Missing out
Jag vet nu vad råttan gjorde igår. Hon spelade bas med Asta Kask-trummisen på öppna scenen. Flinet nådde öronen när hon kom hem och berättade. Och jag missade allt. Jag var upptagen med att sitta i soffan och glo på gamla vänner-avsnitt.
Kommer ihåg första kvällen jag hängde själv med råttan. Det blev en hel punkkväll. Hon spelade entusiastiskt upp alla sina gamla favvolåtar för mig. Jag spelade Plug In Baby med Muse.
Nej nu måste jag gå till jobbet.
Kan knott bita fler än en gång?
I så fall är det en liten jävel här som bitit mig minst fem gånger senaste halvtimmen. Och den är för jävla liten och jag är för jävla slö och osmidig för att jag ska kunna klappa till den med två händer så den magiskt försvinner.
Var är min tjej någonstans. Borde man bli orolig när hon drog till kollot för fem timmar sen och inte svarar när man ringer? Hon brukar alltid komma hem innan läggdags. Nu är jag helt förvirrad. Sitter som paralyserad i soffan och surfar runt på jag vet inte vad. Kissnödig är jag också, men jag kan inte förmå mig att skaka fram ett initiativ just nu.
Gud vad The Heart Strings är bra. Her New Disaster är löjligt vacker.
Såg ni förresten att Way Out West släppte Lil' Kim och Kelis i dag. Dom asen.
Veronica Maggio bloggar om sitt besök på Popkollo
Shut up, loinfruit
Att glo på Gilmore Girls ger alltid utdelning, oftast i citatform. Här gäller det en morgondialog mellan mor och dotter, där mor Lorelai har väntat hela morgonen på att hennes "one and only offspring, the fruit of my loins" ska vakna och äta frukost med henne. Dialogen slutar med "Shut up, loinfruit" när Rory försöker invända mot något Lorelai sagt. Jag kan faktiskt inte komma på något just nu som är roligare än en mamma som säger shut up loinfruit till sin dotter. Det här ska jag säga hela tiden till popkollodeltagarna. Och försöka bortse att a) det inte mejkar any sense då mina loins har nada att göra med deltagarfrukterna, b) det möjligtvis är olämpligt att kalla dem det, och c) det är troligt att de inte fattar vad jag säger - vilket iofs tar ut invändning b vilket i så fall bara lämnar a som relevant invändning, och logik har väl aldrig varit av hög prio i vare sig humor eller andra former av uttryck.
Shut up, loinfruit.
På tal om loinfruit, den här killen då. Han är tillbaka från en långsemester på "baltsafari" med sina vänner. Solbränd och utvilad. Och inte nog då med att hans dagverke utgörs av en appearence på kontoret om dagen, han understår sig inte att blogga med rimliga intervaller heller. Om han inte ska jobba kan han väl stå för en del av underhållningen åtminstone? Man tycker ju det.
Shut up, loinfruit.
På tal om loinfruit, den här killen då. Han är tillbaka från en långsemester på "baltsafari" med sina vänner. Solbränd och utvilad. Och inte nog då med att hans dagverke utgörs av en appearence på kontoret om dagen, han understår sig inte att blogga med rimliga intervaller heller. Om han inte ska jobba kan han väl stå för en del av underhållningen åtminstone? Man tycker ju det.
Ett popkollo down, en triljon to go...
Botkyrka har nu genomfört årets första popkollo, och de verkar med nöd och näppe ha överlevt. Havregryn i sovsäckar, sömnbrist, vattenkrig, mögligt bröd... ja, det vanliga. På Popkollobloggen där total anarki råder kan man följa tankar och anekdoter från deltagare och ledare i hela Sverige.
Nytt från turturduvorna
Lucky Lucky Pigeons har spelat in nya låtar och dem kan man ladda ner helt gratis via deras myspace (bloggen). De är som vanligt helt briljanta. Och så har de en ny jättefin bild.
Lissi Dancefloor Disaster är ett annat band som älskar att dela med sig av sin musik. Därför kan man även på deras hemsida ladda ner deras musik gratis. De är hyfsat jätteaktuella med ep:n Counterpoint, som bl.a. innehåller låten Copyriot (Share this song). Budskapet är rätt tydligt. Jag har ingen aning om vilket resonemang eller eventuella taktik som ligger bakom deras generositet, men efter att ha sett dem live på Hultsfred så kan jag mycket väl tänka mig att det är ett sätt att pusha sina konserter. För de var helt enkelt fenomenala, en av de absoluta höjdpunkterna på hela festivalen.
