It's folk, folks
Nä - inte folk. Inte antifolk. Folkmusik - fatta?
Och vad är det? Jo, den gemensamma nämnaren mellan Mando Diaos och Sambassadeurs nya plattor. Jag hör fioler. Jag ser folkdräkter. Inte för hela slanten, men det finns där som en krydda.
Och det blir faktiskt rätt coolt. Sambassadeurs Migration öppnar med The Park som i melodi, takt och dansvänlighet bara skriker folkmusik. Visserligen har de gjort lite klippe-ti-klopp-musik förut, ni vet sådan där musik som man tänker att man rider till. I Jane Austen-filmer. Män i dräkter och peruk med förnuft och känsla. Men nu framgår det mer. Eller så är det bara jag som inte lyssnat på det örat förut.
Mando Diao avslutar sin Never Seen The Light Of Day med det över sju minuter instrumentala stycket Dalarna. Nu är vi där igen, låtar som blir bra på förhand för att de heter Västerbron eller Stockholm, We Have A Problem eller Portland, Oregon och så vidare. Det blir coolt. Fast jag ska erkänna att min första tanke när jag såg att Mando gjort en instrumental låt som heter Dalarna var i stil med: fan vad utstuderat ocoolt-så-det-blir-coolt. Precis som alla deras idoler och förebilder någon gång gjort i sin karriär. Men grejen är det att visst, Mando kör hårt med sina influenser och de älskar myten och mytskapandet. De ser mallen, förstår mallen och de gillar den stenhårt. Ingen hemlighet i det. Men de gör det så jävla bra. Och de slutar inte att göra det bra efter en, två, tre, fyra skivor. De gör det konsekvent bättre och bättre. Och samtidigt som de förhåller sig till hela rockhistorien med grav respekt och beundran så lyckas de ändå tillföra något nytt. Att gå lite utanför ramarna de själva satt upp. De lyckas överraska.
Framförallt så snickrar de ju riktigt fina låtar. Så ja, senaste skivan är grym. Min kvalificerade åsikt efter 3-4 genomlyssningar i mer eller mindre uppmärksamt läge.
Sambassadeur gör ju det de gör och det är mig svag i knäna. Varje gång, de kan sitt recept. Och folkmusiksinslagen var välkomnat. Tillsammans med datatrummorna. Skruvade till det lite från det man hört innan. Hon sjunger mest nu, han snubben knappt någonting alls. Kan både tycka att det är helt okej, men kanske också sakna hans sång lite. Den är magisk vid sina stunder.
Det finns bara en helt obegriplig låt som jag bara inte kan få mig själv att vare sig fatta hur de tänkte eller gilla. Fallin' In Love. Det känns som att den är medvetet retarderad, just för att poängtera hur mycket hon håller på och är kär. Och att det är meningen att det greppet ska göra låten starkare och ge den en poäng i sig. Att den ska vara så dum att den blir briljant. Men den når ju inte ända fram, så den stannar ju följdaktligen vid... dum.
Men annars är även Migration en finfin skiva som alla mina jag och mitt iTunes-bibliotek kommer att älska och vårda en bra tid framöver.
Köp Dreamboys It Means The World To Me förresten om du vill skråla med i något med desperation, punchlines och melodier.
Lite länkar:
www.myspace.com/sambassadeurtheband
www.myspace.com/mandodiao
www.myspace.com/dreamboymusic
Och vad är det? Jo, den gemensamma nämnaren mellan Mando Diaos och Sambassadeurs nya plattor. Jag hör fioler. Jag ser folkdräkter. Inte för hela slanten, men det finns där som en krydda.
Och det blir faktiskt rätt coolt. Sambassadeurs Migration öppnar med The Park som i melodi, takt och dansvänlighet bara skriker folkmusik. Visserligen har de gjort lite klippe-ti-klopp-musik förut, ni vet sådan där musik som man tänker att man rider till. I Jane Austen-filmer. Män i dräkter och peruk med förnuft och känsla. Men nu framgår det mer. Eller så är det bara jag som inte lyssnat på det örat förut.
Mando Diao avslutar sin Never Seen The Light Of Day med det över sju minuter instrumentala stycket Dalarna. Nu är vi där igen, låtar som blir bra på förhand för att de heter Västerbron eller Stockholm, We Have A Problem eller Portland, Oregon och så vidare. Det blir coolt. Fast jag ska erkänna att min första tanke när jag såg att Mando gjort en instrumental låt som heter Dalarna var i stil med: fan vad utstuderat ocoolt-så-det-blir-coolt. Precis som alla deras idoler och förebilder någon gång gjort i sin karriär. Men grejen är det att visst, Mando kör hårt med sina influenser och de älskar myten och mytskapandet. De ser mallen, förstår mallen och de gillar den stenhårt. Ingen hemlighet i det. Men de gör det så jävla bra. Och de slutar inte att göra det bra efter en, två, tre, fyra skivor. De gör det konsekvent bättre och bättre. Och samtidigt som de förhåller sig till hela rockhistorien med grav respekt och beundran så lyckas de ändå tillföra något nytt. Att gå lite utanför ramarna de själva satt upp. De lyckas överraska.
Framförallt så snickrar de ju riktigt fina låtar. Så ja, senaste skivan är grym. Min kvalificerade åsikt efter 3-4 genomlyssningar i mer eller mindre uppmärksamt läge.
Sambassadeur gör ju det de gör och det är mig svag i knäna. Varje gång, de kan sitt recept. Och folkmusiksinslagen var välkomnat. Tillsammans med datatrummorna. Skruvade till det lite från det man hört innan. Hon sjunger mest nu, han snubben knappt någonting alls. Kan både tycka att det är helt okej, men kanske också sakna hans sång lite. Den är magisk vid sina stunder.
Det finns bara en helt obegriplig låt som jag bara inte kan få mig själv att vare sig fatta hur de tänkte eller gilla. Fallin' In Love. Det känns som att den är medvetet retarderad, just för att poängtera hur mycket hon håller på och är kär. Och att det är meningen att det greppet ska göra låten starkare och ge den en poäng i sig. Att den ska vara så dum att den blir briljant. Men den når ju inte ända fram, så den stannar ju följdaktligen vid... dum.
Men annars är även Migration en finfin skiva som alla mina jag och mitt iTunes-bibliotek kommer att älska och vårda en bra tid framöver.
Köp Dreamboys It Means The World To Me förresten om du vill skråla med i något med desperation, punchlines och melodier.
Lite länkar:
www.myspace.com/sambassadeurtheband
www.myspace.com/mandodiao
www.myspace.com/dreamboymusic
Kommentarer
Trackback