Den 12 december händer det som görs i denna video
Straight outta London: Stricken City
Är jag helt ute och cyklar när jag tänker El Perro Del Mar med dansanta beats och catchy gitarrhookar? Bra är det hur som helst.
Adele - Many shades of black
Ingen annan än jag som blir knäsvag av respekt för Englands verkliga souldrottning Adele (sorry Amy...)? Känslorna från debutalbumet 19 återuppstår i full form i och med Raconteurs-samarbetet Many Shades Of Black.
Kul för Raconteurs att få associeras med något kul också...
Lyssna kan man göra på Adeles myspace.
Lathet
I dag var jag för lat för att pallra mig in till stan och köpa Titiyos nya skiva. Och det var det ju ingen annan än jag som fick lida för. Men jag ska råda bot. I morgon ska det ske. Ett tu tre. Jag ser fram emot det.
I går var dagen då jag föll tillbaka i kärlek med Looptroop Rockers
När klockan slog 23:30 igår var det ärligt talat högst pliktskyldigt jag släpade mig till konserthallen för att kolla in några låtar av Looptroop Rockers. Fötterna värkte, huvudet värkte, ögonen hängde på halvstång och hjärnan var nog redan hemma i sängen. Fem sekunder med Looptroop och en gammal kärlek blossar upp till fullo på nytt. Jag ska erkänna, jag trodde faktiskt inte att det fortfarande var så här roligt. Det var det ju inte heller, så vitt jag kan komma ihåg så var ju det här mycket roligare till och med. Musiken var grym - en blandning mellan nytt och gammalt, engelskt och svenskt, politiskt och party - och Mattias och Mårten var på världens bästa humör och charmade hela publiken med sina skämt om hur konserten var sponsrad av ingefära och citron och så vidare. Och Embee bara äger. Man får A-trak-känsla av den killen, av alla tre - jag pendlar mellan att inte kunna stå still och att beundra deras skills och inte riktigt fatta hur man kan vara riktigt så jävla bra.
Tack för det! Sjukt kul var för övrigt också Mårtens berättelse om hur han förirrat sig under en joggingtur på elljusspåren i Hultsfred och hamnat långt bortåt Hammarsjön där ett vänligt par hade skjutsat ner honom till Metropol igen efter att han knackat på hos dem och undrat var han var.
Bäst igår på Rookiesidan var nog annars Pretty Whores (Of Manhattan - som de hette förut men nyligen tog bort). Tänk rock. Tänk bort alla äckliga, gubbiga, konservativa och tradiga element av rock. Tänk punk. Tänk lite HC. Tänk en en ångvält. Tänk en snygg ångvält. Tänk Pretty Whores. Och om du någonsin får chansen att se dem - tänk: jag tar den.
Knight Music var intressant. Man kan tänka att det bara är skämt och jag kan lätt se hur folk kan avfärda den 1000 procentiga skämtfaktorn utan vidare överläggning (det rör sig alltså om full maskerad, ett människo-zoo på scenen med fejkinstrument och hulken-trummis bl.a.), men så vitt jag kunde höra så lät det ändå väldigt bra. Det var tight, snyggt, schysst sound och fina poplåtar. Så någonstans finns det nog ett korn av att de menar allvar med vad de gör.
Sidewalk var imponerande hip-hop/soul i livesättning med trummor, bas, en soulig kille och en rappande kille.
Och Krunegård var kungen av live, som vanligt, men det visste ni såklart redan. Roligast kan "Ge mig ingen mer skit, ge mig afrobeat" ha varit.
I kväll blir det Amanda Jenssen. Och kanske en öl eller sju. Och förmodligen en drös Rookieakter.
Och budskapet från igår kvarstår - kom hit eller var töntisch.
Tack för det! Sjukt kul var för övrigt också Mårtens berättelse om hur han förirrat sig under en joggingtur på elljusspåren i Hultsfred och hamnat långt bortåt Hammarsjön där ett vänligt par hade skjutsat ner honom till Metropol igen efter att han knackat på hos dem och undrat var han var.
