Nytt slang
De senaste två kvällarna, notera att detta rör sig om fredag respektive lördag, har jag lagt mig innan klockan hunnit bli 22. Igår höll jag mig dock åtminstone vaken länge nog att ägna mig åt ett par aktiviteter efter att jag intagit vertikal sängposition. Det blev en fin john blund-stund med nya numret av Sonic och medföljande sampler, och en omfattande upptäcksfärd i iTunes-butiken. Och det var då jag upptäckte att det finns en helt fantastisk liveversion av The Shins "New Slang" där Iron & Wine gästar och körar. Vackert. Så jävla vackert. Finns på iTunes för er som vill köpa nedladdning, på epn Fighting in a Sack för er som vill ha ett fysiskt exemplar. Säkert någon annanstans helt gratis, men det vet jag ingenting om för jag är dinosaurie och köper fortfarande musik.
Min kärlek för The Shins började i vanlig ordning hundra år efter att hypen av dem kommit och gått. Det verkar vara så rätt ofta för mig, möjligtvis är jag för skeptisk mot "ny" musik, mitt cyniska jag kan inte fatta hur det kan komma någon helt ny och rocka min värld, och därmed avfärdar jag all hype som kommer min väg. Ja, jag såg också Garden State, och ja jag hörde också New Slang då, men jag reagerade inte. Nu när jag kollar på filmen kan jag inte fattade hur jag missade det. Alla tecken var ju där, den låten är som gjord för att tilltala just mig. Snubben sjunger ju för bövelen i falsett, jag kan inte komma på någon låt med en snubbe som sjunger i falsett som jag inte gillat. Någonsin. Konstigt kriterium, visst, men inte desto mindre helt sant.
Min mamma sa någon gång att hon gillade manliga sångare som lät lite hest. Hon gillar typ Bruce Springsteen, Rod Stewart, Traveling Wilburys osv. Creedence Clearwater Revival var hennes husgudar back in the days. Fogerty är fortfarande en favvo. När jag av någon anledning råkade nämna detta (det här var kanske femton år sen) för en snubbe som var medlem i samma UNF-förening som jag så tyckte han att man var helt dum i huvudet om man kunde gilla någon för att de sjöng hest. Jag var rätt brydd över hans reaktion (som ni kanske förstår i och med att jag kommer ihåg det och bloggar om det femton år senare). Dels så klart för att han indirekt dissade min mamma (okej, nu börjar det här låta som värsta hip-hopbeefen när någon dissar min mamma, men så var det inte, jag bara gillar min mamma och tycker hon är grym). Men dels också för att jag inte kan fatta varför någon är dum i huvudet för att de gillar en vis typ av sångstil eller röst. Det är ju som att gilla ett visst sound. Jag kan inte riktigt släppa den där grejen. Jag vet inte hur många grejer jag skulle kunna gilla men inte gör det av anledningen att jag inte gillar produktionen eller soundet. Särskilt sången är ju superviktig. Vissa röster kan man känna ända in i märgen, andra kan man överhuvudtaget inte relatera till. För att tala om de man fysiskt inte klarar av att lyssna på, som Jessica Simpson.
Nej, jag väljer att lita på min intuition här. Så då kan jag utan att skämmas berätta att jag igår även föll för Okkervil River mest för att de låter lite som My Darling YOU, har sådana där pompösa trummor som bland annat kännetecknar mitt favortiband Hidden Cameras, och för att sångaren sjunger lite nasalt, nästan på gränsen till sprucket på vissa ställen. I love it. Och jag kan även bekänna att jag inte är eld och lågor över Jens Lekman, av samma anledningar fast tvärtom.
Enligt all logik bör jag gilla Jens Lekman. Jag gillar allt annat som liknar hans musik men inte det han gör, typ. Men det är som kärlek. Eller vänskap. You can't start a fire without a spark.