evilace

Och här kommer de 15 bästa albumen år 2007, i mitt tycke - annars känt som facit. Denna redogörelse blir dock utan färggranna bilder, faktiskt utan bilder alls. Jag sitter på ett hotellrum på Arlanda nämligen och har en uppkoppling via telefonen som trots att den visserligen är funktionell och får jobbet gjort lämnar en del att önksa  i hastighet. Men hej, det är väl ändå mina tankar och åsikter som räknas. