Popkollo
Popkollo popkollo popkollo.
Popkollo.
Popkollo popkollo popkollo.
Popkollo.
Och när en timme eller två från popkollo uppenbarar sig: Grey's Anatomy och ICA-pizza.
Vilket osökt får mig att tänka på den gamla dängan:
Life, oh life. Ooooh life. Oh life.
Popkollo. Oh Popkollo.
I love it. Faktiskt.
Popkollo.
Popkollo popkollo popkollo.
Popkollo.
Och när en timme eller två från popkollo uppenbarar sig: Grey's Anatomy och ICA-pizza.
Vilket osökt får mig att tänka på den gamla dängan:
Life, oh life. Ooooh life. Oh life.
Popkollo. Oh Popkollo.
I love it. Faktiskt.
Gröt i luvan
Tjockt i huvet. Snor i näsan. Gröt i luvan.
Kommer ihåg vad jag håller på med. Glömmer vad jag håller på med.
Blir hungrig. Går till köket. Öppnar kylskåpet. Glömmer vad jag gör i kylskåpet.
Springer uppför trapporna. Gör pruttljud och kittlar hanna i magen. Säger att jag har gröt i huvet. Hon säger stackars pluttmums och pussar på mig.
Går på toa. Sätter mig vid datorn. Väljer musik. Öppnar explorer. Förlorar en halvtimme där och till vad vet jag inte. Ser 6 öppnade word-dokument utan titel. Kollar vad det står i dem. 1-5 meningar i vardera på liknande men ändå inte helt identiska teman. Ser inte framför mig hur jag ska tackla dessa 6 nya odöpta snarlika dokument. Klickar på itunes istället och väljer ny musik.
Av någon anledning känner jag att jag hade tjänat på att inte ens försöka jobba i dag.
Kommer ihåg vad jag håller på med. Glömmer vad jag håller på med.
Blir hungrig. Går till köket. Öppnar kylskåpet. Glömmer vad jag gör i kylskåpet.
Springer uppför trapporna. Gör pruttljud och kittlar hanna i magen. Säger att jag har gröt i huvet. Hon säger stackars pluttmums och pussar på mig.
Går på toa. Sätter mig vid datorn. Väljer musik. Öppnar explorer. Förlorar en halvtimme där och till vad vet jag inte. Ser 6 öppnade word-dokument utan titel. Kollar vad det står i dem. 1-5 meningar i vardera på liknande men ändå inte helt identiska teman. Ser inte framför mig hur jag ska tackla dessa 6 nya odöpta snarlika dokument. Klickar på itunes istället och väljer ny musik.
Av någon anledning känner jag att jag hade tjänat på att inte ens försöka jobba i dag.
Bloc Partys nya
Är inte piss & skit. Den är ju bra. Jag känner mig peppad. Nu skäms jag lite för att jag helt gått på vad folk sagt och recensionerna och inte lyssnat själv.
Men något Arvikabesök blir det tyvärr inte. Eller tyvärr... I en teoretisk värld så vore det kul att åka och hänga på festival i några dagar. Men i praktiken är min energi, livsglöd och lust att festivala med allt vad det innebär i tre dagar faktiskt på noll komma någonting. Denna sommaren går till historien som ett sabbatsår från festivalerna.
Istället blir det släktträff med råttan i Uppsala. Värdarna har tydligen en pool so pray for nice weather and I will be lying on the uppblåsbar madrass sipping on gin & juice all weekend, plasking around with my feet. Jihoo. Ett eventuellt besök till bulliebompa-land också för att kika på minibullar. Jag är fortfarande inte säker på att det är den vovven som gäller, men jag är villig att kolla för råttans skull.
Men något Arvikabesök blir det tyvärr inte. Eller tyvärr... I en teoretisk värld så vore det kul att åka och hänga på festival i några dagar. Men i praktiken är min energi, livsglöd och lust att festivala med allt vad det innebär i tre dagar faktiskt på noll komma någonting. Denna sommaren går till historien som ett sabbatsår från festivalerna.