Och när vi ändå är inne på riot-techno, ASSID har en (nästan) ny låt: When Your Baba Is Black. Kärlek!
Lissi Dancefloor Disaster är ett annat band som älskar att dela med sig av sin musik. Därför kan man även på deras hemsida ladda ner deras musik gratis. De är hyfsat jätteaktuella med ep:n Counterpoint, som bl.a. innehåller låten Copyriot (Share this song). Budskapet är rätt tydligt. Jag har ingen aning om vilket resonemang eller eventuella taktik som ligger bakom deras generositet, men efter att ha sett dem live på Hultsfred så kan jag mycket väl tänka mig att det är ett sätt att pusha sina konserter. För de var helt enkelt fenomenala, en av de absoluta höjdpunkterna på hela festivalen.
Och när vi ändå är inne på riot-techno, ASSID har en (nästan) ny låt: When Your Baba Is Black. Kärlek!
En annan bokstavskombination...
Ibland kan jag bli så himla trött på att itunesbiblioteket alltid börjar på A. Aaliyah, Alberfeldy, Adam Tensta, Addeboy vs. Cliff, Adele, Adem, Adventure Kid, Afasi & Filthy... varenda gång. Vad var det nu jag skulle lyssna på? Vilken CD rippade jag senast? Eller köpte jag nåt på itunes? Jag är för disträ att rulla genom hela alfabetet för att hitta det jag söker. Min hjärna är inte sorterad enligt alfabetet, men jag vet inte hur den är sorterad heller, och hur det ska översättas i ett katalogsystem för musik. Känns flummigt och omöjligt att sortera efter känsla. Försökte sortera min fysiska skivsamling efter genre en gång, inte ens det klarade jag av. Jag trodde att jag lättare skulle hitta fram till det jag letade efter på det sättet och att jag skulle få inspiration. Men efter att jag sorterat ur singer/songwriter-skivorna så överväldigades jag bara av hur tråkig och förutsägbar skivsamlingen kändes helt plötsligt. Det började kännas som en dålig idé och jag la ner projektet halvvägs in. Nu är det inte bara osmart sorterat, det är inkonsekvent på ett sätt som gör att bara jag kan hitta någonting, dessutom står de mesta i vägen för något annat.
Vi behöver en annan bokstavskombination. Någon som vet mitt eget bästa bör stiga fram nu och erbjuda sin expertis. Gäller även övriga områden som faller inom livskunskap. Alla de stora frågorna. Jag känner mig existentiell, samtidigt som jag bara vill ligga i horisontellt läge och glo på gamla Vänner-avsnitt.
Frida Hyvönen fick det bli förresten. Pudel känns konstigt förbisedd, eller så har jag bara missat hur sedd den blivit. Mycket möjligt.
Galna, galnare, Sunshine Rabbits
Så skönt med briljant galenskap. Sunshine Rabbits faller inom den kategorin. Bland det stördaste och mest fantastiska jag hört på länge. Marsch pannkaka till deras myspace och skaka dina lurviga till musiken dom spelar, oavsett färgen på din päls eller storleken på dina öron.
Cecilia Nordlund, en av de fyra i bandet som man annars kan känna igen från Souls eller Monkeystrikes, eller kanske Marit-duetten Adios Amigos, ska för övrigt släppa soloskiva när som helst nu. Det ska enligt obekräftad uppgift från henne själv vara typ klart. Jag hoppas det. För det kan bli exakt hur brasom helst. Cecilia har en röst som känns som generalångest att låta vara ohörd alldeles för länge, den är för bra, för magisk.
Det här måste väl för övrigt vara den bästa musikvideon i svensk historia?
Årets bästa nyhet - Karin Dreijer ska släppa sologrej. Fever Ray heter projektet. Berättat av musiktidningen Sonic. Ibland är de inte så dumma. Som när de skriver om finaste it's a musical!. Den skivan är för övrigt grym, men det ska jag skriva tusen rader till om vid lämpligt tillfälle längre fram. Nu ska jag göra Popkollo.
