evilace -

Bobby Baby: We Made Mistakes

Fantastiska Bobby Baby har ny bild, ny bakgrund, ny luva och framförallt en ny låt på sin myspace! We Made Mistakes heter den och är jättejättefin. Allt känns bättre när man lyssnar på Bobby Baby. Borde på regelbunden basis intas tillsammans med övrig morgonmedicinering för stressade och oroliga själar.

Lyllos Berlin som har henne. Undrar om den staden förstår? Om inte så står Hultsfred med öppna armar. Kom hem. Vi börjar om igen. Vi glömmer allt. Vi kan grilla korv vid Hulingen och simma på Hagadal. Spatsera längs med Oskarsgatan och shoppa billigt fika på Willys. Ta en öl på torsdagspuben och läsa Vimmerbytidningen.

Eller...?

2008-02-28 @ 16:28:58 Permalink Musik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Vad var det jag sa

Nästa cover på Umbrella, denna gång av Manic Street Preachers. Ja, vad var det jag sa?

Men den här hade vi nog kanske klarat oss utan. Enda anledningen Manic Street Preachers ägt existensberättigande den här sidan sekelskiftet är väl Nina Persson. En Rihanna-cover kommer inte att ändra den saken, även om de visar prov på bra smak.

2008-02-27 @ 19:22:41 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Helvete!

Vilken jävla knock Futureheads "The Beginning Of The Twist" är. Helt sjuuuuuukt... Det ser ju inte direkt ut som att den ska vara en knock om man kollar på till exempel den här bandbilden:

Dans dans dans och öl öl öl comes to mind.

www.myspace.com/thefutureheads

2008-02-27 @ 18:45:52 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

The Deer Tracks

Det är väl egentligen helt meningslöst att skriva om hur andlöst vacker och intensiv electronicapop The Deer Tracks gör vid det här laget när durmer.blogg.se redan berättat det för hela världen. Men han är ändå från Gävle och borde ses som part i målet. Jag däremot är från Borlänge, och därför en frisk fläkt i frågan. Och jag säger - det här är den bästa electronica jag hört sen... ja, möjligtvis någonsin faktiskt. Kolla in deras myspace och sen marsch bums och köp skivan. När den släpps. Vilket jag inte vet när det är, men jag återkommer i frågan.

För övrigt så har fantastiska Palpitation spelat in nytt material och lagt upp på sin myspace: www.myspace.com/palpitationband. Det är precis lika bra som annars. Vilket betyder att det är löjligt bra och inte rekommenderas för lyssning om du av någon anledning behöver din hjärna till annat under tiden.

De spelar i kväll på O-baren för de lyckliga som befinner sig i huvudstaden. Mig icke inkluderad.

2008-02-27 @ 12:31:23 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Stackars New York

Först I Am Legend. Sen Cloverfield. Filmvärlden verkar just nu unisont inställda på att armageddon kommer drabba världen snart, och att New York är första och sista anhalten.

Det bästa av allt är att dit ska jag och råttan om exakt 31 dagar. Spännande det känns nu. Börja nedräkningen.

Vi får hålla tummarna för att det inte ser ut så här vid inflygningen...

Annars så tycker jag att Cloverfield var en helt okej rulle. Men halva salongen bakom mig på Borlänges biopalats Metropol uttryckte efter filmen undringar såsom "är det ett skämt eller?" och "har jag betalat 85 kr för att se det här?". Om de syftade till att filmen var ovanligt bra och att 85 kronor var chipsbilligt för så mycket kvalitet på en och samma 1,5 timme, eller om de tyckte att den var dålig får väl de lärda tvista om.

Min bror Ulf som är ultranördig filmexpert ger den dock mellan 3 och 4 på en skala av 1-5. Och han om någon borde ju veta tycker man. Jag sätter min femma på honom.

2008-02-24 @ 23:05:07 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

En geografisk analys av min musiksmak

I dag skedde historia på min last.fm. Tegan & Sara förlorade sin förstaplats på topplistan över mest lyssnade artister till Basia Bulat. Betyder det här att jag älskar Basia mer än tvillingarna? Det vet jag inte, förmodligen inte. Vad jag vet är dock att Tegan & Sara innehavt förstaplatsen sedan början av min last.fm-karriär för snart ett år sedan. Och att det är sjukt mycket Kanada över hela listan.

