Och sen så kommer hon med mustaschen
Fläskläppen har upphört vara en fläskläpp (om den någonsin egentligen var det) och övergått till att vara en delvis mustasch som pryder min högra överläpp. Lyfter jag läppen så ser det enligt Anna från Varberg ut som att jag suttit och sugit på bläckpännor.Men bara om jag tillkallat den uppmärksamhet har folk noterat och kommenterat. Skitkonstigt, för varje gång jag sett mig i spegeln så har jag tänkt herregud, hur ser jag ut egentligen. Men tydligen tittar inte folk så noga på mig. Kanske bäst så.
Mitt dryga dygn i storstaden har varit, ja drygt. Börjar med att samtliga Kustpilen slutar fungera ungefär simultant och står i Berga, Vimmerby, eller i Hultsfred men på väg mot Kalmar. Ersättningsbuss till Linköping. Tack och lov fattar busschaffisen att vi har knappt tio minuters marginal till nästa byte i Linköping och trampar på gasen rejält, och han hinner - nästan. Vi missar vårt tilltänkta tåg och får ta X2000 istället, vilket ironiskt nog leder till att jag 1) får kaffe fast jag hade gett upp den tanken på ersättningsbussen, och 2) rullar in i Stockholm ett par minuter innan jag egentligen skulle kommit fram. Glassigt frågar Mange Schmidt, och jo det var det ju. Förutom att jag suttit och surrat med kock-Pie hela vägen upp istället för att sova fast jag har två helvetesdygn bakom mig och sovit fyra timmar ungefär. Är med andra ord helt knäckt när jag når centralen och missar dessutom råttan med två minuter som pendlade till sitt nya jobb i Uppsala. Sen följer två eller tre möten, beroende på hur man ser på det, och vid fem-tiden är jag klar. Klar med att leva känns det som. Hur jag ska ta mig till Hagsätra och förskaffa min något att äta på vägen är ett mysterium. Men jag lyckas, det blir deg med ost i form av en hyfsat fräsch pizza från Hagsätras Ruccola. Och det blir en totaldiss av kvällens efterlängtade The Blow-konsert på Medis. Jag pallar helt enkelt inte. Det är svårt att motivera sig till nöjen när man tror att man håller på att avlida på riktigt. Motionen för kvällen står mina öron för mest som lyssnar till ca sex oavbrutet timmars prat av Anna från Varberg. Benen motionerar sig ända till godisavdelningen på mataffären, och lite senare till tunnelbanan för att möta upp världens finaste råtta som ska sova i Hagsätra hon också den natten. Lovely.
I dag har det varit besök hos världens bästa mormor. Hon är fin. Hon är rolig. Och det är skär rakt igenom hela hjärtat när man måste gå därifrån. Nej, måste tillbaka snart. Mitt nya liv består av besök hos mormor minst en gång i månaden. Det borde kunna gå att fixas utan alltför mycket problems.
Nu är jag tillbaka i hultan igen. Och jag tror faktiskt jag lever. Ikväll vinner soffan och valfri feelgoodfilm på datorn. Saturday looks good to me.