Bäst igår på Rookiesidan var nog annars Pretty Whores (Of Manhattan - som de hette förut men nyligen tog bort). Tänk rock. Tänk bort alla äckliga, gubbiga, konservativa och tradiga element av rock. Tänk punk. Tänk lite HC. Tänk en en ångvält. Tänk en snygg ångvält. Tänk Pretty Whores. Och om du någonsin får chansen att se dem - tänk: jag tar den.
Knight Music var intressant. Man kan tänka att det bara är skämt och jag kan lätt se hur folk kan avfärda den 1000 procentiga skämtfaktorn utan vidare överläggning (det rör sig alltså om full maskerad, ett människo-zoo på scenen med fejkinstrument och hulken-trummis bl.a.), men så vitt jag kunde höra så lät det ändå väldigt bra. Det var tight, snyggt, schysst sound och fina poplåtar. Så någonstans finns det nog ett korn av att de menar allvar med vad de gör.
Sidewalk var imponerande hip-hop/soul i livesättning med trummor, bas, en soulig kille och en rappande kille.
Och Krunegård var kungen av live, som vanligt, men det visste ni såklart redan. Roligast kan "Ge mig ingen mer skit, ge mig afrobeat" ha varit.
I kväll blir det Amanda Jenssen. Och kanske en öl eller sju. Och förmodligen en drös Rookieakter.
Och budskapet från igår kvarstår - kom hit eller var töntisch.
First Aid Kit hjärtar Fleet Foxes, jag hjärtar dem båda
Jag tror inte att jag kommit ihåg att posta youtube-videon där First Aid Kit i tribute-anda till Fleet Foxes framför en cover av deras Tiger mountain Peasant Song. Även om det låter helt osannolikt givet min nästan osunda fetisch för dem så är det nog så fallet är. Tycker det är så himla nice att First Aid Kit får uppmärksamhet och kärlek, framförallt kanske från Fleet Foxes själva som postat videon på sin myspace med tillhörande tack. First Aid Kit tycker själva det är nice, och blev tydligen så peppade av det att de beslutade sig för att spela in låten och lägga upp den för nedladdning.
Så här kommer videon:
Och här kan ni ladda ner den: Tiger Montain Peasant Song av First Aid Kit
Och lyssna och njuta om och om och om igen.
Tänker jag göra tills det att första Rookieakten kör igång om någon timme. Fan så bra det kommer bli. Jag lovar och svär - årets Rookie blir det bästa. Pluralvagnen är här, café Kolonial har slagit upp mystält på bakgården, gräddhyllan har intagit övre våningen i gatan, allt som allt bidrar dessa detaljer bland många andra till att skapa den skönaste festivalstämningen som helt jagar bort känslan av oktober och regn.
Kom hit eller var nördisch!
Så här kommer videon:
Och här kan ni ladda ner den: Tiger Montain Peasant Song av First Aid Kit
Och lyssna och njuta om och om och om igen.
Tänker jag göra tills det att första Rookieakten kör igång om någon timme. Fan så bra det kommer bli. Jag lovar och svär - årets Rookie blir det bästa. Pluralvagnen är här, café Kolonial har slagit upp mystält på bakgården, gräddhyllan har intagit övre våningen i gatan, allt som allt bidrar dessa detaljer bland många andra till att skapa den skönaste festivalstämningen som helt jagar bort känslan av oktober och regn.
Kom hit eller var nördisch!
Cilihili
I could have been famous as you've never been
Snygg bild!
