Va?
Nu fattar jag ingenting. Men okej.
Dagens citat
Shut up, loinfruit
Shut up, loinfruit.
På tal om loinfruit, den här killen då. Han är tillbaka från en långsemester på "baltsafari" med sina vänner. Solbränd och utvilad. Och inte nog då med att hans dagverke utgörs av en appearence på kontoret om dagen, han understår sig inte att blogga med rimliga intervaller heller. Om han inte ska jobba kan han väl stå för en del av underhållningen åtminstone? Man tycker ju det.
Här ligger Hultsfred och här ligger jag
Exempel på hur Sonics recensioner gärna skrivs av recensenter som saknar intresse för genren som recenseras:
Vad är ovan exempel på? Fel personer på fel ställe. Det är så logiskt, alla fattar utom vi.
Damp och nackspärr
White Like Me
Jag är rätt kass på att läsa böcker. Det har sin främsta bakgrund i att jag också är rätt kass på att hitta böcker som intresserar mig. Jag är inte lika aktiv och insatt i bokvärlden som i musikvärlden, jag vet inte tillräckligt mycket om vilka typer av böcker jag gillar för att kunna hitta rätt. Jag har sällan tid och ork att läsa efter långa dagar på jobbet och uppoffrade helger och kvällar där antingen jobb eller kompenserad tid med vänner och familj ska få plats, så den onda spiralen blir att jag läser lite för sällan för att riktigt hålla mig à jour med vad som händer och intressanta författare som kommer. För jag gillar ju inte allt. Precis som med musik, men i mitt fall mycket mer selektivt när det gäller böcker, så älskar jag inte allt som får topprecensioner. Att läsa är ju personligt, precis som att lyssna på musik är det.
Men ibland så händer det att jag ramlar in på någon Pocket Shop i väntan på något tåg och hittar guldkorn. Som häromveckan då jag helt random snubblade över Oivvio Polites "White Like Me". En bok om rasism. Eller som baksidan beskriver:
"White Like Me är en bok om rasism. Inte om högerextremister och andra som är lätta att avfärda, utan om vad som gör också dig till rasist. Det är en bok om vad rasismen gör med oss och vad vi gör med den.
Hur kan svarta människor bli stärkta av att lyssna på vitmaktmusik? Varför är Michael Jackson vår tids störste antirasist? Vad är det för fel på Malcolm X, bell hooks och Frantz Fanon? Vad är det för fel på min pappa, på mig? Vad är det för fel på vita människor?"
Vad jag älskar med den här boken är att den ger läsaren verktygen att analysera sig själv och sin omgivning med. Den är så smart, men inte på ett svåråtkomligt eller elitistiskt sätt. Den strävar efter att uppnå en förståelse. Men framförallt så gör den det möjligt för mig som vit att ta till mig, analysera och problematisera rasism utan att samtidigt känna mig manad att sejfa, förenkla eller överdriva åt något håll bara för att manifestera klart och tydligt att jag står på "rätt sida". White Like Me fördummar inte, förenklar inte. Rasism är hur världen är sorterad, vi lever alla enligt den sorteringen, vare sig vi vill eller inte. Antirasism är att inte vilja bekänna det systemet, att mer eller mindre aktivt sträva bort från den sorteringen. Den strävan kan vara lika mycket min som den som växt upp och faktiskt upplevt rasism. Den strävan liknar väldigt mycket, eller jag skulle vilja säga helt, den feministiska strävan.
Analysen och verktygen är desamma för att förstå hur världen är funtad. Att vilja komma bort från någon av sorteringarna, vilken man än har sitt personliga fokus på, är i grund och botten samma sak. En vilja att få vara en person i första rummet, inte en hudfärg eller ett kön.
Sverige flödar ju inte direkt över av nyanserade, smarta och komplicerade diskussioner när det gäller rasism. Vi är i baby mode. En av anledningarna till det kan ju vara att det är en het potatis, och att ingen riktigt vågar bli tagen med byxorna nere och råka säga något fel (=rasistiskt) av misstag. Så då är det lättare att hålla tyst och pejla in det allmänt godkända åsiktspaketet och köpa det rakt av. Vilket kan leda till sjukt missriktade och konstiga saker, i all välvilja. Rädslan av att bli utpekade som rasister gör oss nästan till ännu mer rasister, vi blir så medvetna och obekväma att det gör att vi också beter oss konstigt. Och fatta hur otränade våra hjärnor är om vi aldrig någonsin vågar tänka en originell tanke eller än mindre lufta den med någon?
