymay som vem som helst gör klokt i att lyssna på snarast. Fan så vackert. Kolla in henne på www.myspace.com/jaymay.
Evil Ace ägnar tre minuter åt Idol
Klickade hem Amanda Jenssens singel Do You Love Me från iTunes i dag. Och fan, någon har gjort sitt jobb. Det börjar med en vers som är Amy Winehouse. Fortsätter med en brygga/refräng som andas Jackson 5. Amanda sjunger hest och bitvis desperat. Ett klockrent skolexempel på var Amanda var destinerad att ta vägen efter andraplatsen i Idol.
Marie Picasso har även hon fångat sin personlighet i sin första singel. Helt totalt ointressant och intetsägande, och samtidigt outhärdligt påfrestande. Remarkabel prestation.
Another nyårslöfte broken
Utan att vara ett stort fan av nyårslöften - jag är redan en nästan otäckt fulländad människa - så bestämde jag mig dock i år lite halvhjärtat för att försöka vara lite snällare mot mina kollegor. I synnerhet Bozo kanske, men även Håkan och de andra. Det höll i ungefär två timmar. Sen klarade jag inte klådan i cp-nerven längre. Så jag stegade fram till Håkans skrivbordoch sa:
Jag: Kan du känna dig underlägsen mig ibland för att jag har så himla mycket bättre musiksmak än du?
Håkan: Eh, nej. Det gör jag verkligen inte.
Sen drog han pluggen till hörlurarna ur laptopen och avslöjade vad han lyssnade på. Hardcore Superstar.
Vid närmare eftertanke så kanske mitt nyårslöfte inte var så mycket att kämpa för. Julen och distansen till mina kollegor måste ha lagt ett skimmer som döljde alla deras brister. Now I can see clearly again.
2007: Albumen
Och här kommer de 15 bästa albumen år 2007, i mitt tycke - annars känt som facit. Denna redogörelse blir dock utan färggranna bilder, faktiskt utan bilder alls. Jag sitter på ett hotellrum på Arlanda nämligen och har en uppkoppling via telefonen som trots att den visserligen är funktionell och får jobbet gjort lämnar en del att önksa i hastighet. Men hej, det är väl ändå mina tankar och åsikter som räknas. Så håll till godo! Vi börjar med album nummer 15 och jobbar oss uppåt.
En en skön vecka då - jag tillbringar min vid poolkanten i Lanzarote.
15. FAMILJEN: DET SNURRAR I MIN SKALLE
Vilket sväng. Vilka texter. Vilken dialekt. Det snurrar i min skalle.
14. TEGAN & SARA: THE CON
The Con behöver inte ens överträffa eller ens matcha föregångaren So Jealous för att platsa bland årets albumhöjdare. Tegan & Sara är bara så loveable.
13. SÄKERT!: SÄKERT!
Annika Norlin. Vad man än säger om henne så känns det för futtigt för att beskriva den oerhörda tacksamhet och lycka man känner över att hon inte bara finns, utan det totalt slumpmässiga lyckokast det var att hon uppdagades som fenomenala låtskrivare och artist. En av Sveriges absolut viktigaste artister, och som förebild en given tronföljare till Marit själv. Och den svenskspråkiga debutskivan är en riktig pärla.
12. BAND OF HORSES: CEASE TO BEGIN
Vacker, melankolisk och desperat såsmusik som inte är det minsta sövande. Fantastisk skiva rakt igenom, helt oemotståndlig om du är det minsta svag för band som Death Cab For Cutie, Radiohead eller The Shins.
11. SAHARA HOTNIGHTS: WHAT IF LEAVING IS A LOVING THING
Medan Moneybrother virrar bort sig totalt när han går gubbretro så träffar Sahara som vanligt helt rätt när de gör samma sak. Skillnaden är att Sahara utstrålar allt annat än trötthet och brist på idéer, för dem känns den här skivan ett givet steg vidare. Den representerar var de befinner sig som människor och musiker i dag, den är uppriktig och innehåller som vanligt fenomenalt låtskrivande. Och de gör retro så som den gör sig bäst - i nyskapande format. Moneybrother känns snarare som att han inte pallade kläcka några egna musikaliska idéer och istället lät den tröttaste och mest bredbenta delen av musikhistorien stå för den biten medan han själv lade all sin kraft och energi på att fixa snygga omslagsfoton på sig själv i halvbar överkropp. Nu ska man ju inte vara sådan, men det säger ju en del att Anders Nunstedt anser att han gjort en av årets bästa skivor...