But since you're so jealous I just gave in
Precis så är det. Cecilia Nordlund har en sångröst som när man hör den gör den omöjlig att leva utan. Hon har frontat Souls på nittiotalet, Monkeystrikes på tjugohundratalet, och hon har inte gått obemärkt förbi men det har aldrig blivit vad det borde. När man tänker närmare på det blir man lätt vansinnig för det är så konstigt och frustrerande, det finns ingen logik i att Cecilia ska vara ett undangömt ess i Sverige musikärm. Nu har hon dock börjat härja loss i helt skruvade Sunshine Rabbits och med det börjat ha kul igen. Och den 14 januari dimper hennes alldeles första skiva som soloartist ner - då under namnet Cilihili. Och då är det också dags att vända rätt den skrattspegel till musikvärld där Cecilia Nordlund inte är given queen, okej? Världsdominans, enig kärlek och beundran. Det är nog allt hon begär.
Ett första smakprov från kommande skivan finns nu på hennes myspacesida - Strong. Superstört och superbra!
I'm a perfect liar but a true friend
Like a dog I will walk you to the end
Snygg bild!
Förresten
Tilly And The Walls Heartbeats låter också lite som Mmmm Bop med Hanson!
Det här är verkligen helt galet. Vad har hänt med dem? Var de verkligen alltid så här roliga?
Jag älskar att de å ena sidan blivit typ punkiga och svär jättemycket och skränas, å andra sidan hämtat inspiration i eurotechno '94.
Det här är verkligen helt galet. Vad har hänt med dem? Var de verkligen alltid så här roliga?
Jag älskar att de å ena sidan blivit typ punkiga och svär jättemycket och skränas, å andra sidan hämtat inspiration i eurotechno '94.
It's a musical! Äntligen!
Äntligen var det dags att blogga om it's a musical!
Skivan är släppt, frisyrerna är synkroniserade, varje trumslag, trumpetslinga, orgelackord och stämsång är i takt och ton och skickligt paketerade i en fin, blå förpackning med de två bandmedlemmarna Ella Blixt och Robert Kretzschmar i fallande, dubbelt och trippelt läge. Debuten heter The Music Makes Me Sick och undra om inte just titelspåret kan vara min absoluta favorit av dem alla. Bara öppningsraden:
"The Music makes me sick, I stop to listen when you start to sing"
I den finaste popförpackningen du kan tänka dig. Se där, det är motsägelsefullt som jag gillar.
It's a musical är uttalat förälskade i och beundrande av Mates of State. Det är inte helt utan att det går att dra vissa paralleller. Vilket inte kan vara annat än ytterligare en anledning att älska dem, de har uppenbarligen bra musiksmak också.
Köp nu skivan. Tjata på lokala klubben att boka dem. Blogga om dem. Skicka kärleksbrev. Berätta om dem för alla du känner.
www.myspace.com/itsamusicalberlin
Ha ha ha
"Ja, så fick Arvikafestivalen då boka Depeche Mode. Ooh, det måste pirra så i gamla värmländska synthmagar när de fick bygga om hela sajten med ett Personal Jesus-intro och allt."
Men jag ska i och för sig inte så mycket, vi får oss en obligatorisk känga i slutklämmen också.
Jag vet, jag vet - upp till bevis, upp till kamp, gör om gör rätt, osv. Vi är på det! Technokatterna jobbar för fullt!
Är det förresten bara jag som tycker att Tilly & The Walls låt Heartbeats påminner om den gamle eurotechnolåten Everybody av DJ Bobo?
Men jag ska i och för sig inte så mycket, vi får oss en obligatorisk känga i slutklämmen också.
Jag vet, jag vet - upp till bevis, upp till kamp, gör om gör rätt, osv. Vi är på det! Technokatterna jobbar för fullt!
Är det förresten bara jag som tycker att Tilly & The Walls låt Heartbeats påminner om den gamle eurotechnolåten Everybody av DJ Bobo?
Behöver världen en till som förklarar hur briljant Frida Hyvönens nya är?
Förmodligen inte, men jag säger det ändå. Den är fucking jävla otrolig. Jag är kär.