Well. Mitt tips är i alla fall att läsa White Like Me. Jävligt bra hjärnmassage, och sjukt intressant och välskrivet. Oivvio Polite är lite av en ny idol.
Oivvios arkiv
Lattebjörnar
'Och någonstans på facebook finns en norskamerikansk vän som har vänligheten att tipsa om när fantastiska Basia Bulat gör akustiskt liveframträdande på radio. Tack Chelsey!
Basia Bulat - Live on Radio K
Snörvel host markus krunegård atjoo
Men fråga om det var värt det - och ja, det var det. Alla gånger. Aldrig någonsin har en feber påverkat mitt jobbhumör så lite som just i dag.
Markusevangeliet hjälper ju en del också måste jag erkänna. Markus Krunegård. Rocken spelar ingen roll längre. Word, äntligen har jag ett anthem att befästa min ståndpunkt med.
Åh lunchdags.
Stackars New York
Det bästa av allt är att dit ska jag och råttan om exakt 31 dagar. Spännande det känns nu. Börja nedräkningen.
Vi får hålla tummarna för att det inte ser ut så här vid inflygningen...
Annars så tycker jag att Cloverfield var en helt okej rulle. Men halva salongen bakom mig på Borlänges biopalats Metropol uttryckte efter filmen undringar såsom "är det ett skämt eller?" och "har jag betalat 85 kr för att se det här?". Om de syftade till att filmen var ovanligt bra och att 85 kronor var chipsbilligt för så mycket kvalitet på en och samma 1,5 timme, eller om de tyckte att den var dålig får väl de lärda tvista om.
Min bror Ulf som är ultranördig filmexpert ger den dock mellan 3 och 4 på en skala av 1-5. Och han om någon borde ju veta tycker man. Jag sätter min femma på honom.
Breakdown, breakthrough
I dag kapitulerade jag till slut för urgen att öppna en flaska vin trots att jag inte vet om jag kommer hinna (eller kanske mest om jag vill hinna) dricka upp den innan jag sätter mig tåget till borlänge på fredag. Men när råttan korkade upp sitt vin på andra änden telefonluren så kunde jag bara inte motstå. Och det känns redan som ett klockrent beslut. En sjukt motig vecka i mental uppförsbacke kantad med tusen kilo prestationsångest inför precis allt mötte precis sin värdiga motståndare - glaset med det röda vinet. Also known as the happy place!
Jag vet ju egentligen det här, vad flummar jag och funderar om? När Håkan öppet ställde frågan till hela kontorslandskapet i eftermiddags om det inte var någon mer än han som satt och var sugen på att gå hem och dricka sprit så blev jag träffad. Nej, jag kände mig inte träffad, jag blev träffad. Jag satt nämligen precis och funderade på om jag inte skulle gå hem och dricka lite vin för att få igång tankeprocessen lite. Så det är alltså inte bara jag. Skönt.
Men jag hade lite breakthrough i dag ändå. Även om jag satt kvar och jobbade på utan alkoholhaltiga incitament så lyckades jag nå fram till någonting som kan liknas vid ett genombrott. Jag fattar äntligen hur jag ska lägga fram saker och hur de ska hänga ihop och hur vi ska göra för att vi ska fatta hur de hänger ihop - om ni fattar vad jag menar.
Nu fattar jag knappt själv vad jag menar. Men det ordnar nog upp sig till i morgon. Nu har jag viktigare saker att tänka på.
Verkar som att...
Hällefors
Jag fyndade bland annat Ying Yang Twins, Tralala, Las Palmas, Vapnet och The Essex Green för 155 kr. Det, mina vänner är vad jag kallar ett klipp. Kan närapå framgångsrikt lindra abstinensen efter cdon-beställningen som inte hann fram innan mitt tåg lämnade Hultsfred i onsdags. Innehållandes bl.a. nya Hot Chip och Michael Jackson.
