Lathet
I dag var jag för lat för att pallra mig in till stan och köpa Titiyos nya skiva. Och det var det ju ingen annan än jag som fick lida för. Men jag ska råda bot. I morgon ska det ske. Ett tu tre. Jag ser fram emot det.
I går var dagen då jag föll tillbaka i kärlek med Looptroop Rockers
När klockan slog 23:30 igår var det ärligt talat högst pliktskyldigt jag släpade mig till konserthallen för att kolla in några låtar av Looptroop Rockers. Fötterna värkte, huvudet värkte, ögonen hängde på halvstång och hjärnan var nog redan hemma i sängen. Fem sekunder med Looptroop och en gammal kärlek blossar upp till fullo på nytt. Jag ska erkänna, jag trodde faktiskt inte att det fortfarande var så här roligt. Det var det ju inte heller, så vitt jag kan komma ihåg så var ju det här mycket roligare till och med. Musiken var grym - en blandning mellan nytt och gammalt, engelskt och svenskt, politiskt och party - och Mattias och Mårten var på världens bästa humör och charmade hela publiken med sina skämt om hur konserten var sponsrad av ingefära och citron och så vidare. Och Embee bara äger. Man får A-trak-känsla av den killen, av alla tre - jag pendlar mellan att inte kunna stå still och att beundra deras skills och inte riktigt fatta hur man kan vara riktigt så jävla bra.
Tack för det! Sjukt kul var för övrigt också Mårtens berättelse om hur han förirrat sig under en joggingtur på elljusspåren i Hultsfred och hamnat långt bortåt Hammarsjön där ett vänligt par hade skjutsat ner honom till Metropol igen efter att han knackat på hos dem och undrat var han var.
Bäst igår på Rookiesidan var nog annars Pretty Whores (Of Manhattan - som de hette förut men nyligen tog bort). Tänk rock. Tänk bort alla äckliga, gubbiga, konservativa och tradiga element av rock. Tänk punk. Tänk lite HC. Tänk en en ångvält. Tänk en snygg ångvält. Tänk Pretty Whores. Och om du någonsin får chansen att se dem - tänk: jag tar den.
Knight Music var intressant. Man kan tänka att det bara är skämt och jag kan lätt se hur folk kan avfärda den 1000 procentiga skämtfaktorn utan vidare överläggning (det rör sig alltså om full maskerad, ett människo-zoo på scenen med fejkinstrument och hulken-trummis bl.a.), men så vitt jag kunde höra så lät det ändå väldigt bra. Det var tight, snyggt, schysst sound och fina poplåtar. Så någonstans finns det nog ett korn av att de menar allvar med vad de gör.
Sidewalk var imponerande hip-hop/soul i livesättning med trummor, bas, en soulig kille och en rappande kille.
Och Krunegård var kungen av live, som vanligt, men det visste ni såklart redan. Roligast kan "Ge mig ingen mer skit, ge mig afrobeat" ha varit.
I kväll blir det Amanda Jenssen. Och kanske en öl eller sju. Och förmodligen en drös Rookieakter.
Och budskapet från igår kvarstår - kom hit eller var töntisch.
Tack för det! Sjukt kul var för övrigt också Mårtens berättelse om hur han förirrat sig under en joggingtur på elljusspåren i Hultsfred och hamnat långt bortåt Hammarsjön där ett vänligt par hade skjutsat ner honom till Metropol igen efter att han knackat på hos dem och undrat var han var.
Bäst igår på Rookiesidan var nog annars Pretty Whores (Of Manhattan - som de hette förut men nyligen tog bort). Tänk rock. Tänk bort alla äckliga, gubbiga, konservativa och tradiga element av rock. Tänk punk. Tänk lite HC. Tänk en en ångvält. Tänk en snygg ångvält. Tänk Pretty Whores. Och om du någonsin får chansen att se dem - tänk: jag tar den.
Knight Music var intressant. Man kan tänka att det bara är skämt och jag kan lätt se hur folk kan avfärda den 1000 procentiga skämtfaktorn utan vidare överläggning (det rör sig alltså om full maskerad, ett människo-zoo på scenen med fejkinstrument och hulken-trummis bl.a.), men så vitt jag kunde höra så lät det ändå väldigt bra. Det var tight, snyggt, schysst sound och fina poplåtar. Så någonstans finns det nog ett korn av att de menar allvar med vad de gör.
