Liv Strömqvist
Läste nya Bang när jag kom hem i dag från jobbet. Namn och tema denna gång är "Jag älskar dig". Som vanligt när jag är slö i huvudet (tyvärr min vanligaste status efter en heldag på jobbet) och inte riktigt orkar läsa invecklade texter med svåra ord och referenser till genusteorier som inte förklaras närmare än att de nämns i en bisats så började jag slentrianbläddra genom tidningen. Hittar en kärleksförklaring till hip-hopen av Sanna Berg. En jag-är-gudinna-artikel av Elin Alvemark. Ett antal andra texter som jag snabbt avfärdar för stunden med anledning av bristande hjärnnärvaro från min sida. Så långt är allt som vanligt. Det är Bang liksom. Tidningen jag köper för att jag någonstans tycker det är sjukt viktigt att den finns, att det är helt nödvändigt med den typen av ventil för feministiska diskussioner på en intellektuell och teoretiskt avancerad nivå, då vi annars känns rätt befriade från det i samhället. Jag är feminist, engagerar och jobbar stora delar av min vakna tid med ett feministiskt projekt. Min vanligaste nivå av feministisk diskussion är trots det typ när någon snubbe haffar mig på krogen och börjar fråga varför det måste vara ett krig mellan killar och tjejer. Att killar också är snälla. Man ba... åh suck. Eller förresten, jag tar tillbaka. För det är inte alls det vanligaste. Det vanligaste är att människor som jobbar inom kultursektorn, på kommunen, inom närinsglivet, gärna på beslutande chefsbefattningar som man av en till exempel popkolloanledning måste hålla sig på god fot med och visa respekt för, kläcker ur sig saker på ungefär den nivån under ett möte. Folk skäms inte för att de inte kan något. De tycker typ att världen ska anpassa sig till dem. Men då tänker jag, okej var sådan. Jag lägger inte mer energi än nödvändigt på att linda dig runt fingret så att du går in och gör din del och stöttar det här samhällsbyggande, feministiska projektet. Sen kan du stå där med hakan i golvet och klia dig i skägget eller huvudet när du inser att hela världen har snurrat vidare och du står kvar och ingen bryr sig längre om dig, du kan inte längre använda din maktställning till att få folk att lyssna på dig utan att du anstränger dig för att säga något bra eller tänkvärt. Utan att tillföra något till konversationen, dina medmänniskor, världen, livet på jorden. Got it?
Och därför prenumererar jag på Bang. Jag kanske inte fattar allt som står i den. Jag kanske inte ens orkar läsa en fjärdedel av den. Men, det känns bra att den finns. Jag blir glad att de kan göra den och att de verkar göra ett bra jobb och det är trots allt rätt pepp att en tidning av innehåll dimper ner i brevlådan då och då. Återigen, bristvara. Om jag känner för att vara intellektuell så har jag någonstans att ta vägen med det. Då kan jag ta mig an lite gamla Bang-tidningar och gymnastisera hjärnan en stund.
Denna gång hittade jag dock ett guldkorn som jag gillade mer från hjärtat än på det intellektuella planet. En serie om Britney som jag först trodde var ritad av Nina Hemmingsson. Jag hinner tänka, fan det här är det bästa jag läst av Nina Hemmingsson. Men det visar sig att det inte är Nina, utan någon som kallar sig Liv Strömqvist som ritat den.
Så nu kan ni också börja prenumerera på Bang kanske, om inte gör det redan. Om inte annat för att det i nya numret finns en sjukt bra seriestrip om Britney Spears.