Hade jag bara haft mer än en kvart på mig att botanisera hade jag nog kunnat lägga gott och väl halva lönen i den butiken. Men nu hade jag inte det. Men har ni vägarna förbi Hällefors av någon anledning så tycker jag ni ska göra det. Den ligger vid något som kallas Formens Hus, alldeles vid järnvägsspåren, andra sidan "centrum" med ICA och bokhandel.
Bara ett tips.
...och det är alltså den här som är nybliven farsa till fyra små valpar
Ahh I just can't sit still!!
Råttan har precis varit och kollat på det hon nu benämner som vår framtida lägenhet i Stockholm. Nu härjar vi runt om vilken budgivningsstrategi vi ska ha. Aaaah jag kissar fan nästan på mig av excitement, det här får bara inte gå åt fanders. Jag vill ha ha ha. Vill. Nu!
Zeke - världens sötaste vovve - har blivit farsa åt fyra små valpar! Mamma & Perra ska ha en av dem! Jag måste hem till Borlänge nu och se dem! Det pirrar i hela kroppen. De är tydligen precis hur söta som helst. Ååaaahhh.... Kill me, why don't you?
Och - i morgon släpper vi artister till festivalen. Varför är jag så excited över det? Jo, därför att det finns anledning. Jag tror det kommer bli överpepp.
Jag kan inte sitta still. Jag kan inte koncentrera mig. Jag vill bara fram i tiden.
Tillbaka till framtiden. Det är en bra film det. Faktiskt min favvo.
Lyset är hemma men det är ingen som tänder på
Saxat ur ett helt normalt samtal med min vän Nygård, a.k.a. Ensam Hemma Själv.
Årets första springtur
Mitt största problem (eller nej okej jag överdriver inte största då men ni fattar) med vintern är att man blir så låst. Det är vare sig väder eller dagsljus till att aktivera sig utanför hemmets dörrar och därför har man två alternativ om man inte vill möta våren med förtvinade muskler och allmänt dålig kondis. Man kan 1) spela innebandy, 2) gymma.
Mitt vanliga jag spelar innebandy på vintern. Men sen sju av mina före detta lagkamrater tog studenten i somras och flydde byn illa kvickt, ytterligare två gick och fick barn och ytterligare en annan helt enkelt prioriterade en helt annan, helt värdelös sport (handboll), så är inte det så enkelt. Mitt forna innebandylag är ett minne blott.
Så jag svalde min världsbild och sökte mig till Vimmerby. Det funkade ju så länge Bozobilen gick och man faktiskt kom till träningarna. Nu när chauffören av Bozobilen även hon dragit, min råtta är i huvudstaden och jag fortfarande inte har körkort så hör även denna lagmedverkan till historieskrivningen.
Så det blev gymet då som kompensation. Men man, är det trist ibland. Och luktar gör det. Och okej, man odlar lite muskler och det är bra, men kondisen fortsätter ju lida. Träningscykeln just doesn't cut it.
Så i dag bestämde jag mig. Jag drog från jobbet redan vid fyra så jag skulle hinna ut innan det blev mörkt. Så gav jag mig ut. Och fan vad skönt det var. På riktigt så tyckte jag att det var skönt.
Jag hade trott att jag skulle avlida, senast jag provade på det här med att springa, under den sista träningen med Vimmerby jag var på, så fick jag på riktigt blodsmak i munnen.
Men här sprang jag, och ingen blodsmak. Jag kände mig som kungen.
Och så fort det började bli jobbigt så behövde jag bara tänka på träningscykeln på gymet för att vilja springa 5 mil hellre än att cykla 15 minuter. Fan så tråkig träningscykeln är... Fatta folk som går på spinning??? De måste ju vara självplågare.
Tjugofem minuter sprang jag. Tycker jag var godkänt för ett första lopp. Borde innebära att jag sprang 3,5 km. Då är inte femman borta och Ace är snart back in the game.
Hallelujah. Peace!
Employee of the week
Epitetet jag denna vecka inte kommer att få bära enligt min chef. Bara för att jag råkade föreslå att han möjligtvis är i klimakteriet då han tycker nordpolsläget på kontoret är "behagligt".
Känsligt värre...
Men å andra sidan eliminerar det alla eventuella samvetsbaserade ansatser att vara trevlig mot någon på office under resten av veckan, och lämnar ett härligt spelrum åt spydigheter och mobbing.
