Nu är det godnatt
Efter en dag på Flyget...
...sorterandes och räknandes sådana här...
...och sådana här...
...och mätandes sådana här...
...så lämnar jag nu in handduken och kallar det här en dag.
I morgon ska jag blogga om Kanada och pop. För ovanlighetens skull.
Dagens citat
"Jag är så bra på att göra låtar, det vore helt osannolikt om jag hade perfekt sångröst".
Nordpolen i Metro angående parallelldragningen till Håkan Hellström och Broder Daniel i svajig sånginsats-synpunkt.
Sjukt roligt.
The pains of being alldeles för trött för att gå på konsert
I kväll är det höstpremiär för Svenska Musikklubben på Debaser Slussen. Spelar gör löjligt tweepoppiga Brooklynbandet The Pains Of Being Pure At Heart. Fakta som i normala fall utgör ganska bra ledtrådar till var jag bör befinna mig i kväll. Men jag orkar inte. Jag är helt enkelt för trött. Och det är ingen vanlig fredagsseghet, den är befogad. I morse var fjärde gången denna vecka mitt mobilalarm stod på klockslagen 04 eller 05. Jag har sedan i måndags hunnit färdas från Stockholm till Hultsfred till Göteborg till Stockholm till Åbo med kryssning och sen tillbaka till Stockholm. Jag har avverkat ett 12 timmar långt styrelsemöte. Pratat i sömnen minst lika många timmar och drömt om otaliga tak som närmar sig och trånga utrymmen som stängs igen på ett eller annat sätt. Natten på kryssningen hade jag tydligen också konstaterat att "alla talar svenska". Vilket de så klart inte gjorde, det var finnar överallt. Och många av dem hade overall. Sen vet jag inte vad som egentligen var värst, det finska dansbandet, spyan i gången eller buffén vi serverades två gånger under samma dag.
I kväll fick jag dock min fristad framför platt-tv:n. Tyvärr på bekostnad av vad som måste vara en riktigt fin konsertkväll.
Jag låter minnet av Bon Iver på Berns i onsdags trösta mig. Och minnet av mina onda fötter den kvällen stötta mig i riktigheten i mitt beslut att stanna hemma.
Okynnesscrobblare och korv
Det här kan vara en fas. En fas där jag omprövar gängse regler och riktlinjer för rubrikssättning. Eller så är jag yr från näringsbrist, sovbrist och vakenöverdos. Ingenting har så mycket med något att göra.
Det ena har förstås med folk att göra som manipulerar sina last-fm-listor genom att scrobbla men inte lyssna. Vi pratar så klart om Håkan Durmér. Den mest konsekvente okynnesscrobblaren jag vet. Nu vet jag kanske inte så många, men hans last-fm-sida är verkligen kalkylerad in i det minsta och förtäljer inget om hans egentliga lyssningsförehavanden, bara vad han vill att vi ska tro att han lyssnar på. Om man rotar i hans nattduksbord har han säkert också skrivit en dagbok som andra kan läsa där han bara avslöjar de smickrande sidorna av sig själv och helt normala svensson-tankar.
Men denna omgång förstår jag honom lite. För vem vill inte ha Annika Norlin * 2 på sin topplista nu när hon åter är tillbaka som Hello Saferide och en skiva som tar allt briljant hon gjort innan och gör det sju resor bättre. Hur kan man inte älska Annika Norlin och allt hon står för? Och hur kan man inte vilja deklarera det för hela världen?
Jag får lite svindel. Det är nästan för bra.
Texterna är som innan träffsäkra, smarta och roliga. Men aningen... mer.
Om första skivan var ett fint hantverke med stor charm och personlighet som man kunde montera isär och förstå hur den satt ihop så är den här som att luta sig tillbaka, bli bortsvept på en resa så magisk och flytande att man inte kommer för sig att analysera delarna.
Musiken. Musiken är som att man redan står framför sommarens mäktigaste festivalspelning i gryningen eller skymningen och upplever larger than life-spelningen där varje moment hänger ihop och allt vävs samman i snygga övergångar, mellanspel och stämningsfulla intron.
Jag undrar jag om det här verkligen kommer hjälpa Annika Norlin att tagga ner och landa på den mellannivå av uppmärksamhet och kändisskap hon söker. Det känns som att hon lika gärna skulle kunna gå och bli U2.
Trots att hon tydligen hela tiden försöker gå åt andra hållet. Hon ska ju hinna plugga till psykolog också.
Ja, jag vet inte. Jag är bara tacksam. Det är det jag är.
Trots korvbrickan i dag.
The land of the free
You can play with your genitals, and form them to different animals
Det här är ett pliktskyldigt blogginlägg. Den där Bozo var på mig igen. Jag skulle tydligen meddelat att jag farit på semester och att jag inte hade för avsikt att befinna mig i blogosfären för några veckor framöver. Fair enough. Sorry. Men nu är jag tillbaka. Problemet nu är bara att jag har en månads uppdämd ocean inom mig av osagda saker och jag kan inte bestämma mig för var jag ska börja.
Varje blogginlägg med självaktning börjar dock med en bra rubrik. Så jag tänkte att jag börjar med att skriva om Cecilia Nordlund. Rubriken är tagen ur en låttext av Monkeystrikes där hon tidigare frontade och skrev låtar. Och det var just där som de briljanta inslagen med Monkeystrikes fanns, även om möjligtvis paketeringen av låtarna bitvis kunde kännas gjort innan. Och exakt det är det som Cecilia kommer att ta med sig på sin soloskiva som hon kanske kommer att släppa inom en snar framtid. Eller inte. Den är tydligen inspelad i alla fall. Sen är det allt det där andra tjafset som kan sammanfattas musikindustri och musikindustrikris.
Textraden handlar för övrigt tydligen om Gavin Rossdale. Och hans, tja tidsfördriv under turné.