Liksom Hello Saferide har hon med denna skiva tagit med sig rymd och dynamik i studion vilket gör att hennes briljans når en på ett mer direkt och omedelbart sätt än på debutskivan. Du behöver inte anstränga dig ett knyst för att fatta.
Man kan kolla in PSL-bloggen för ett "Musik Med: Frida Hyvönen" där hon spelar första låten från skivan Dirty Dancing uppbackad av Krunegård på körsång.
Men här tänkte jag nu re-posta ett helt annat klipp. Ibland blir jag osäker om Tegan & Sara är bättre musiker eller komiker. Dött lopp eller vad säger du...?
Morgonsång
Mika Miko
Hur bra är inte det här? Och hur snygg är inte videon?
Äntligen
Nu är jag person with best taste in music enligt facebook. Säg något jag redan inte visste, men för alla er tvivlare där ute måste det kännas extra skönt att få yttre bekräftelse på tyngden av det professionella tyckandet i denna blogg.
Nog om det.
Nu ska vi prata om Kanada. I Kanada finns som bekant en uppsjö av exklusiv, utsökt popmusik. Young & Sexy och The Organ är två favoriter. De ligger på skivbolaget MInt Records som också är hem åt min senaste nyförälskelse - popbandet Vancougar.
Vancougar spelar enkel och rak pop Det är vackert och medryckande. Det döljer sig svärta och desperation där man minst anar det, i en textrad eller en ton framförd med extra eftertryck. Men alltid inbäddat i en klockren popmelodi.
Hur glada som helst...
Lyssna: www.myspace.com/vancougar
Okynnesscrobblare och korv
Det här kan vara en fas. En fas där jag omprövar gängse regler och riktlinjer för rubrikssättning. Eller så är jag yr från näringsbrist, sovbrist och vakenöverdos. Ingenting har så mycket med något att göra.
Det ena har förstås med folk att göra som manipulerar sina last-fm-listor genom att scrobbla men inte lyssna. Vi pratar så klart om Håkan Durmér. Den mest konsekvente okynnesscrobblaren jag vet. Nu vet jag kanske inte så många, men hans last-fm-sida är verkligen kalkylerad in i det minsta och förtäljer inget om hans egentliga lyssningsförehavanden, bara vad han vill att vi ska tro att han lyssnar på. Om man rotar i hans nattduksbord har han säkert också skrivit en dagbok som andra kan läsa där han bara avslöjar de smickrande sidorna av sig själv och helt normala svensson-tankar.
Men denna omgång förstår jag honom lite. För vem vill inte ha Annika Norlin * 2 på sin topplista nu när hon åter är tillbaka som Hello Saferide och en skiva som tar allt briljant hon gjort innan och gör det sju resor bättre. Hur kan man inte älska Annika Norlin och allt hon står för? Och hur kan man inte vilja deklarera det för hela världen?
Jag får lite svindel. Det är nästan för bra.
Texterna är som innan träffsäkra, smarta och roliga. Men aningen... mer.
Om första skivan var ett fint hantverke med stor charm och personlighet som man kunde montera isär och förstå hur den satt ihop så är den här som att luta sig tillbaka, bli bortsvept på en resa så magisk och flytande att man inte kommer för sig att analysera delarna.
Musiken. Musiken är som att man redan står framför sommarens mäktigaste festivalspelning i gryningen eller skymningen och upplever larger than life-spelningen där varje moment hänger ihop och allt vävs samman i snygga övergångar, mellanspel och stämningsfulla intron.
Jag undrar jag om det här verkligen kommer hjälpa Annika Norlin att tagga ner och landa på den mellannivå av uppmärksamhet och kändisskap hon söker. Det känns som att hon lika gärna skulle kunna gå och bli U2.
Trots att hon tydligen hela tiden försöker gå åt andra hållet. Hon ska ju hinna plugga till psykolog också.
Ja, jag vet inte. Jag är bara tacksam. Det är det jag är.
