Rapport från min ipod
Basia Bulat är min nya hang up. Skivan är briljant. Ackompanjerar regniga innedagar lika bra som de soliga då man ställer varenda fönster och dörr på vid gavel och låter den friska sommarluften tillsammans med gräsklipparljuden strömma in medan man typ tar sig an veckans diskberg utan att tycka att det är drygt. Allt bara känns meditativt och terapeutiskt. Världen blir vacker och angelägen, man blir peppad på att åka till Kanada och hänga runt och gå på konsert.
Det var så sjukt länge sen jag föll så hårt för musik som är uppbyggd på akustiska gitarrer, en fin sångröst och bra texter. Har liksom varit för rastlös för det. Men det stämmer bra in i min ny-gamla musikprofil. Förutom Basia så poppar jag nowadays M. Ward, The Hidden Cameras (hittade låtar på itunes som jag bara har på ep-vinyl - lycka!) och tydligen också Cat Stevens enligt min last fm-profil. Men det har jag inget minne av så möjligtvis kan datorn ha spelat det på eget initiativ. Men det passar ju rätt bra in i mitt övriga mode.
Amy -moteherfuckin -Winehouse! Efter hennes Hultsfredsspelning så får jag skönaste vibbarna varje gång jag kickar igång någon av hennes plattor. Warpas raka vägen tillbaka till plätten framför Pampas den där kvällen då hela min tillvaro tinade upp för första gången under de något kyliga festivaldagarna. Trumpeten... Den snygga kostymklädda dansaren, de snygga stylish musikerna - straight out of 20-talet. Amy och hennes apelsinjuice... ehum. Jag märkte faktiskt inte att hon var så packad som folk säger. Jag kanske är för naiv. Jag tyckte mest att hon pratade väldigt mycket dialekt. Fattar inte riktigt grejen med att det skulle vara oprofessionellt eller förstöra konsertupplevelsen. Visst, I feel sorry for her. Men för mig levererade hon det hon skulle, och mer därtill. Jag fick upplevelsen. Så enkelt är det. Jag glömde att det var skitkallt. Jag spontandansade, folk runt mig spontandansade. Alla var på grymt bra humör. Rehab var typ sämst, utan att vara dålig. Men det säger rätt mycket. De andra låtarna som man hört en bråkdel så mycket var bättre live.
50 cent gjorde för övrigt inte heller något annat än en grym konsert. De som säger annat var inte där. Punkt.
Veckans return from the förr i tiden: Brainpool och The Beatnuts. Brainpool är ju helt stört bra. Fa fa fa fafafafafa fafa fa fafafa fafa fafafa. Och Beatnuts är ju så feelgood och svängigt att det är löjligt. The beatnut shit - it's the shake your but-shit, say what? say what? say what? say what-shit.
Say no more shit.
Veckans nutida: Rihanna & Jay-Z. Under my umbrella-ella-ella-e-e-e. Osv. Så catchy.
Det var så sjukt länge sen jag föll så hårt för musik som är uppbyggd på akustiska gitarrer, en fin sångröst och bra texter. Har liksom varit för rastlös för det. Men det stämmer bra in i min ny-gamla musikprofil. Förutom Basia så poppar jag nowadays M. Ward, The Hidden Cameras (hittade låtar på itunes som jag bara har på ep-vinyl - lycka!) och tydligen också Cat Stevens enligt min last fm-profil. Men det har jag inget minne av så möjligtvis kan datorn ha spelat det på eget initiativ. Men det passar ju rätt bra in i mitt övriga mode.
Amy -moteherfuckin -Winehouse! Efter hennes Hultsfredsspelning så får jag skönaste vibbarna varje gång jag kickar igång någon av hennes plattor. Warpas raka vägen tillbaka till plätten framför Pampas den där kvällen då hela min tillvaro tinade upp för första gången under de något kyliga festivaldagarna. Trumpeten... Den snygga kostymklädda dansaren, de snygga stylish musikerna - straight out of 20-talet. Amy och hennes apelsinjuice... ehum. Jag märkte faktiskt inte att hon var så packad som folk säger. Jag kanske är för naiv. Jag tyckte mest att hon pratade väldigt mycket dialekt. Fattar inte riktigt grejen med att det skulle vara oprofessionellt eller förstöra konsertupplevelsen. Visst, I feel sorry for her. Men för mig levererade hon det hon skulle, och mer därtill. Jag fick upplevelsen. Så enkelt är det. Jag glömde att det var skitkallt. Jag spontandansade, folk runt mig spontandansade. Alla var på grymt bra humör. Rehab var typ sämst, utan att vara dålig. Men det säger rätt mycket. De andra låtarna som man hört en bråkdel så mycket var bättre live.
50 cent gjorde för övrigt inte heller något annat än en grym konsert. De som säger annat var inte där. Punkt.
Veckans return from the förr i tiden: Brainpool och The Beatnuts. Brainpool är ju helt stört bra. Fa fa fa fafafafafa fafa fa fafafa fafa fafafa. Och Beatnuts är ju så feelgood och svängigt att det är löjligt. The beatnut shit - it's the shake your but-shit, say what? say what? say what? say what-shit.
Say no more shit.
Veckans nutida: Rihanna & Jay-Z. Under my umbrella-ella-ella-e-e-e. Osv. Så catchy.
Kommentarer
Trackback