Skönt klimat för evil ace alltså i socialt hänseende, om än något kyligt rent fysiskt.
Den där fryssna stilen...
Anyways. Någon timme senare sitter jag som den enda på kontoret med vinterjacka inomhus för jag tycker det är så förbannat kallt härinne.
Den här dagen kommer jag komma ihåg som dagen då jag blev den där fryssna typen. En ny kunskap för mig om mig själv.
Nu har jag explorer 7 också. Av ingen anledning alls. Och, jag har fått tillbaka mitt länge saknade verktygsfält på bloggen. Så nu kan jag skapa visuell dynamik.
Harold and Maude
Men igår kollade jag på Harold and Maude. Och det var bara kärlek. Helt underbar rulle. Och vilken humor. Om mitt öppna sinne hade en del medvind av den sköna dimman som kom av en peakande febertopp kombinerat med en hemmagjord huskur bestående av tre glas vin låter vi vara osagt. Roligt hade jag i alla fall. Klar favorit.
Och Bud Cort som spelar Harold är faktiskt även med i en annan film som ligger mig varmt om hjärtat: But I'm A Cheerleader. I något äldre format. Killen har uppenbarligen smak.
Ruth Gordon - i filmen a.k.a. Maude - vilken sköning. Också namne med min mor Maud - också kallad mamma Mäd. Undrar om min mor kommer bli en lika skojig tant?
I morse vaknade jag av att Gudrun och Pers syskon eller kusin gjorde framfart genom Småland. Jävlar vilket blåsväder. Tror det här är första gången jag faktiskt lyckats befinna mig i Hultsfred i sanningens ögonblick. När Per levde som mest var jag, Håke och Malin på resande fot från Groningen men kom inte längre än Malmö. Trots den enorma gästfriheten vi då upplevde från Korro och Hampus som tog oss under sina vingar så är jag den här gången rätt glad att befinna mig på hemmaplan. Åh mitt sofflock - how sweet is your embrace.
När råttan är borta...
...ligger Evil Ace på sofflocket och börjar om från början med den kanske mest fantastiska serien i mannaminne: Gilmore Girls.
Och det är nästan så att det kan kompensera det faktum att jag prickat in högformen av en influensa precis lagom till den inplanerade roadtripen till Göteborg och P3 Guld. Det är inte första gången det händer. Vankande gala eller festtillfälle och ni kan vara säkra på att jag är nere för räkning med feber och snörvel. Och vis av erfarenhet vet jag att det vare sig är en bra idé eller ens värt besväret att försöka gaska upp sig och gå i alla fall.
Så home is where I'll be denna helg. Till råga på allt helt ensam också. Surt nog är det helt mitt eget fel. Det var jag som kom med den lysande planen att jag och råttan skulle kombinera P3 Guld med en weekend i Uddevalla. Så även om jag faller bort så måste ändå råttan åka, vilket lämnar mig helt ensam hemma själv över helgen. Miserabelt. Patetiskt. Jag gillar verkligen att hänga hemma, till och med allena kan vara helt okej. Och visst finns det en tjusning i att man faktiskt inte kan eller får röra sig längre sträckor än till köket för att hämta nytt kaffe eller en lussebulle i ett par dagar, men delen där råttan ska göra sin sorti med vetskapen om att hon kommer att vara borta och utom räckhåll när man är som ynkligast uppbådar alltid en viss känsla av ångest och saknad.
Men som tur är har jag ju Gilmore Girls. Kan det finnas ett mer gyllene tillfälle att inleda tredje ronden och se om serien från början? Nej, just det. Det är perfekt. Har precis avklarat pilotavsnittet. Får nästan rysningar när jag ser det. Ren och skär magi. Alla detaljer som var aningen annorlunda då. Hur sakta de pratar (jo faktiskt) jämfört med de senare säsongerna. Ljussättningen, första presentationen av Stars Hollow och Luke's Diner, låtvalet, hur genialiskt man presenteras för alla karaktärer och nästan lär känna dem redan under första avsnittet. Jag tror att det här måste vara den bästa serien någonsin. Det är synd, skam, skandal och världssorg att den inte existerar längre.