Trots korvbrickan i dag.
You can play with your genitals, and form them to different animals
Det här är ett pliktskyldigt blogginlägg. Den där Bozo var på mig igen. Jag skulle tydligen meddelat att jag farit på semester och att jag inte hade för avsikt att befinna mig i blogosfären för några veckor framöver. Fair enough. Sorry. Men nu är jag tillbaka. Problemet nu är bara att jag har en månads uppdämd ocean inom mig av osagda saker och jag kan inte bestämma mig för var jag ska börja.
Varje blogginlägg med självaktning börjar dock med en bra rubrik. Så jag tänkte att jag börjar med att skriva om Cecilia Nordlund. Rubriken är tagen ur en låttext av Monkeystrikes där hon tidigare frontade och skrev låtar. Och det var just där som de briljanta inslagen med Monkeystrikes fanns, även om möjligtvis paketeringen av låtarna bitvis kunde kännas gjort innan. Och exakt det är det som Cecilia kommer att ta med sig på sin soloskiva som hon kanske kommer att släppa inom en snar framtid. Eller inte. Den är tydligen inspelad i alla fall. Sen är det allt det där andra tjafset som kan sammanfattas musikindustri och musikindustrikris.
Textraden handlar för övrigt tydligen om Gavin Rossdale. Och hans, tja tidsfördriv under turné.
Nytt från turturduvorna
Lucky Lucky Pigeons har spelat in nya låtar och dem kan man ladda ner helt gratis via deras myspace (bloggen). De är som vanligt helt briljanta. Och så har de en ny jättefin bild.
Lissi Dancefloor Disaster är ett annat band som älskar att dela med sig av sin musik. Därför kan man även på deras hemsida ladda ner deras musik gratis. De är hyfsat jätteaktuella med ep:n Counterpoint, som bl.a. innehåller låten Copyriot (Share this song). Budskapet är rätt tydligt. Jag har ingen aning om vilket resonemang eller eventuella taktik som ligger bakom deras generositet, men efter att ha sett dem live på Hultsfred så kan jag mycket väl tänka mig att det är ett sätt att pusha sina konserter. För de var helt enkelt fenomenala, en av de absoluta höjdpunkterna på hela festivalen.
Och när vi ändå är inne på riot-techno, ASSID har en (nästan) ny låt: When Your Baba Is Black. Kärlek!
Lissi Dancefloor Disaster är ett annat band som älskar att dela med sig av sin musik. Därför kan man även på deras hemsida ladda ner deras musik gratis. De är hyfsat jätteaktuella med ep:n Counterpoint, som bl.a. innehåller låten Copyriot (Share this song). Budskapet är rätt tydligt. Jag har ingen aning om vilket resonemang eller eventuella taktik som ligger bakom deras generositet, men efter att ha sett dem live på Hultsfred så kan jag mycket väl tänka mig att det är ett sätt att pusha sina konserter. För de var helt enkelt fenomenala, en av de absoluta höjdpunkterna på hela festivalen.
Och när vi ändå är inne på riot-techno, ASSID har en (nästan) ny låt: When Your Baba Is Black. Kärlek!
Galna, galnare, Sunshine Rabbits
Så skönt med briljant galenskap. Sunshine Rabbits faller inom den kategorin. Bland det stördaste och mest fantastiska jag hört på länge. Marsch pannkaka till deras myspace och skaka dina lurviga till musiken dom spelar, oavsett färgen på din päls eller storleken på dina öron.
Cecilia Nordlund, en av de fyra i bandet som man annars kan känna igen från Souls eller Monkeystrikes, eller kanske Marit-duetten Adios Amigos, ska för övrigt släppa soloskiva när som helst nu. Det ska enligt obekräftad uppgift från henne själv vara typ klart. Jag hoppas det. För det kan bli exakt hur brasom helst. Cecilia har en röst som känns som generalångest att låta vara ohörd alldeles för länge, den är för bra, för magisk.