Sidewalk var imponerande hip-hop/soul i livesättning med trummor, bas, en soulig kille och en rappande kille.
Och Krunegård var kungen av live, som vanligt, men det visste ni såklart redan. Roligast kan "Ge mig ingen mer skit, ge mig afrobeat" ha varit.
I kväll blir det Amanda Jenssen. Och kanske en öl eller sju. Och förmodligen en drös Rookieakter.
Och budskapet från igår kvarstår - kom hit eller var töntisch.
First Aid Kit hjärtar Fleet Foxes, jag hjärtar dem båda
Jag tror inte att jag kommit ihåg att posta youtube-videon där First Aid Kit i tribute-anda till Fleet Foxes framför en cover av deras Tiger mountain Peasant Song. Även om det låter helt osannolikt givet min nästan osunda fetisch för dem så är det nog så fallet är. Tycker det är så himla nice att First Aid Kit får uppmärksamhet och kärlek, framförallt kanske från Fleet Foxes själva som postat videon på sin myspace med tillhörande tack. First Aid Kit tycker själva det är nice, och blev tydligen så peppade av det att de beslutade sig för att spela in låten och lägga upp den för nedladdning.
Så här kommer videon:
Och här kan ni ladda ner den: Tiger Montain Peasant Song av First Aid Kit
Och lyssna och njuta om och om och om igen.
Tänker jag göra tills det att första Rookieakten kör igång om någon timme. Fan så bra det kommer bli. Jag lovar och svär - årets Rookie blir det bästa. Pluralvagnen är här, café Kolonial har slagit upp mystält på bakgården, gräddhyllan har intagit övre våningen i gatan, allt som allt bidrar dessa detaljer bland många andra till att skapa den skönaste festivalstämningen som helt jagar bort känslan av oktober och regn.
Kom hit eller var nördisch!
Så här kommer videon:
Och här kan ni ladda ner den: Tiger Montain Peasant Song av First Aid Kit
Och lyssna och njuta om och om och om igen.
Tänker jag göra tills det att första Rookieakten kör igång om någon timme. Fan så bra det kommer bli. Jag lovar och svär - årets Rookie blir det bästa. Pluralvagnen är här, café Kolonial har slagit upp mystält på bakgården, gräddhyllan har intagit övre våningen i gatan, allt som allt bidrar dessa detaljer bland många andra till att skapa den skönaste festivalstämningen som helt jagar bort känslan av oktober och regn.
Kom hit eller var nördisch!
Cilihili
I could have been famous as you've never been
Snygg bild!
But since you're so jealous I just gave in
Precis så är det. Cecilia Nordlund har en sångröst som när man hör den gör den omöjlig att leva utan. Hon har frontat Souls på nittiotalet, Monkeystrikes på tjugohundratalet, och hon har inte gått obemärkt förbi men det har aldrig blivit vad det borde. När man tänker närmare på det blir man lätt vansinnig för det är så konstigt och frustrerande, det finns ingen logik i att Cecilia ska vara ett undangömt ess i Sverige musikärm. Nu har hon dock börjat härja loss i helt skruvade Sunshine Rabbits och med det börjat ha kul igen. Och den 14 januari dimper hennes alldeles första skiva som soloartist ner - då under namnet Cilihili. Och då är det också dags att vända rätt den skrattspegel till musikvärld där Cecilia Nordlund inte är given queen, okej? Världsdominans, enig kärlek och beundran. Det är nog allt hon begär.
Ett första smakprov från kommande skivan finns nu på hennes myspacesida - Strong. Superstört och superbra!
I'm a perfect liar but a true friend
Like a dog I will walk you to the end
Snygg bild!
Förresten
Tilly And The Walls Heartbeats låter också lite som Mmmm Bop med Hanson!
Det här är verkligen helt galet. Vad har hänt med dem? Var de verkligen alltid så här roliga?
Jag älskar att de å ena sidan blivit typ punkiga och svär jättemycket och skränas, å andra sidan hämtat inspiration i eurotechno '94.