Cecilia Nordlund, en av de fyra i bandet som man annars kan känna igen från Souls eller Monkeystrikes, eller kanske Marit-duetten Adios Amigos, ska för övrigt släppa soloskiva när som helst nu. Det ska enligt obekräftad uppgift från henne själv vara typ klart. Jag hoppas det. För det kan bli exakt hur brasom helst. Cecilia har en röst som känns som generalångest att låta vara ohörd alldeles för länge, den är för bra, för magisk.
Det här måste väl för övrigt vara den bästa musikvideon i svensk historia?
Årets bästa nyhet - Karin Dreijer ska släppa sologrej. Fever Ray heter projektet. Berättat av musiktidningen Sonic. Ibland är de inte så dumma. Som när de skriver om finaste it's a musical!. Den skivan är för övrigt grym, men det ska jag skriva tusen rader till om vid lämpligt tillfälle längre fram. Nu ska jag göra Popkollo.
Så att säga
Nu är det officiellt helg. Jag ska officiellt snart gå hem. Jag och råttan lider av understimulans och vet ej vad vi ska göra med oss själva. Tydligen visar det sig att vi inte har några intressen i Hultsfred. Vanligtvis jobbar vi tills vi stupar, lyckas precis ta oss hem och kanske laga mat innan vi dör, har vi energi över tränar vi, har vi inte det kollar vi på DVD. Eller så dricker vi alkohol. Inget av dessa alternativ funkar i nuläget för tydligen har vi en massa energi i hjärnan som behöver omsättas på något sätt. Och alkoholen försöker jag chilla med nu ett tag efter Roskilde. Och träning är utslutet för det är kallt ute och vi är fortfarande inte helt friska.
En tanke slår mig.
Så här såg livet ut för två veckor sen:
Så här ser det ut nu:
Mina fötter har uppenbarligen gått ner sig.
Från frihet: barfota i sanden med en öl i handen - till fångenskap - strumpor och jympadojjor doing 9 to 5 (eller 8 to 7 snarare) i ett öde kontorslandskap.
En tanke slår mig.
Så här såg livet ut för två veckor sen:
Så här ser det ut nu:
Mina fötter har uppenbarligen gått ner sig.
Från frihet: barfota i sanden med en öl i handen - till fångenskap - strumpor och jympadojjor doing 9 to 5 (eller 8 to 7 snarare) i ett öde kontorslandskap.
Åh nej, förändring
Det finns ett fåtal fasta punkter i min vardag. En av dem är musiktjänsten last.fm. Jag startar datorn, öppnar inkorgen, öppnar itunes och sen är last.fm nästa anhalt innan jag reser mig och går de två meter det är till kaffebryggaren och häller upp dagens första kopp. Den ser alltid likadan ut och den berättar för mig vad mina vänner lyssnar på och vad jag lyssnat på. Sidans uppbyggnad sitter i ryggmärgen, fastkilad i min musarms muskelminne.
Förutom i dag. Då ser sidan helt plötsligt annorlunda ut, hela designen är omgjord och allt ligger på fel ställe. Listorna visar topp 15 istället för topp 50. Jag känner mig desillissionerad och tafatt. Inte för att sidan var superspännande och optimal innan, bara för att förändring på ett sådant hemtamt område alltid känns helt fel vid första anblick, särskilt när det kommer som en total överraskning. Det känns lite som att komma hem en dag och upptäcka att någon ommöblerat ens vardagsrum. Man tänker - men va? Vem har gjort det här? Varför har inte jag fått reda på något? Och kunde de inte ha frågat mig först?
Förändring är alltid ett gissel. Ingen friend of mine. Så det här kommer jag sucka om ett tag. Jag kommer leta fel och ta upp all eventuell orätt som kan tänkas ha gjort mot mig som användare.
Sen att sidan ärligt talat ser roligare ut och verkar innehålla schyssta funktioner behöver jag inte hänge mig åt exakt nu.
90-talet
Ett öde kontorslandskap. Jag och råttan och en puttrande kaffebryggare är de enda tecknen på liv. Vi har äntrat den praktiska och slutgiltiga fasen inför Popkollo. Om en vecka anländer första omgången deltagare. Vi lokalplanerar, skruvar ihop cyklar, funderar på hur vi ska montera bort hela golv så vi får plats med fler replokaler, bokar tågresor i sådan omfattning att snubben i andra änden av telefonen börjar garva, kör instrument, finputsar schemat, osv.
