Förvirrad, och lite arg
Kom precis att tänka på den gången uttrycket "förvirrad, och lite arg" uppstod. Jag var 18 år, gick i trean på gymnasiet. Jag och mina bandkamrater i mitt dåvarande band Kvack! skulle åka till London och hälsa på vår basist Anna som lämnat oss för att leva la vida au-pair. Jag och sång-Hanna sitter i rökrummet som på den tiden fanns i anslutning till baren på Arlanda. Flyget var försenat, så klart. Vi var hade hunnit ta ett par öl och kanske någon tequila i baren och började redan bli lite bakis. Hungriga var vi också. Och rastlösa. Trummis-Carro sticker in huvudet i rökrummet och ställer en fråga. Sång-Hanna stirrar på Carro samtidigt som hon fem gånger i rad lyckas missuppfatta vad det är Carro säger.
Förvirrad, och lite arg - blev hennes diagnos för kvällen.
Det stämde så himla bra överens med hur vi var på den tiden också. Tänkte på det nu för jag kom på att jag inte alls är så längre. Jag vacklar hela tiden på gränsen till cynism och bitterhet, med högst spontana utfall av lycka eller tilltro till livet. Oftast som en positiv sidoeffekt av en lyckad fylla eller retarderat bra poplåt. Eller båda.
Jag vet inte om jag önskar att jag faktiskt var mer som jag var förr, så oskyldig och ursäktande inför världen men samtidigt med en svag underton av hälsosam ilska som var tonåring bör ha. Eller om jag faktiskt är sjukt tacksam att jag har min butterpansar utfälld mot min omgivning för det besparar mig sådant jag inte pallar med.
Vad jag vet dock är att vin är sjukt gott. Och att jag nog är rätt bitter, men att det knappast bara är mitt fel. Och att Hästpojken är helt sinnessjukt bra. Fan vad jag får skämmas för att jag någonsin tvivlat. Det här är konst. Det är så desperat och episkt att jag måste dricka mer vin.