10. RADIOHEAD: IN RAINBOWS
Radiohead ägde min värld i många år. De senaste åren kanske inte lika mycket eller intensivt som för tio år sedan. Men den här skivan återupplivade en hel del av det gamla känsloartilleriet. In Rainbows känns som det piggaste Radiohead levererat på länge, även om jag faktiskt också varit ett stort fan av föregångarna Hail to The Thief, Amnesiac och Kid A. Den är inte riktigt lika sluten och svart. Mer peppig och bitvis hysterisk. Men alltid väldigt Radiohead.
9. BABYSHAMBLES: SHOTTER'S NATION
Som sagt, Babyshambles har ju aldrig varit en angelägenhet för mig. Men den här skivan är ju sjukt bra. Vilken revansch. Kom igen nu Pete, backa det med ett drogfritt 2008 så vi får läsa lite mer om musiken än allt det där andra.
8. M.I.A.: KALA
Snyggast, coolast, svängigast, bäst. Jag vill alltid ha en aktuell M.I.A.-skiva i min iPod.
7. SHOUT OUT LOUDS: OUR III WILLS
Helt enkelt en riktigt fin platta. Är du det minsta intresserad av pop så kan du bara inte förbise Our III Wills utan att ha ett stort gapande hål i musiksamlingen. Shout Out Louds ger mig bra vibrationer.
6. KANYE WEST: GRADUATION
Okej att Kanye verkar något wack och på långväga verklighetsflykt när han lackar ur over att Justice vinner MTVs pris för bästa video och på allvar tycker att hans video borde ha vunnit i och med att den kostade si och så många dollars, trots att han inte ens sett Justice-videon. Men fan, det är ju hip-hop. Ingen falsk blyghet där inte. Den här skivan är i alla fall top notch, komplett med oemotståndliga dansgolvsvändare och mer eftertänksamma finstämda låtar. Och Kanye är kungen på att vända ut och in på orden, en sann lyricist.
5. ELECTRELANE: NO SHOUTS, NO CALLS
Electrelane befinner sig enligt dem själva i "indefinite hiatus". En paus som kan bli för alltid eller tillfällig. Framtiden får utvisa vilket. Det är både djupt tragiskt men säger också något om vad de är för typ av band. Electrelane står inte still. De spelar inte enligt någon mall. Och känner de att de kört fast och behöver splitta på sig en stund för att komma vidare, så gör de det. Hur som helst så är No Shouts, No Calls en fin tröst att uppehålla sig med när saknaden efter dem faller på. Öppningsspåret The Greater Times sätter direkt stämningen för skivan och är bland det vackraste de någonsin spelat in.
4. FEIST: THE REMINDER
Feist är en sådan där artist som inte riktigt låter sig kategoriseras eller parallelliseras. Hon är inte heller skitnödigt och framtvingat konstnärlig och nyskapande. Hon bara är. Hon har den mest fantastiska sångröst man kan tänka sig, men låter inte musiken vila på enbart det faktum som så många andra artister gör och kommer undan med. Varje låt är ett eget kapitel men hänger likväl ihop med resten. The Reminder känns som del två i en ständigt föränderlig musikhistoria som Feist ofrånkomligen kommer att göra. Ett helt fristående mindre mästerverk, men samtidigt ett löfte om att hon alltid kommer att leverera högkvalitativ och angelägen musik.
3. BEIRUT: THE FLYING CLUB CUP
Rakt in i hjärteroten. Det är poplåtar i zigenartappning. Så melankoliskt och obeskrivligt vackert. Sen skadar det inte att Final Fantasys Owen Pallett inte bara gästspelar fiol på närapå samtliga låtar utan också sjunger på fantastiska Cliquot.
2. BASIA BULAT: OH, MY DARLING
Jag fattar ärligt talat inte själv varför jag peppat igång så hårt på Basia Bulat. Men hon har något särskilt, även om det beiga skivomslaget kanske inte vittnar om det. Och Oh, My Darling innehåller inte ett tradigt eller mediokert spår. Det är stor låtskrivar- och berättarkonst. Dit Basia styr, sjunger och berättar, dit följer jag.
1. THE SHINS: WINCING THE NIGHT AWAY
2007 var året då jag upptäckte The Shins, och det blev en väldigt intensiv och djupt gående förälskelse. The Shins har det mesta jag älskar med musik. Kort och gott är det främst därför de kniper första platsen, de gjorde störst skillnad 2007.