Här någonstans går jag in i 90-talspsykos och börjar veva gamla Sleater-Kinneyplattor in i absurdum. Mitt intellektuella jag kommer mycket väl ihåg hur mycket det bandet betytt för mig. Men resten hade helt lyckats förtränga magin, den delen som inte går att sätta sitt finger på, hur stört jävla fantasiska de var.
Det som sommaren 2003 fick mig och råttan att ta bondpermis från premiäromgången av Popkollo för att Sleater-Kinney spelade på Emmaboda och det bara inte gick att missa den konserten.
Värt var det. Stackers dem fick elstötar från micken mitt under I wanna be your Joey Ramone, men så går det när man spelar på indiefestival antar jag.
Visst är Emmabodas program lite konstigt i år förresten? Justice, Ladytron, Raised Fist. Inga dåliga akter, men de känns stora. Och breda. O-emmaboda. Sen har de förstås en uppsjö sjukt bra svenska indieakter i vanlig ordning också. Men de spelar ju på alla de andra sjuttioelva festivalerna också. Ja, inte vet jag. Blir nog stört och fint.
Men åh, 90-talet. De saknar 90-talet.
Nostalgin och sådär.
Jag är så fucking ordinary, och så sviker jag min hjältinna också... Damn
http://sakert.blogspot.com/2008/07/youre-so-fucking-special.html
Jag erkänner. Jag gick på Radiohead. Men jag har älskat Radiohead sen '97 och de gillar ju inte ens själva Creep längre. T.o.m. på Pablo Honey så har de en låt som heter "Anyone can play guitar" som typ handlar om de där snubbarna. Och nu är de elektroniska och introverta och folk jublar mer på knaslåtar från Kid A än när de kör Street Spirit (hur kunde förresten Håkan Steen tycka att Street Spirit var höjdpunkten på konserten?). Och jag har inte sett dem på fem år, sen Hultsfredsspelningen inför släppet av Hail To The Thief. Ett tillfälle per skiva har man att se Thom Yorkes skäggiga surnylle och Johnny Greenwoods lugg live. Och den dagen måste man fånga, så är det bara. Man vet aldrig vad de där kan hitta på, rätt vad det är slutar de spela eller kommer på att de inte ska spela live längre. Och jag har sett Säkert! två gånger bara i år... Jag blev ändå jätteledsen när det krockade. Men jag måste se Radiohead. så är det bara. Det är som med Hidden Cameras. För två år sen eller tre när de spelade i Pavillion-tältet på Roskilde så var jag på plats en halvtimme i förväg för att få plats längst fram fast att jag sett dem på Hultsfred bara ett par veckor innan. Redan innan konserten började jag känna mig kissnödig, men då hade det börjat ramla på folk och jag tänkte att jag kan väl hålla mig. Hur svårt kan det vara? Apsvårt visade det sig. Det slutade med att jag istället för att njuta av konserten önskade att den skulle ta slut någon gång så jag kunde få gå och kissa. Till slut fick jag lov att tränga mig ut ur folkhavet mitt under pågående konsert. Tappade min plats, tappade Hanna som hade vinaren, tappade sikten på grund av diverse två meters-individer som såklart stod framför mig. Efter konserten var jag jättebesviken och Hanna jättefull och glad. Jag blev sur. Så kan det gå.
Men hur som helst. Vissa grejer kan man bara inte missa. Det går inte. Så förlåt Annika Norlin, jag hejar egentligen på dig versus hela världen. Men så är det. I'm a creep. I'm a weirdo. What the hell am I doing here? I don't belong heeeeere...
Visst är han gullig..?
