evilace

Nu har jag gjort det igen. Magkatarrkänning. Which means: för mycket gott, underbart, kolsvart kaffe. Damn. Varje gång jag tror jag är safe och helt har glömt hur det känns, ja då slår det till igen. Livet får tydligen inte vara hur bra som helst.

Eller ha ha, nu ska jag inte överdriva. Hur bra som helst kanske är att ta i. Det är kanske min mytomani som gör sig påmind i magen. Som näsan på pinocchio. Jag ljuger för mig själv och andra, och jag vet det tydligen inte ens själv. Och då gör det ont i magen. Och jag tänker "oj, jag måste dra ner mitt kaffedrickande till tre koppar om dagen". När det egentligen bara handlar om att jag måste bli en mer sann människa mot mig själv. Kanske stiga upp extra tidigt varje morgon och göra yoga. Ta fem minuters paus under dagen där jag fokuserar mig på att andas. Kommer det hjälpa mig inse att hela min tillvaro är en kuliss och att min kropp håller på att kvävas under denna enorma livslögn?

Nä jag vet inte. Bara en tanke.

Jävla innebandy förresten. Skärpning nu brudar, sluta tänk er bort från Hultsfred trots att ni tog studenten i våras och officiellt är fria att gå. Sluta skaffa barn. Sluta vara opepp. Gör som jag. Ignorera omvärlden och tänk att två innebandyträningar i veckan toppat med någon match var- och varannan helg innehåller svaret på den stora livsfrågan om meningen med livet.

Det gör jag. Funkar skitbra. Förutom magkatarren då. Shit, den här teorin kan komma att omkullkasta hela min tillvaro.