Mysteriet med klackskon
I morse blev jag förföljd av ett par klackskor på väg till jobbet. På Oskarsgatan, säg någonstans mellan Preem och Willys, trängde ett konstigt och oregelbundet rytmljud in i mina öron som inte alls hörde hemma i Radioheads In Rainbows. Ettriga, stressiga klackskor som gick inte mer än två meter bakom mig. Först tyckte jag att det lät som att klackskon försökte gå om mig. Men det gjorde den inte. Den höll ett stadigt avstånd på cirka två meter. För varje steg jag tog så tog den två. Tack vare min rätt omfattande luva, den gråtunga himlen och den inte alltför lätta dimman samt min förkärlek till deckare och kriminalromaner så började jag för en stund föreställa mig hur jag denna morgon skulle bli mystiskt mördad av en klackso i ryggen på vägen till jobbet. Hur konstigt det skulle vara, att jag inte skulle uppleva det främst som smärtsamt och slås av panik, utan mer som i deckarna - att jag skulle ramla ihop med ett förvånat ansiktsuttryck och munnen i form av en fågelholk. Kanske ett lätt "umpf" också. Sen skulle det bli utredning så klart (Helen Mirren!) och vädret skulle inte förändras alls under hela tiden. Det skulle vara grått och dimma, regntunga moln.
Jaja, hur som helst så börjar jag närma mig Willys och hoppet tänds i mig att klackson ska till Willys. Men det ska hon inte, hon ska antingen till Rock City eller Scenkers typ. Jag känner att jag vill vända mig om och kolla vem det är, men det går ju inte. Så jag fortsätter att stirra framåt och gå som en robot. Radiohead har slutat spela för länge sen men jag har inte sinnesro att klicka igång något annat på ipoden. Jag hinner tänka att det här ska jag blogga om, jag ska skriva en sådan där halvt sexistisk och könsrasistisk grej om hur sjutton kvinnor är funtade egentligen som drar på sig ett par klackskor en tisdag morgon när de ska gå till jobbet på en lång jävla industriväg och dessutom uppenbarligen har brådis. Fattar de hur högt de låter? Förstår de att det inte går att behålla en vettig tanke i huvudet när de är inom en 100-meters radie?
Tur nog så bestämde jag mig för att inte skriva det blogginlägget. Det hade inte känts bra. Hur som helst. Vi närmar oss entrén till Rock City och jag tänker, grymt här kommer jag får en naturlig anledning att vända mig om när jag öppnar dörren och se vem den mystiska klackskon är. Så jag vänder mig om - och ingen är där. Ingen klacksko. Längre bort kommer en snubbe från MM1:an i ett par sneakers.
Det är ett jävla mysterium.
Jaja, hur som helst så börjar jag närma mig Willys och hoppet tänds i mig att klackson ska till Willys. Men det ska hon inte, hon ska antingen till Rock City eller Scenkers typ. Jag känner att jag vill vända mig om och kolla vem det är, men det går ju inte. Så jag fortsätter att stirra framåt och gå som en robot. Radiohead har slutat spela för länge sen men jag har inte sinnesro att klicka igång något annat på ipoden. Jag hinner tänka att det här ska jag blogga om, jag ska skriva en sådan där halvt sexistisk och könsrasistisk grej om hur sjutton kvinnor är funtade egentligen som drar på sig ett par klackskor en tisdag morgon när de ska gå till jobbet på en lång jävla industriväg och dessutom uppenbarligen har brådis. Fattar de hur högt de låter? Förstår de att det inte går att behålla en vettig tanke i huvudet när de är inom en 100-meters radie?
Tur nog så bestämde jag mig för att inte skriva det blogginlägget. Det hade inte känts bra. Hur som helst. Vi närmar oss entrén till Rock City och jag tänker, grymt här kommer jag får en naturlig anledning att vända mig om när jag öppnar dörren och se vem den mystiska klackskon är. Så jag vänder mig om - och ingen är där. Ingen klacksko. Längre bort kommer en snubbe från MM1:an i ett par sneakers.
Det är ett jävla mysterium.
Kommentarer
Trackback