Jag erkänner. Jag gick på Radiohead. Men jag har älskat Radiohead sen '97 och de gillar ju inte ens själva Creep längre. T.o.m. på Pablo Honey så har de en låt som heter "Anyone can play guitar" som typ handlar om de där snubbarna. Och nu är de elektroniska och introverta och folk jublar mer på knaslåtar från Kid A än när de kör Street Spirit (hur kunde förresten Håkan Steen tycka att Street Spirit var höjdpunkten på konserten?). Och jag har inte sett dem på fem år, sen Hultsfredsspelningen inför släppet av Hail To The Thief. Ett tillfälle per skiva har man att se Thom Yorkes skäggiga surnylle och Johnny Greenwoods lugg live. Och den dagen måste man fånga, så är det bara. Man vet aldrig vad de där kan hitta på, rätt vad det är slutar de spela eller kommer på att de inte ska spela live längre. Och jag har sett Säkert! två gånger bara i år... Jag blev ändå jätteledsen när det krockade. Men jag måste se Radiohead. så är det bara. Det är som med Hidden Cameras. För två år sen eller tre när de spelade i Pavillion-tältet på Roskilde så var jag på plats en halvtimme i förväg för att få plats längst fram fast att jag sett dem på Hultsfred bara ett par veckor innan. Redan innan konserten började jag känna mig kissnödig, men då hade det börjat ramla på folk och jag tänkte att jag kan väl hålla mig. Hur svårt kan det vara? Apsvårt visade det sig. Det slutade med att jag istället för att njuta av konserten önskade att den skulle ta slut någon gång så jag kunde få gå och kissa. Till slut fick jag lov att tränga mig ut ur folkhavet mitt under pågående konsert. Tappade min plats, tappade Hanna som hade vinaren, tappade sikten på grund av diverse två meters-individer som såklart stod framför mig. Efter konserten var jag jättebesviken och Hanna jättefull och glad. Jag blev sur. Så kan det gå.
Men hur som helst. Vissa grejer kan man bara inte missa. Det går inte. Så förlåt Annika Norlin, jag hejar egentligen på dig versus hela världen. Men så är det. I'm a creep. I'm a weirdo. What the hell am I doing here? I don't belong heeeeere...
Visst är han gullig..?
Note to self
1. Placera inte (delvis) vita strumpor i samma tvätt som andra plagg som färgar av sig.
2. Om du av någon outgrundlig anledning trots allt känner att du måste göra det, placera med fördel båda strumporna i samma tvätt, inte i olika, så uppnår du en enhetlig missfärgning.
Det här faller under kategorin "kunskap som jag trodde jag tillskansat mig för många år sen", men som uppenbarligen har fått ge vika för annat viktigt under åren.
2. Om du av någon outgrundlig anledning trots allt känner att du måste göra det, placera med fördel båda strumporna i samma tvätt, inte i olika, så uppnår du en enhetlig missfärgning.
Det här faller under kategorin "kunskap som jag trodde jag tillskansat mig för många år sen", men som uppenbarligen har fått ge vika för annat viktigt under åren.
He he
Marit & Titiyo - 300 Slow Days In A Row.
Video av Cecilia Nordlund
Alla prenumererar väl förresten på Marits musik? Om inte är adressen www.maritbergman.net. Och prenumererar ni inte på tidningen Filter heller så kan ni lika gärna ta tag i den pucken nu när ni håller på och styra upp era liv och då är det här ni ska gå in: www.magasinetfilter.com. Det är nog världens bästa tidning, I Sverige.
Annars har det varit mycket sommar och festival nu. Genomlever för tillfället den sedvanliga post-festival-febern & snuvan. Nyser som en besatt så fort en centimeter av min hud exponeras för luft (exklusive nyllet, thank god..).
Skönt att vara tillbaka i civilisation, bänkad i soffan framför teven och Gilmore. Ja, ni vet det vanliga. Igår sträckläste jag en deckare. Hade precis kommit hem från jobbet då ynkligheten och febern hann fatt med mig och blev nedbäddad under duntäcke medan råttan ställde sig vid spisen och lagade gooood mat. Då passade det bra med en lättläst bok. Men vad ska jag läsa i dag?
Bäst på Hultsfred var nog First Aid Kit. Skyhöga förhoppningar och ändå inte ett uns besvikelse, bara tvärtom. De rulade skjortan av hela Stora Dans. Annars... Mycket på Atlantis i år. Rufus Wainwright blev jag lite kär i faktiskt. Det första jag hörde honom säga när jag kom till konserten var "you all look so fuckable, I need to get out of here". Det var roligt.