En snabb geografisk analys av mina topp tio mest lyssnade artister visar följande:

1. Basia Bulat (403)..................Kanada
2. Tegan & Sara (399)..............Kanada
3. The Shins (236)....................Portland, OR
4. Young & Sexy (230)..............Kanada
5. Radiohead (221)..................Oxford, UK
6. The Blow (217)......................Portland, OR
7. Feist (207)..............................Kanada
8. Hästpojken (190)..................Göteborg, SWE
9. Beirut (186)............................Kanada
10. Vampire Weekend (172)...New York

Radiohead kan man ju säga finns där på gamla meriter, jag sökte mig till deras världsbild när jag var 17. Då var England helt klart i centrum av mitt attention span. Resedrömmarna handlade ofta om London och deras skivaffärer och second hand-butiker.

Lite förvånad blir jag över Sveriges svaga representation, i min självbild ser jag mig själv som någon som lyssnar rätt mycket på svenskbördig musik. Och att det är Göteborg av alla städer som letar sig upp på topplistan. Det är inte bara Hästpojken, längre ner på listan dyker också Sambassadeur och My Darling YOU! upp. Tydligen identifierar jag mig mycket mer med göteborgare än vad jag själv hade en aning om.

Men sen då - Kanada och Portland. De här ställena verkar ju ha någon slags metafysisk dragningskraft på mig. Båda ligger norrut. De befolkas av människor med skäggväxt och flanellskjortor. De genomlider samma mörka vinterhalvår som Sverige. Vi är nordbor och delar förmodligen ett sinne färgat av melankoli och svårmod. Vi är antitesen till Kalifornien och Miami Beach. Dalkullan i mig känner sig väl hemma någonstans i det här antar jag.

Och så lite indiekredd från det stora äpplet som summan av kardemumman. Så var den geo-psykologiska profilen av mig klar för den här gången.

2008-02-24 @ 00:58:36 Permalink Musik Kommentarer (2) Trackbacks ()

My Darling YOU!

Livet går i cykler. Årstider, favvokläder, Gilmore Girls-säsonger, längtan bort, längtan hem, känslor av total meningslöshet, känslor av betydelse och klarseende. Allt lämnar en förr eller senare för att någon gång komma tillbaka igen. Man vinner då insikter, tar sig ur sitt svarta hål, känner sig mognare och visare för man kommit på något väsentligt och grundläggande inom ämnet livskunskap och självkännedom. Som hur man håller jobbet, stressen och prestationsångesten på mattan. Som att det är roligt att vara full. Som att man tycker om sina vänner. Som att man inte kan dricka mer än två glas vin utan att bli bakismongo nästa dag. Som att man passar bäst i skjortor eller t-shirtar med stor hals. Som att man inte passar så bra i brunt och beige. Som att man hör hemma på landet - och i storstaden, samtidigt. Som att man mår bra av att ta en springtur ibland och äta mycket grönsaker.

Sen glömmer man allt det och gör samma misstag igen, försummar saker man bryr sig om, prioriterar fel saker och hämtar all livsenergi från en påse lösviktsgodis från Willys. Sakta utvecklas en ångest över något man inte riktigt vet vad det är eller av vilken anledning den är. Så grubblar man över det ett tag, når till slut ett genombrott och lyckas analysera sig själv tillräckligt träffsäkert för att komma fram till en konstruktiv lösning, vid det laget mår man också tillräckligt kass för att vara sjukt målmedveten och framgångsrikt bryta trenden. Det är man sjukt nöjd med i ungefär en halv dag innan man sakteliga påbörjar förfallet en gång till och glömmer allt av relevans.

Ja, vad vill jag ha sagt med det här. Jag har identifierat en cykel i mitt liv. Den stavas My Darling YOU!. Jag återkommer alltid till det bandet. Och varje gång jag gör det gör jag det med buller och bång, då är de i min värld inget mindre än världens bästa band.