Det här måste väl för övrigt vara den bästa musikvideon i svensk historia?
Årets bästa nyhet - Karin Dreijer ska släppa sologrej. Fever Ray heter projektet. Berättat av musiktidningen Sonic. Ibland är de inte så dumma. Som när de skriver om finaste it's a musical!. Den skivan är för övrigt grym, men det ska jag skriva tusen rader till om vid lämpligt tillfälle längre fram. Nu ska jag göra Popkollo.
Cecilia Nordlund, en av de fyra i bandet som man annars kan känna igen från Souls eller Monkeystrikes, eller kanske Marit-duetten Adios Amigos, ska för övrigt släppa soloskiva när som helst nu. Det ska enligt obekräftad uppgift från henne själv vara typ klart. Jag hoppas det. För det kan bli exakt hur brasom helst. Cecilia har en röst som känns som generalångest att låta vara ohörd alldeles för länge, den är för bra, för magisk.
Det här måste väl för övrigt vara den bästa musikvideon i svensk historia?
Årets bästa nyhet - Karin Dreijer ska släppa sologrej. Fever Ray heter projektet. Berättat av musiktidningen Sonic. Ibland är de inte så dumma. Som när de skriver om finaste it's a musical!. Den skivan är för övrigt grym, men det ska jag skriva tusen rader till om vid lämpligt tillfälle längre fram. Nu ska jag göra Popkollo.
90-talet
Ett öde kontorslandskap. Jag och råttan och en puttrande kaffebryggare är de enda tecknen på liv. Vi har äntrat den praktiska och slutgiltiga fasen inför Popkollo. Om en vecka anländer första omgången deltagare. Vi lokalplanerar, skruvar ihop cyklar, funderar på hur vi ska montera bort hela golv så vi får plats med fler replokaler, bokar tågresor i sådan omfattning att snubben i andra änden av telefonen börjar garva, kör instrument, finputsar schemat, osv.
Här någonstans går jag in i 90-talspsykos och börjar veva gamla Sleater-Kinneyplattor in i absurdum. Mitt intellektuella jag kommer mycket väl ihåg hur mycket det bandet betytt för mig. Men resten hade helt lyckats förtränga magin, den delen som inte går att sätta sitt finger på, hur stört jävla fantasiska de var.
Det som sommaren 2003 fick mig och råttan att ta bondpermis från premiäromgången av Popkollo för att Sleater-Kinney spelade på Emmaboda och det bara inte gick att missa den konserten.
Värt var det. Stackers dem fick elstötar från micken mitt under I wanna be your Joey Ramone, men så går det när man spelar på indiefestival antar jag.
Visst är Emmabodas program lite konstigt i år förresten? Justice, Ladytron, Raised Fist. Inga dåliga akter, men de känns stora. Och breda. O-emmaboda. Sen har de förstås en uppsjö sjukt bra svenska indieakter i vanlig ordning också. Men de spelar ju på alla de andra sjuttioelva festivalerna också. Ja, inte vet jag. Blir nog stört och fint.
Men åh, 90-talet. De saknar 90-talet.
Nostalgin och sådär.