På Peace And Love var det CSS. Kroppsstrumpa och allt. Kollosalt bra. Annars mycket crazygrejer, ompa ompa från Manu Chao och sånt därnt. Mycket svenskt. Och Sex Pistols. Chefen var lyrisk, jag vet inte. Inte för att jag såg det. Men jag vet inte ändå. Det känns verkligen inte som att det kan ha varit bra. Men jag vet inte, media är ju väldigt exalterade över detta program så jag kan ha fel. Chrystal Castles såg jag också två låtar på och det var grymt. Annars så var det vovvarna och mamma Mäd och Perra som lockade till Borlänge allra mest.
På Roskilde var det Radiohead. Radiohead, Radiohead, Radiohead. Och sol. Och västra campingen. Och dricka för att överleva, både det ena och det andra. Och frozen Strawberry Daquiri... som jag har saknat strawberry daquiri. The Tings Tings var grymma. Robyn var helt galet, vilken kärlek, vilket kaos. Tältet var smockat. Vilket mer eller mindre var läget på de flesta konserter i år, känns som att det var en osedvanligt dedikerad publik. Vilke jag kan fatta, för det var ett starkt program, i mina ögon. Och folk med ögon liknande mina går gärna på konserter när de är på festival, därav folkmängd. Trevligt och kul, men sjukt jobbigt när man redan är på väg att smälta bort och smälla av i värmen och helst vill ha tältet för sig själv.
Dagens finaste pop: The Heart Strings.
Video av Cecilia Nordlund
Alla prenumererar väl förresten på Marits musik? Om inte är adressen www.maritbergman.net. Och prenumererar ni inte på tidningen Filter heller så kan ni lika gärna ta tag i den pucken nu när ni håller på och styra upp era liv och då är det här ni ska gå in: www.magasinetfilter.com. Det är nog världens bästa tidning, I Sverige.
Annars har det varit mycket sommar och festival nu. Genomlever för tillfället den sedvanliga post-festival-febern & snuvan. Nyser som en besatt så fort en centimeter av min hud exponeras för luft (exklusive nyllet, thank god..).
Skönt att vara tillbaka i civilisation, bänkad i soffan framför teven och Gilmore. Ja, ni vet det vanliga. Igår sträckläste jag en deckare. Hade precis kommit hem från jobbet då ynkligheten och febern hann fatt med mig och blev nedbäddad under duntäcke medan råttan ställde sig vid spisen och lagade gooood mat. Då passade det bra med en lättläst bok. Men vad ska jag läsa i dag?
Bäst på Hultsfred var nog First Aid Kit. Skyhöga förhoppningar och ändå inte ett uns besvikelse, bara tvärtom. De rulade skjortan av hela Stora Dans. Annars... Mycket på Atlantis i år. Rufus Wainwright blev jag lite kär i faktiskt. Det första jag hörde honom säga när jag kom till konserten var "you all look so fuckable, I need to get out of here". Det var roligt.
På Peace And Love var det CSS. Kroppsstrumpa och allt. Kollosalt bra. Annars mycket crazygrejer, ompa ompa från Manu Chao och sånt därnt. Mycket svenskt. Och Sex Pistols. Chefen var lyrisk, jag vet inte. Inte för att jag såg det. Men jag vet inte ändå. Det känns verkligen inte som att det kan ha varit bra. Men jag vet inte, media är ju väldigt exalterade över detta program så jag kan ha fel. Chrystal Castles såg jag också två låtar på och det var grymt. Annars så var det vovvarna och mamma Mäd och Perra som lockade till Borlänge allra mest.
På Roskilde var det Radiohead. Radiohead, Radiohead, Radiohead. Och sol. Och västra campingen. Och dricka för att överleva, både det ena och det andra. Och frozen Strawberry Daquiri... som jag har saknat strawberry daquiri. The Tings Tings var grymma. Robyn var helt galet, vilken kärlek, vilket kaos. Tältet var smockat. Vilket mer eller mindre var läget på de flesta konserter i år, känns som att det var en osedvanligt dedikerad publik. Vilke jag kan fatta, för det var ett starkt program, i mina ögon. Och folk med ögon liknande mina går gärna på konserter när de är på festival, därav folkmängd. Trevligt och kul, men sjukt jobbigt när man redan är på väg att smälta bort och smälla av i värmen och helst vill ha tältet för sig själv.
Dagens finaste pop: The Heart Strings.