För det första har de ju finaste bandnamnet. De har också bästa melodierna. De gör kravallpop, alltså pop som i refrängen får lyssnaren att vilja höja en knuten näve och vråla med i punchlinen (*begreppet kravallpop myntades för ungefär fem år sen på onsdagspuben i hultsfred av Håkan Durmér by the way, jag tror han pratade om bob hund om jag inte minns fel). Kravallpopsfaktorn är den kanske enskilt viktigaste faktorn i bra pop, och den faktorn har MDY! ton av. Och de är helt loja, som två stora egocentrerade bäbisar eller tonåringar som kräver uppmärksamhet och uppassning från sin omgivning. Någonting har brustit inom dem för länge sen, det finns inget utrymme för pardon eller hänsyn. När de inte låter packade så låter de bakis, ibland låter det knappt som att de är vakna eller pallar bry sig om att sjunga de max två minuter långa låtarna. Kompromisslöst och lojt rakt igenom. Och samtidigt drypande desperat och dränkt i melankoli, bitterhet och arbetarkamp.

Nu har jag ju inte ens nämnt texterna. Hade varit enkelt att bara citera låttiteln "Please Don't Talk To Me I Fall In Love So Easily" för att befästa min poäng, men "Bad times are on" är en sådan riktig liten aggropärla med romantiska förtecken att jag måste citera den lite. Kolla bara:

Last night there was some trouble in the park
/.../
We were drunk and our minds were light
But all the shitheads wanted was to fight
One of them got up and threw a punch at you,
Even though you'd done no harm
That night had lost its charm
So if you go to war I'll go to war with you
And if nothing else comes to mind
I'll break his fucking spine

Vet inte varför jag älskar den här versen så mycket. Och när han går upp och skriker det sista "break his fucking spine" och aaaaa-aaandet tar vid i sann göteborgspops-anda. Kanske för det där med knytnäven. De stannar inte vid knytnäven i luften, de krossar ryggraden.

Alltså, jag är inte så här aggresiv i verkliga livet. Bara i min iPod. Om någon skulle krossa någons ryggrad framför mig så skulle jag med största sannolikhet känna starkt obehag och möjligtvis fysiskt illamående.

På Swedesplease, bloggen som kan mer om svensk indiemusik än hela indiesvrige tillsammans, dissar de My Darling You!s senaste singel "Jump The Train" skoningslöst. Mycket handlar om det här med att sjunga rent, vilket de tycker att MDY! gör i andra låtar men inte i den här. Öh... okej. Jag tycker nya låten är rätt cool. Men det här med att sjunga rent har ju å andra sidan aldrig varit en sådär sjukt viktig grej för mig, vilket har varit anledningen till att jag har kunnat lyssna på och älska MDY! medan andra, mer anala musikelitister inte kunnat det.

Här är videon i alla fall om ni är sugna på att kolla in och bedöma själv.

Och vill ni prompt kolla in deras myspace så är den här: www.myspace.com/mydarlingyou

2008-02-23 @ 17:34:14 Permalink Musik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Glömde visst ta i trä

I och med att det allt som oftast är sträckan Hultsfred - Linköping som fuckar så blev jag väldigt excalterad när Kustpilentåget rullade in på perrongen och tänkte att tja, det här kan ju ändå bli en hyggligt smärtfri resa.

Glömde då att ta i trä så klart. Som ett brev på posten kom ersättningsbussen mellan Linköping och Katrineholm. Och busschauffören med noll ambition att få oss att hinna fram i tid till våra respektive anslutningar. Det tyckte han att det får ju SJ hjälpa oss med. Han jobbar ju inte för dem, har är ju busschaufför.

Ja, eller så kör du en så kallad ersättningsbuss vilket innebär att din existens i sammanhanget helt hänger på att du ersätter det tåg vi alla skulle ha åkt med, therefore you are our bitch man... Eller nja. Okej jag ska inte svära. Det blir så obehagligt då.

Nu är jag i alla fall på väg till Hallsberg. Kul, där har jag inte varit på ett tag.