Istället blir det släktträff med råttan i Uppsala. Värdarna har tydligen en pool so pray for nice weather and I will be lying on the uppblåsbar madrass sipping on gin & juice all weekend, plasking around with my feet. Jihoo. Ett eventuellt besök till bulliebompa-land också för att kika på minibullar. Jag är fortfarande inte säker på att det är den vovven som gäller, men jag är villig att kolla för råttans skull.
Folk
Folk är så arga. Folk har så mycket uppfattningar. Folk tänker så tvärbestämt och tydligt åt ett eller annat håll. Folk har ingen aning men skäms inte för det. Folk är så konstiga.
Jag däremot, jag är fulländad!
Nej men jag har också varit blind. Bara det att nu vet jag bättre. Tyvärr. Önskar nästan att jag hade fått behålla distansen. Sluppit se skiten. Sluppit se folk med skit över hela nyllet utan att lägga märke till det. Känt mig mer förlåtande. Bibehållit en diplomatisk hållning. Trott det bästa om folk. Känt mig som en hel och ren och fin människa.
Nu måste man ju välja. Det är ju skitjobbigt. Jävla fan.
Det fanns en gång i tiden då jag faktiskt brydde mig om vad alla tyckte om mig och var mån om att ha en bra relation till alla oavsett vilken uppfattning jag hade om dem. Det har rätt mycket försvunnit. Jag är beredd att förlora. Att ta konsekvenser. Och det skrämmer mig lite. Jag vet liksom inte var det leder. Känns ju dumt att agera i affect och förlora på det och sen inse att det var känslorna som spelade spelet med en och att lite perspektiv hade gjort susen.
Jag gillar inte känslan av att inte ha något att förlora. Kanske för att jag har något att förlora. För att jag är en envis jävel som inte kan släppa saker. Så lojal att det är löjligt.
Nu ställer jag mig frågan: vad är det bästa som kan hända? Bara för att veta vad utdelningen blir om jag hänger kvar. Och det som skrämmer mig är att det bästa jag kan föreställa mig inte är tillräckligt längre.
Är det bara ett fräscht perspektiv jag behöver för att känna annorlunda? Eller är jag bara rädd för förändring.
I don't fucking know.
Jag däremot, jag är fulländad!
Nej men jag har också varit blind. Bara det att nu vet jag bättre. Tyvärr. Önskar nästan att jag hade fått behålla distansen. Sluppit se skiten. Sluppit se folk med skit över hela nyllet utan att lägga märke till det. Känt mig mer förlåtande. Bibehållit en diplomatisk hållning. Trott det bästa om folk. Känt mig som en hel och ren och fin människa.
Nu måste man ju välja. Det är ju skitjobbigt. Jävla fan.
Det fanns en gång i tiden då jag faktiskt brydde mig om vad alla tyckte om mig och var mån om att ha en bra relation till alla oavsett vilken uppfattning jag hade om dem. Det har rätt mycket försvunnit. Jag är beredd att förlora. Att ta konsekvenser. Och det skrämmer mig lite. Jag vet liksom inte var det leder. Känns ju dumt att agera i affect och förlora på det och sen inse att det var känslorna som spelade spelet med en och att lite perspektiv hade gjort susen.
Jag gillar inte känslan av att inte ha något att förlora. Kanske för att jag har något att förlora. För att jag är en envis jävel som inte kan släppa saker. Så lojal att det är löjligt.
Nu ställer jag mig frågan: vad är det bästa som kan hända? Bara för att veta vad utdelningen blir om jag hänger kvar. Och det som skrämmer mig är att det bästa jag kan föreställa mig inte är tillräckligt längre.
Är det bara ett fräscht perspektiv jag behöver för att känna annorlunda? Eller är jag bara rädd för förändring.
I don't fucking know.
Rapport från min ipod
Basia Bulat är min nya hang up. Skivan är briljant. Ackompanjerar regniga innedagar lika bra som de soliga då man ställer varenda fönster och dörr på vid gavel och låter den friska sommarluften tillsammans med gräsklipparljuden strömma in medan man typ tar sig an veckans diskberg utan att tycka att det är drygt. Allt bara känns meditativt och terapeutiskt. Världen blir vacker och angelägen, man blir peppad på att åka till Kanada och hänga runt och gå på konsert.
