evilace

Livet går i cykler. Årstider, favvokläder, Gilmore Girls-säsonger, längtan bort, längtan hem, känslor av total meningslöshet, känslor av betydelse och klarseende. Allt lämnar en förr eller senare för att någon gång komma tillbaka igen. Man vinner då insikter, tar sig ur sitt svarta hål, känner sig mognare och visare för man kommit på något väsentligt och grundläggande inom ämnet livskunskap och självkännedom. Som hur man håller jobbet, stressen och prestationsångesten på mattan. Som att det är roligt att vara full. Som att man tycker om sina vänner. Som att man inte kan dricka mer än två glas vin utan att bli bakismongo nästa dag. Som att man passar bäst i skjortor eller t-shirtar med stor hals. Som att man inte passar så bra i brunt och beige. Som att man hör hemma på landet - och i storstaden, samtidigt. Som att man mår bra av att ta en springtur ibland och äta mycket grönsaker.

Sen glömmer man allt det och gör samma misstag igen, försummar saker man bryr sig om, prioriterar fel saker och hämtar all livsenergi från en påse lösviktsgodis från Willys. Sakta utvecklas en ångest över något man inte riktigt vet vad det är eller av vilken anledning den är. Så grubblar man över det ett tag, når till slut ett genombrott och lyckas analysera sig själv tillräckligt träffsäkert för att komma fram till en konstruktiv lösning, vid det laget mår man också tillräckligt kass för att vara sjukt målmedveten och framgångsrikt bryta trenden. Det är man sjukt nöjd med i ungefär en halv dag innan man sakteliga påbörjar förfallet en gång till och glömmer allt av relevans.

Ja, vad vill jag ha sagt med det här. Jag har identifierat en cykel i mitt liv. Den stavas My Darling YOU!. Jag återkommer alltid till det bandet. Och varje gång jag gör det gör jag det med buller och bång, då är de i min värld inget mindre än världens bästa band.

För det första har de ju finaste bandnamnet. De har också bästa melodierna. De gör kravallpop, alltså pop som i refrängen får lyssnaren att vilja höja en knuten näve och vråla med i punchlinen (*begreppet kravallpop myntades för ungefär fem år sen på onsdagspuben i hultsfred av Håkan Durmér by the way, jag tror han pratade om bob hund om jag inte minns fel). Kravallpopsfaktorn är den kanske enskilt viktigaste faktorn i bra pop, och den faktorn har MDY! ton av. Och de är helt loja, som två stora egocentrerade bäbisar eller tonåringar som kräver uppmärksamhet och uppassning från sin omgivning. Någonting har brustit inom dem för länge sen, det finns inget utrymme för pardon eller hänsyn. När de inte låter packade så låter de bakis, ibland låter det knappt som att de är vakna eller pallar bry sig om att sjunga de max två minuter långa låtarna. Kompromisslöst och lojt rakt igenom. Och samtidigt drypande desperat och dränkt i melankoli, bitterhet och arbetarkamp.

Nu har jag ju inte ens nämnt texterna. Hade varit enkelt att bara citera låttiteln "Please Don't Talk To Me I Fall In Love So Easily" för att befästa min poäng, men "Bad times are on" är en sådan riktig liten aggropärla med romantiska förtecken att jag måste citera den lite. Kolla bara:

Last night there was some trouble in the park
/.../
We were drunk and our minds were light
But all the shitheads wanted was to fight
One of them got up and threw a punch at you,
Even though you'd done no harm
That night had lost its charm
So if you go to war I'll go to war with you
And if nothing else comes to mind
I'll break his fucking spine

Vet inte varför jag älskar den här versen så mycket. Och när han går upp och skriker det sista "break his fucking spine" och aaaaa-aaandet tar vid i sann göteborgspops-anda. Kanske för det där med knytnäven. De stannar inte vid knytnäven i luften, de krossar ryggraden.

Alltså, jag är inte så här aggresiv i verkliga livet. Bara i min iPod. Om någon skulle krossa någons ryggrad framför mig så skulle jag med största sannolikhet känna starkt obehag och möjligtvis fysiskt illamående.

På Swedesplease, bloggen som kan mer om svensk indiemusik än hela indiesvrige tillsammans, dissar de My Darling You!s senaste singel "Jump The Train" skoningslöst. Mycket handlar om det här med att sjunga rent, vilket de tycker att MDY! gör i andra låtar men inte i den här. Öh... okej. Jag tycker nya låten är rätt cool. Men det här med att sjunga rent har ju å andra sidan aldrig varit en sådär sjukt viktig grej för mig, vilket har varit anledningen till att jag har kunnat lyssna på och älska MDY! medan andra, mer anala musikelitister inte kunnat det.

Här är videon i alla fall om ni är sugna på att kolla in och bedöma själv.



Och vill ni prompt kolla in deras myspace så är den här: www.myspace.com/mydarlingyou