evilace

Ge mig mer hip-hop. Inte ryggsäckship-hop à la Sage Francis (sorry Nygård...), för det har ärligt talat aldrig rockat min värld. Inte medveten, politisk hip-hop (läs tråkig hip-hop) à la Common eller liknande, det är jag för rastlös för.

Hip-hop i min värld finns ju till för att vädra sina aggresioner, och att göra det över ett mäktigt beat som gärna får vara sjukt svängigt samtidigt. Så man känner sig som kungen, bokstavligen över, PÅ världen.

Det finns inget politiskt korrekt med hip-hop, det måste töja på reglerna för att vara riktigt intressant.

Jag kom på när jag åkte tåg hem från Stockholm till Hultsfred häromdagen att jag har abstinens efter hip-hop som svär, som är aggresiv, där man blir lite svag i knäna för att dissarna som spottas ut är så jävla snygga och biter så hårt och är så snyggt spottade att man inte fattar hur det går till.

Det är nog det som är lite problemet med Lady Sovereigns skiva förresten, den är för polerad. Det bästa jag vet med henne är ju att hon är så jävla arg och obscen. Jag älskar att stå i publiken när hon med lika delar charm, finess och sociala övertramp halvt förolämpar publiken eller driver med sina back-uprappare från scenen. Då bara ler jag.

Jag tror det är för att det känns som att hon skulle kunna sätta vem som helst på plats, heta de Bush eller Reinfeldt. De skulle typ kissa på sig av nervositet om hon fick en session med dom och springa hem och självmant tatuera in WANKER i pannan.

Då får man ju hopp om världen tänker jag. Då känner man sig som att man är on top of the motherfuckin' world. Ordets makt, och konst.

"Champaigne in my campaigne, Kim for major" - yes baby, jag kommer inte hindra dig.

Men jag behöver meeeeer. Så ge mig tips, för min samling hip-hop är för sorglig och utdaterad för tillfället. Så vet ni några som svänger lika fint som Beatnuts, svär lika snyggt som Mitchell Brothers, pimpar lika hårt som Lil' Kim eller rappar så grymt om ingenting som Missy Elliott - ja då vill jag att ni tipsar mig. Mmmm-kay?

Har släppt ny skiva! Jag ÄLSKAR det bandet. Har snart lyssnat igenom skivan en första gång och det låter grymt. Så klart. De är ju bäst.

Jag har ju också så här ett par år efter också fattat grejen med Grey's Anatomy och lånat hem dvd-boxarna från mamma. De har sjukt mycket Tegan & Sara, typ varje avsnitt spelas någon låt. Somebody more than me loves them...

Seattle. Portland. Jag tror jag tänker på de ställena varje dag. Allt verkar hända där. Allt bra kommer därifrån. Förutom några andra saker som kommer från Kanada, Berlin och Brighton. Som Basia Bulat, Hidden Cameras, it's a musical!, Electrelane och Pipettes. Till exempel.

Eller Willie Mae Rock Camp från New York.

Eller kanske till och med The Tonic Bang och Popkollo från Hultsfred.

Men det är ändå inte utan att jag längtar härifrån. Ibland. Som nu till exempel.

Who's got the keys to the jeep? Vroooom.

Är rastlös, lite uttråkad och önskar att jag istället var på smålullig och svängde mina lurviga någonstans till onödigt popiga dängor.

Tror hela tiden att internet ska innehålla så mkt mer intressant än vad det gör. Jag tror att jag egentligen tror att jag är mycket bättre på internet än vad jag egentligen är. Jag var ändå 16 när jag skaffade min första mailadress, det måste räknas som ett handikapp. Men jag vill vara att det ska dimpa ner något kul. Någon typ av feedback från världen på att man finns och är bra. Hallå? Eko eko eko.

iTunes är ett jävla gissel egentligen. Så fort man får super-urge att spontanköpa något så måste man först battlas med viljan att ha detta något fäst på cd-skiva. Med ett omslag man kan ta på, bläddra i och kika runt i, se framför sig, sortera in med de andra finingarna in the skivhylla. Jag behöver min skivsamling för att känna mig som en bra människa dammit. Det är när jag tittar på den som jag påminns om allt bra och fint som finns i världen. Och så känner jag mig fin för att jag fattar att just dessa skivor är bäst. Utan dem så är det så lätt att få för sig att allt är meningslöst, att glömma allt bra. Jag är typ neanderthalare. Tjena.

Jaha så var det sista emmaboda. alltså är de helt pretto i huvet? indien är död? jag fattar inte. jag gillar de flesta band som spelar där men jag fattar inte grejen de gör av att de bokar indieband. och att nu finns det inte indie längre för den är död. samtidigt som de enligt egen utsago bokat det bästa programmet någonsin. vad missar jag egentligen?

äsch. orka bry sig. jag ska nog ta paus från den allmänna festivaldebatten.

häromdagen när vi avslutade popkollo och alla deltagare fick plocka med sig hultsfredsaffischer om de ville så hörde jag en förälder eller ett äldre syskon säga "affischer från en misslyckad festival" när jag gick förbi. Folk är så sjukt trevliga må jag säga. Och tacksamma.

Och där ligger en stor del av anledningen till att jag behöver min skivsamling. Folk är ju inte kloka. Deras beteende är inte normalt. Om folk misslyckas med något i sitt liv så kanske ens första reaktion inte bör vara rätt åt dem, här är tusen anledningar till att det gick fel och du förtjänar det. Eller? Jag var under intrycket att vi höll på med någonting bra och positivt här.

Jag har mer och mer börjat gilla "men gör det själv då". Det ligger någonting i det. Alla måste fan tillföra något positivt här i världen annars har de ingen rätt att kommentera den och verka i den. Att göra allt positivt ogjort genom sina negativa, själviska, destruktiva, missunsamma kommentarer.

Ge någon en komplimang. Gör något som får någon annan att känna sig bra. Gör du det? Ja då kanske du fattar vad jag menar. Det krävs bara en simpel kommentar för att förta glädjen i något som tagit dagar, veckor, månader att bygga upp.

Så jävla o-popkollo. Asswipe!