Det var så sjukt länge sen jag föll så hårt för musik som är uppbyggd på akustiska gitarrer, en fin sångröst och bra texter. Har liksom varit för rastlös för det. Men det stämmer bra in i min ny-gamla musikprofil. Förutom Basia så poppar jag nowadays M. Ward, The Hidden Cameras (hittade låtar på itunes som jag bara har på ep-vinyl - lycka!) och tydligen också Cat Stevens enligt min last fm-profil. Men det har jag inget minne av så möjligtvis kan datorn ha spelat det på eget initiativ. Men det passar ju rätt bra in i mitt övriga mode.
Amy -moteherfuckin -Winehouse! Efter hennes Hultsfredsspelning så får jag skönaste vibbarna varje gång jag kickar igång någon av hennes plattor. Warpas raka vägen tillbaka till plätten framför Pampas den där kvällen då hela min tillvaro tinade upp för första gången under de något kyliga festivaldagarna. Trumpeten... Den snygga kostymklädda dansaren, de snygga stylish musikerna - straight out of 20-talet. Amy och hennes apelsinjuice... ehum. Jag märkte faktiskt inte att hon var så packad som folk säger. Jag kanske är för naiv. Jag tyckte mest att hon pratade väldigt mycket dialekt. Fattar inte riktigt grejen med att det skulle vara oprofessionellt eller förstöra konsertupplevelsen. Visst, I feel sorry for her. Men för mig levererade hon det hon skulle, och mer därtill. Jag fick upplevelsen. Så enkelt är det. Jag glömde att det var skitkallt. Jag spontandansade, folk runt mig spontandansade. Alla var på grymt bra humör. Rehab var typ sämst, utan att vara dålig. Men det säger rätt mycket. De andra låtarna som man hört en bråkdel så mycket var bättre live.
50 cent gjorde för övrigt inte heller något annat än en grym konsert. De som säger annat var inte där. Punkt.
Veckans return from the förr i tiden: Brainpool och The Beatnuts. Brainpool är ju helt stört bra. Fa fa fa fafafafafa fafa fa fafafa fafa fafafa. Och Beatnuts är ju så feelgood och svängigt att det är löjligt. The beatnut shit - it's the shake your but-shit, say what? say what? say what? say what-shit.
Say no more shit.
Veckans nutida: Rihanna & Jay-Z. Under my umbrella-ella-ella-e-e-e. Osv. Så catchy.
Det var så sjukt länge sen jag föll så hårt för musik som är uppbyggd på akustiska gitarrer, en fin sångröst och bra texter. Har liksom varit för rastlös för det. Men det stämmer bra in i min ny-gamla musikprofil. Förutom Basia så poppar jag nowadays M. Ward, The Hidden Cameras (hittade låtar på itunes som jag bara har på ep-vinyl - lycka!) och tydligen också Cat Stevens enligt min last fm-profil. Men det har jag inget minne av så möjligtvis kan datorn ha spelat det på eget initiativ. Men det passar ju rätt bra in i mitt övriga mode.
Amy -moteherfuckin -Winehouse! Efter hennes Hultsfredsspelning så får jag skönaste vibbarna varje gång jag kickar igång någon av hennes plattor. Warpas raka vägen tillbaka till plätten framför Pampas den där kvällen då hela min tillvaro tinade upp för första gången under de något kyliga festivaldagarna. Trumpeten... Den snygga kostymklädda dansaren, de snygga stylish musikerna - straight out of 20-talet. Amy och hennes apelsinjuice... ehum. Jag märkte faktiskt inte att hon var så packad som folk säger. Jag kanske är för naiv. Jag tyckte mest att hon pratade väldigt mycket dialekt. Fattar inte riktigt grejen med att det skulle vara oprofessionellt eller förstöra konsertupplevelsen. Visst, I feel sorry for her. Men för mig levererade hon det hon skulle, och mer därtill. Jag fick upplevelsen. Så enkelt är det. Jag glömde att det var skitkallt. Jag spontandansade, folk runt mig spontandansade. Alla var på grymt bra humör. Rehab var typ sämst, utan att vara dålig. Men det säger rätt mycket. De andra låtarna som man hört en bråkdel så mycket var bättre live.
