evilace

Fick kanske världens otrevligaste mail igår. Tyvärr kan jag inte dela med mig alltför mycket av detaljerna av respekt och medlidande för den otrevlige mailskribentens dotter. Tror dock att jag lyckades författa ett korrekt bemötande där jag i alla fall kunde fäkta undan några av de helt sinnessjuka påståenden och anklagelser han hade att komma med. Min förhoppning är dock att på något sätt hans dotter inte ska fortsätta hamna i kläm här och att det ska lösa sig. Tuff situation som fan.

Undrar om vissa människor förstår hur mycket de pajar när de vräker ur sig sin ilska och frustration helt ocensurerat? Det var så uppenbart att mailet inte handlade om att konstruktivt ifrågasätta, att lösa den uppkomna situationen. Han ville trycka ner oss i skiten, förklara exakt hur dumma i huvudet, oansvariga och oprofessionella vi var. Han lyckades ju verkligen lägga sordin på stämningen igår kan man säga. Inte mycket sömn man fick i natt heller.

Det är så jävla känsligt när folk som får saker om bakfoten och bygger upp något slags agg sen tar ut det på en när det gäller ett arbete man gör så mycket utifrån idealistiska och i grunden osjälviska motiv. Som innefattar så mycket självuppoffring i form av tid, pengar och energi. Hela drivkraften att göra det arbetet bygger ju på responsen man får på att man faktiskt gör någonting bra, någonting som gör en positiv skillnad i andra människors liv. Och när någon kommer och bara totalt manglar ner allt det så känner man sig helt tillplattad. Som att värsta fördämningen bara krackelerar och går loss inom en.

Men så. Nu har jag stått upp för mig och de mina. Och jag gjorde det utan hänge mig åt min initiala impuls att lyfta luren och skrika olämpliga saker. Jag var en större människa än så. Tack för det. Klapp på egen axel, klapp klapp. Det gjorde du bra Åsa.