evilace

Det finns få gånger i livet jag känner mig så oförlöst som efter ett besök på Pet Sounds när jag kommer därifrån tomhänt. Vilket antiklimax. Ni vet i Tillbaka Till Framtiden 2 när Marty och Doc åker tillbaka till året 1985 efter att ha varit i framtiden och allt är annorlunda och fucked up för att de kommit till en parallell tidslinje? Ja, ungefär så känns det.

Det normala scenariot när jag vandrar in på min f.d. favvoskivbutik är att jag efter en timmes snokande i varenda skrymsle står med en hög på ett tiotal skivor, alldeles för få hundringar på fickan och allvarlig ångest över vilka skivor som ska få bidra till min nudeldiet en månad framöver och vilka jag ska klara mig utan.

När jag nu beger mig till Pet Sounds är det såklart med världens förväntningar. Det känns som att jag är elva år och ska gå på Disneyland. Och jag hittar typ ingenting. Hela affären är ju i bokstavsordning. Den enda genreuppdelning som jag uppfattar är att soul, blues, rockabilly osv. står för sig. Resten är förpassat till ett enda långt alfabet av nyheter och klassiker i en salig blandning, hip-hop som electronica som pop eller rock. Man måste veta exakt vad man är ute efter för att hitta något. Jag blir opepp. De skivor som jag med lite god vilja plockat på mig för jag tycker känna igen att jag läst om bandet någonstans, eller som jag vet att någon bekant lyssnar på och som jag kanske gillar, lägger jag tillbaka för det känns som världen jobbigaste projekt att be om att få lyssna på grejerna.

Jag vill ha så här: Jaha, du gillar M.I.A.? Då kanske du ska kolla in det här och det här och det här. Snöat in på grejer från Portland? Ja det här är senaste släppet från K Records. Your'e gonna love it.

Men nä. Sälj kaffe jävla latte istället. Och ha en bokavdelning. Öppna en bar. Det är ju en spännande djupdykning i en subkultur som definierar och fascinerar det musikintresserade människosläktet.