Ankomst till Borlänge - 57 minuter efter ordinarie tid. Wich means - no money back for me. Inte för att jag bryr mig mest om det. Men mitt liv skulle jag vilja ha tillbaka. Förmiddagenas entusiasm och kärlek inför världen, var gjorde ni av den?

2008-02-22 @ 16:08:04 Permalink Livet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Äntligen på väg

Bara fem timmars tågresande kvar, sen ligger Borlänge under mina fötter. I dag hade tågkompaniet dessutom vänligheten att bistå med ett riktigt, kustpilentåg, och inte krösatåg som de senaste tre gångerna jag rest med dem. Ett Gilmore, ett par medhavda avocadomackor och en kaffe och jag känner genast harmoni och välvilja mot världen.

Rory (dotter i Gilmore Girls) var typ roligast i hela världen när hon i förra avsnittet precis hade kommit på att hon inte gjort tillräckligt mycket charity work och extra curricular activities för att komma in på Harvard. Dean (hennes pojkvän) försöker övertala henne att slappna av och ändå njuta av ledigheten lite. Då säger Rory:

"But I can't! I need to find a retarded kid and teach him how to play softball"

Fan vad det fångar skevheten med ideellt arbete ibland. För vem gör man saker egentligen? Hur genomtänkt och idealist är man, egentligen?

I övrigt så tvivlar jag på att det här året kommer att bjuda på något vackrare och mer avväpnande än fantastiska Adele och hennes debutskiva 19. Myspejsa henne vettja om ni inte redan lyssnat.

Dagens retro är helt klart Roy Orbison "I drove all night" och Mama Cass "Make your own kind of music".

2008-02-22 @ 13:29:50 Permalink Livet Kommentarer (2) Trackbacks ()

Breakdown, breakthrough

I dag kapitulerade jag till slut för urgen att öppna en flaska vin trots att jag inte vet om jag kommer hinna (eller kanske mest om jag vill hinna) dricka upp den innan jag sätter mig tåget till borlänge på fredag. Men när råttan korkade upp sitt vin på andra änden telefonluren så kunde jag bara inte motstå. Och det känns redan som ett klockrent beslut. En sjukt motig vecka i mental uppförsbacke kantad med tusen kilo prestationsångest inför precis allt mötte precis sin värdiga motståndare - glaset med det röda vinet. Also known as the happy place!

Jag vet ju egentligen det här, vad flummar jag och funderar om? När Håkan öppet ställde frågan till hela kontorslandskapet i eftermiddags om det inte var någon mer än han som satt och var sugen på att gå hem och dricka sprit så blev jag träffad. Nej, jag kände mig inte träffad, jag blev träffad. Jag satt nämligen precis och funderade på om jag inte skulle gå hem och dricka lite vin för att få igång tankeprocessen lite. Så det är alltså inte bara jag. Skönt.

Men jag hade lite breakthrough i dag ändå. Även om jag satt kvar och jobbade på utan alkoholhaltiga incitament så lyckades jag nå fram till någonting som kan liknas vid ett genombrott. Jag fattar äntligen hur jag ska lägga fram saker och hur de ska hänga ihop och hur vi ska göra för att vi ska fatta hur de hänger ihop - om ni fattar vad jag menar.

Nu fattar jag knappt själv vad jag menar. Men det ordnar nog upp sig till i morgon. Nu har jag viktigare saker att tänka på.

2008-02-20 @ 20:09:21 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Soda Fountain Rag

Gaaaaalet. Popsensation. Fantastiskt. Kissa på sig material. Helt efterblivet.

Helt plötsligt känner jag urgen att framhålla att jag faktiskt är en fjärdedels norsk. Och det av den enkla anledningen att Soda Fountain Ragtime kommer från Bergen i just det landet. Hon och olja.

Det känns som att hon borde komma från Sverige. Alla hennes favvo-artister enligt hennes myspace är indiesvenskar. Rough Bunnies, My Darling YOU!, Broder Daniel.

Ragnhild heter hon bakom namnet. Hon gör och spelar allt. Och hon gör det så himla bra.

