U.N.I.T.Y.
...that's for unity. Som Queen Latifah skulle ha sagt det.
Hemkommen från Popkollo Riksträff i Malmö. Det känns ungefär som att jag skitit ut min hjärna. Det har varit hundra procent skärpa hela vägen igenom och jag tror vi uppnådde storverk. Jag vet inte säkert för mina känslor har antingen gått vilse eller domnat bort, så trött är jag. 26 delegater var vi, från Hultsfred, Umeå, Göteborg, Botkyrka, Malmö, Uppsala, Norrköping/Katrineholm och Gotland. Det är mäktigt att sitta i samma rum som tjugosex popkollomänniskor. Ribban läggs automatiskt väldigt högt och man fylls av respekt, ödmjukhet och en stark känsla av att det som händer är väldigt unikt och högexplosivt. Det är mäktigt helt enkelt. Det är det jag säger - världsdominans om 45 år.
Annars är det sjukt skönt att ha landat hemma i soffan efter att ha flackat runt i världen och bott på kompisars madrasser och vandrarhem i över en vecka. Jävligt kul har det varit. Berlin i mitt hjärta... Det konstigaste som hände var på torsdag kväll då vi efter en hemlagad italiensk pastarätt med tillhörande rödvin pallrade oss ner till en swingklubb och träffade Joppe Pihlgren som var där med hela KK-stiftelsen på något uppdrag/studieresa. Ja du hörde rätt, swingklubb. Berlin. Råka träffa någon man känner från Sverige på en swingklubb i Berlin. Helt absurt. Ella dansade mäkta imponerande swing. Jag har nog aldrig insett hur jävla snyggt det är! Blev helt tagen och råpeppad att själv kunna stajla loss sådär tjusigt på dansgolvet. Men det kommer förmodligen aldrig att hända. Men det hindrar ju inte att jag drömmer om det...
I natt drömde jag förresten att Anna från Varberg hade ett syndrom som innebar att det växte ut små armar på hennes riktiga armar. En på vardera som liksom nådde knappt till armbågen. Vi satt i en bil, tydligen på väg till sjukhuset på grund av det här syndromet, och jag såg ju såklart armarna men vågade inte påpeka att de fanns där - ungefär som när någon har en snorkråka dinglandes under näsan eller matrester mellan framtänderna - så när jag frågade Anna om syndromet och hon förklarade vad det var så låtsade jag först då se dessa extra par armar. Anna själv var till synes helt kolugn med dessa armar. Hon satt och spelade game boy eller liknande. Jag tyckte att det var lite konstigt, själv hade jag varit betydligt mer uppe i varv om jag led av det syndromet. Väl framme vid sjukhuset var inte heller Anna den som prioriterades i kön till mottagningen, Hanna gick naturligt före och bad om typ huvudvärkstabletter. Återigen - besynnerligt.
Det positiva med drömmen var dock att vi i backen på väg upp till sjukhuset hittade Hannas borttappade mobil. Så det var ju bra.
Nej, godnatt med er. Om inte annat behöver nog jag släcka ner verksamheten nu. Ses på andra sidan hjärnaktiviteten.
Hemkommen från Popkollo Riksträff i Malmö. Det känns ungefär som att jag skitit ut min hjärna. Det har varit hundra procent skärpa hela vägen igenom och jag tror vi uppnådde storverk. Jag vet inte säkert för mina känslor har antingen gått vilse eller domnat bort, så trött är jag. 26 delegater var vi, från Hultsfred, Umeå, Göteborg, Botkyrka, Malmö, Uppsala, Norrköping/Katrineholm och Gotland. Det är mäktigt att sitta i samma rum som tjugosex popkollomänniskor. Ribban läggs automatiskt väldigt högt och man fylls av respekt, ödmjukhet och en stark känsla av att det som händer är väldigt unikt och högexplosivt. Det är mäktigt helt enkelt. Det är det jag säger - världsdominans om 45 år.
Annars är det sjukt skönt att ha landat hemma i soffan efter att ha flackat runt i världen och bott på kompisars madrasser och vandrarhem i över en vecka. Jävligt kul har det varit. Berlin i mitt hjärta... Det konstigaste som hände var på torsdag kväll då vi efter en hemlagad italiensk pastarätt med tillhörande rödvin pallrade oss ner till en swingklubb och träffade Joppe Pihlgren som var där med hela KK-stiftelsen på något uppdrag/studieresa. Ja du hörde rätt, swingklubb. Berlin. Råka träffa någon man känner från Sverige på en swingklubb i Berlin. Helt absurt. Ella dansade mäkta imponerande swing. Jag har nog aldrig insett hur jävla snyggt det är! Blev helt tagen och råpeppad att själv kunna stajla loss sådär tjusigt på dansgolvet. Men det kommer förmodligen aldrig att hända. Men det hindrar ju inte att jag drömmer om det...
I natt drömde jag förresten att Anna från Varberg hade ett syndrom som innebar att det växte ut små armar på hennes riktiga armar. En på vardera som liksom nådde knappt till armbågen. Vi satt i en bil, tydligen på väg till sjukhuset på grund av det här syndromet, och jag såg ju såklart armarna men vågade inte påpeka att de fanns där - ungefär som när någon har en snorkråka dinglandes under näsan eller matrester mellan framtänderna - så när jag frågade Anna om syndromet och hon förklarade vad det var så låtsade jag först då se dessa extra par armar. Anna själv var till synes helt kolugn med dessa armar. Hon satt och spelade game boy eller liknande. Jag tyckte att det var lite konstigt, själv hade jag varit betydligt mer uppe i varv om jag led av det syndromet. Väl framme vid sjukhuset var inte heller Anna den som prioriterades i kön till mottagningen, Hanna gick naturligt före och bad om typ huvudvärkstabletter. Återigen - besynnerligt.
Det positiva med drömmen var dock att vi i backen på väg upp till sjukhuset hittade Hannas borttappade mobil. Så det var ju bra.
Nej, godnatt med er. Om inte annat behöver nog jag släcka ner verksamheten nu. Ses på andra sidan hjärnaktiviteten.
Kommentarer
Trackback