Jag är så fucking ordinary, och så sviker jag min hjältinna också... Damn
http://sakert.blogspot.com/2008/07/youre-so-fucking-special.html
Jag erkänner. Jag gick på Radiohead. Men jag har älskat Radiohead sen '97 och de gillar ju inte ens själva Creep längre. T.o.m. på Pablo Honey så har de en låt som heter "Anyone can play guitar" som typ handlar om de där snubbarna. Och nu är de elektroniska och introverta och folk jublar mer på knaslåtar från Kid A än när de kör Street Spirit (hur kunde förresten Håkan Steen tycka att Street Spirit var höjdpunkten på konserten?). Och jag har inte sett dem på fem år, sen Hultsfredsspelningen inför släppet av Hail To The Thief. Ett tillfälle per skiva har man att se Thom Yorkes skäggiga surnylle och Johnny Greenwoods lugg live. Och den dagen måste man fånga, så är det bara. Man vet aldrig vad de där kan hitta på, rätt vad det är slutar de spela eller kommer på att de inte ska spela live längre. Och jag har sett Säkert! två gånger bara i år... Jag blev ändå jätteledsen när det krockade. Men jag måste se Radiohead. så är det bara. Det är som med Hidden Cameras. För två år sen eller tre när de spelade i Pavillion-tältet på Roskilde så var jag på plats en halvtimme i förväg för att få plats längst fram fast att jag sett dem på Hultsfred bara ett par veckor innan. Redan innan konserten började jag känna mig kissnödig, men då hade det börjat ramla på folk och jag tänkte att jag kan väl hålla mig. Hur svårt kan det vara? Apsvårt visade det sig. Det slutade med att jag istället för att njuta av konserten önskade att den skulle ta slut någon gång så jag kunde få gå och kissa. Till slut fick jag lov att tränga mig ut ur folkhavet mitt under pågående konsert. Tappade min plats, tappade Hanna som hade vinaren, tappade sikten på grund av diverse två meters-individer som såklart stod framför mig. Efter konserten var jag jättebesviken och Hanna jättefull och glad. Jag blev sur. Så kan det gå.
Men hur som helst. Vissa grejer kan man bara inte missa. Det går inte. Så förlåt Annika Norlin, jag hejar egentligen på dig versus hela världen. Men så är det. I'm a creep. I'm a weirdo. What the hell am I doing here? I don't belong heeeeere...
Visst är han gullig..?
Jag erkänner. Jag gick på Radiohead. Men jag har älskat Radiohead sen '97 och de gillar ju inte ens själva Creep längre. T.o.m. på Pablo Honey så har de en låt som heter "Anyone can play guitar" som typ handlar om de där snubbarna. Och nu är de elektroniska och introverta och folk jublar mer på knaslåtar från Kid A än när de kör Street Spirit (hur kunde förresten Håkan Steen tycka att Street Spirit var höjdpunkten på konserten?). Och jag har inte sett dem på fem år, sen Hultsfredsspelningen inför släppet av Hail To The Thief. Ett tillfälle per skiva har man att se Thom Yorkes skäggiga surnylle och Johnny Greenwoods lugg live. Och den dagen måste man fånga, så är det bara. Man vet aldrig vad de där kan hitta på, rätt vad det är slutar de spela eller kommer på att de inte ska spela live längre. Och jag har sett Säkert! två gånger bara i år... Jag blev ändå jätteledsen när det krockade. Men jag måste se Radiohead. så är det bara. Det är som med Hidden Cameras. För två år sen eller tre när de spelade i Pavillion-tältet på Roskilde så var jag på plats en halvtimme i förväg för att få plats längst fram fast att jag sett dem på Hultsfred bara ett par veckor innan. Redan innan konserten började jag känna mig kissnödig, men då hade det börjat ramla på folk och jag tänkte att jag kan väl hålla mig. Hur svårt kan det vara? Apsvårt visade det sig. Det slutade med att jag istället för att njuta av konserten önskade att den skulle ta slut någon gång så jag kunde få gå och kissa. Till slut fick jag lov att tränga mig ut ur folkhavet mitt under pågående konsert. Tappade min plats, tappade Hanna som hade vinaren, tappade sikten på grund av diverse två meters-individer som såklart stod framför mig. Efter konserten var jag jättebesviken och Hanna jättefull och glad. Jag blev sur. Så kan det gå.
Men hur som helst. Vissa grejer kan man bara inte missa. Det går inte. Så förlåt Annika Norlin, jag hejar egentligen på dig versus hela världen. Men så är det. I'm a creep. I'm a weirdo. What the hell am I doing here? I don't belong heeeeere...
Visst är han gullig..?