Lyssna bara på låten I Wanna Be Your Cat. Och gör det här: www.myspace.com/sodafountainrag

Grym poptjej och söt vovve

2008-02-18 @ 23:10:24 Permalink Musik Kommentarer (2) Trackbacks ()

Verkar som att...

...ögontjänarnas champion Håkan Durmér fått ett par riktiga arbetsuppgifter till slut. Sveriges mest kvantitativa blogg har nämligen inte uppdaterats sedan i går eftermiddag. Det måste innebära att Håkan äntligen fått något att göra förutom att finnas, synas, höras och möjligtvis slå på en kanna kaffe var fjortonde dag.

2008-02-18 @ 22:38:48 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Lyset är hemma men det är ingen som tänder på

Saxat ur ett helt normalt samtal med min vän Nygård, a.k.a. Ensam Hemma Själv.

2008-02-08 @ 23:07:40 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förvirrad, och lite arg

Kom precis att tänka på den gången uttrycket "förvirrad, och lite arg" uppstod. Jag var 18 år, gick i trean på gymnasiet. Jag och mina bandkamrater i mitt dåvarande band Kvack! skulle åka till London och hälsa på vår basist Anna som lämnat oss för att leva la vida au-pair. Jag och sång-Hanna sitter i rökrummet som på den tiden fanns i anslutning till baren på Arlanda. Flyget var försenat, så klart. Vi var hade hunnit ta ett par öl och kanske någon tequila i baren och började redan bli lite bakis. Hungriga var vi också. Och rastlösa. Trummis-Carro sticker in huvudet i rökrummet och ställer en fråga. Sång-Hanna stirrar på Carro samtidigt som hon fem gånger i rad lyckas missuppfatta vad det är Carro säger.

Förvirrad, och lite arg - blev hennes diagnos för kvällen.

Det stämde så himla bra överens med hur vi var på den tiden också. Tänkte på det nu för jag kom på att jag inte alls är så längre. Jag vacklar hela tiden på gränsen till cynism och bitterhet, med högst spontana utfall av lycka eller tilltro till livet. Oftast som en positiv sidoeffekt av en lyckad fylla eller retarderat bra poplåt. Eller båda.

Jag vet inte om jag önskar att jag faktiskt var mer som jag var förr, så oskyldig och ursäktande inför världen men samtidigt med en svag underton av hälsosam ilska som var tonåring bör ha. Eller om jag faktiskt är sjukt tacksam att jag har min butterpansar utfälld mot min omgivning för det besparar mig sådant jag inte pallar med.

Vad jag vet dock är att vin är sjukt gott. Och att jag nog är rätt bitter, men att det knappast bara är mitt fel. Och att Hästpojken är helt sinnessjukt bra. Fan vad jag får skämmas för att jag någonsin tvivlat. Det här är konst. Det är så desperat och episkt att jag måste dricka mer vin.

2008-02-08 @ 22:11:54 Permalink Livet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Does it offend you, yeah?

Nej det gör det faktiskt inte. Att bli definierad som kackerlacka på en av Sveriges Mest Inflytelserika Bloggar (enligt Durmér själv vill säga) förolämpar inte mig. Tvärtom blir jag bara glad, för det inlägget kan ge folk uppfattningen att jag faktiskt jobbar. Att jag till och med är en av få som jobbar på det här kontoret.

Det är bara att tacka och ta emot.

Sen om Håkan Durmér får bajs nerslängt i sitt brevinkast är ju inget jag kan göra något åt.

2008-02-08 @ 15:49:05 Permalink Livet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Horseboy

I nätmagasinet Judys sidekickblogg frågar sig Sofia om Hästpojken verkligen är bra på riktigt. Precis samma fråga har jag ställt mig. Och nu har jag skivan och svaret. Och ja, det är faktiskt sjukt bra. Just nu vill jag knappt lyssna på något annat än just Hästpojken, och det nästan ännu konstigare är att jag har längtat efter att få göra det i hela två dagar.

Antingen vaknade jag med en kromosom för mycket i morse, eller så har Göteborg injicerat mina popvener alldeles för sällan senaste tiden. Men jag behöver det här som jag behöver mitt morgonkaffe, min enomdan-tablett och mina gilmore girls-boxar.