50 cent gjorde för övrigt inte heller något annat än en grym konsert. De som säger annat var inte där. Punkt.
Veckans return from the förr i tiden: Brainpool och The Beatnuts. Brainpool är ju helt stört bra. Fa fa fa fafafafafa fafa fa fafafa fafa fafafa. Och Beatnuts är ju så feelgood och svängigt att det är löjligt. The beatnut shit - it's the shake your but-shit, say what? say what? say what? say what-shit.
Say no more shit.
Veckans nutida: Rihanna & Jay-Z. Under my umbrella-ella-ella-e-e-e. Osv. Så catchy.
De egna leden
Jaha så har det varit Accelerator i helgen. Fredagens line-up i sthlm var så sjukt pepp att jag seriöst fått bearbeta min ångest och halvt lobotomera min tankeveksamhet för att jag inte skulle gå utan istället hänga på Peace & Love och kolla Alice Cooper (fråga inte varför...). Electrelane, CSS, The Gossip kittlade min värld ordentligt i alla fall. Och Svd verkade hålla med om att fredagens program var bland det starkaste i Accelerators historia hittills. Men det visar sig inte vara ovannämnda som kvalar in bland anledningarna till det, utan det är Modest Mouse, Interpol och Taken By Trees. Som dessutom visade sig vara rätt boring. Big fucking surprise hörrni.
Okej, hade jag besökt arrangemanget hade jag helt klart kollat in både Modest Mouse och Interpol. Jag har skivorna, de är allt från okej till rätt bra i min värld. Och Taken By Trees hade jag inte gått med på att missa, även om jag har en ond föraning om att det är rätt stilla och halvengagerande trots att det borde ha potential att vara briljant och oumbärlig ljuv musik för en popnörd like myself. Men att dessa tre skulle utgöra någon slags spets i det programmet? Come the fuck on. Ni måste skämta.
Men de skämtar inte. Även Aftonbladet och Expressen följer detta urval. Inte en recension av någon av Electrelane, CSS eller The Gossip har jag lyckats hitta. Fast jag letar. Jag kanske inte letar tillräckligt. För det kan ju inte vara rätt, jag menar det här är ju tidningarna som månar så grymt mycket om jämställdheten på scenerna, inte kan de väl då ha ignorerat de starkaste bokningarna som dessutom var kvinnor då?
Och slutsatsen jag kan dra av det här är att om Hultsfred hade lyckats få högaktuella CSS och Electrelane eller den manglande dansanta liveklassikern The Gossip i år så hade ingen jävel noterat det. Allra minst de som högljuddast (är det ett ord?) skrikit om det och krävt det.
Okej, hade jag besökt arrangemanget hade jag helt klart kollat in både Modest Mouse och Interpol. Jag har skivorna, de är allt från okej till rätt bra i min värld. Och Taken By Trees hade jag inte gått med på att missa, även om jag har en ond föraning om att det är rätt stilla och halvengagerande trots att det borde ha potential att vara briljant och oumbärlig ljuv musik för en popnörd like myself. Men att dessa tre skulle utgöra någon slags spets i det programmet? Come the fuck on. Ni måste skämta.
Men de skämtar inte. Även Aftonbladet och Expressen följer detta urval. Inte en recension av någon av Electrelane, CSS eller The Gossip har jag lyckats hitta. Fast jag letar. Jag kanske inte letar tillräckligt. För det kan ju inte vara rätt, jag menar det här är ju tidningarna som månar så grymt mycket om jämställdheten på scenerna, inte kan de väl då ha ignorerat de starkaste bokningarna som dessutom var kvinnor då?
Och slutsatsen jag kan dra av det här är att om Hultsfred hade lyckats få högaktuella CSS och Electrelane eller den manglande dansanta liveklassikern The Gossip i år så hade ingen jävel noterat det. Allra minst de som högljuddast (är det ett ord?) skrikit om det och krävt det.