Det här är verkligen helt galet. Vad har hänt med dem? Var de verkligen alltid så här roliga?
Jag älskar att de å ena sidan blivit typ punkiga och svär jättemycket och skränas, å andra sidan hämtat inspiration i eurotechno '94.
It's a musical! Äntligen!
Äntligen var det dags att blogga om it's a musical!
Skivan är släppt, frisyrerna är synkroniserade, varje trumslag, trumpetslinga, orgelackord och stämsång är i takt och ton och skickligt paketerade i en fin, blå förpackning med de två bandmedlemmarna Ella Blixt och Robert Kretzschmar i fallande, dubbelt och trippelt läge. Debuten heter The Music Makes Me Sick och undra om inte just titelspåret kan vara min absoluta favorit av dem alla. Bara öppningsraden:
"The Music makes me sick, I stop to listen when you start to sing"
I den finaste popförpackningen du kan tänka dig. Se där, det är motsägelsefullt som jag gillar.
It's a musical är uttalat förälskade i och beundrande av Mates of State. Det är inte helt utan att det går att dra vissa paralleller. Vilket inte kan vara annat än ytterligare en anledning att älska dem, de har uppenbarligen bra musiksmak också.
Köp nu skivan. Tjata på lokala klubben att boka dem. Blogga om dem. Skicka kärleksbrev. Berätta om dem för alla du känner.
www.myspace.com/itsamusicalberlin
Ha ha ha
"Ja, så fick Arvikafestivalen då boka Depeche Mode. Ooh, det måste pirra så i gamla värmländska synthmagar när de fick bygga om hela sajten med ett Personal Jesus-intro och allt."
Men jag ska i och för sig inte så mycket, vi får oss en obligatorisk känga i slutklämmen också.
Jag vet, jag vet - upp till bevis, upp till kamp, gör om gör rätt, osv. Vi är på det! Technokatterna jobbar för fullt!
Är det förresten bara jag som tycker att Tilly & The Walls låt Heartbeats påminner om den gamle eurotechnolåten Everybody av DJ Bobo?
Men jag ska i och för sig inte så mycket, vi får oss en obligatorisk känga i slutklämmen också.
Jag vet, jag vet - upp till bevis, upp till kamp, gör om gör rätt, osv. Vi är på det! Technokatterna jobbar för fullt!
Är det förresten bara jag som tycker att Tilly & The Walls låt Heartbeats påminner om den gamle eurotechnolåten Everybody av DJ Bobo?
Behöver världen en till som förklarar hur briljant Frida Hyvönens nya är?
Förmodligen inte, men jag säger det ändå. Den är fucking jävla otrolig. Jag är kär.
Liksom Hello Saferide har hon med denna skiva tagit med sig rymd och dynamik i studion vilket gör att hennes briljans når en på ett mer direkt och omedelbart sätt än på debutskivan. Du behöver inte anstränga dig ett knyst för att fatta.
Man kan kolla in PSL-bloggen för ett "Musik Med: Frida Hyvönen" där hon spelar första låten från skivan Dirty Dancing uppbackad av Krunegård på körsång.
Men här tänkte jag nu re-posta ett helt annat klipp. Ibland blir jag osäker om Tegan & Sara är bättre musiker eller komiker. Dött lopp eller vad säger du...?
Morgonsång
Mika Miko
Hur bra är inte det här? Och hur snygg är inte videon?
Äntligen
Nu är jag person with best taste in music enligt facebook. Säg något jag redan inte visste, men för alla er tvivlare där ute måste det kännas extra skönt att få yttre bekräftelse på tyngden av det professionella tyckandet i denna blogg.
Nog om det.
Nu ska vi prata om Kanada. I Kanada finns som bekant en uppsjö av exklusiv, utsökt popmusik. Young & Sexy och The Organ är två favoriter. De ligger på skivbolaget MInt Records som också är hem åt min senaste nyförälskelse - popbandet Vancougar.
Vancougar spelar enkel och rak pop Det är vackert och medryckande. Det döljer sig svärta och desperation där man minst anar det, i en textrad eller en ton framförd med extra eftertryck. Men alltid inbäddat i en klockren popmelodi.
Hur glada som helst...
Lyssna: www.myspace.com/vancougar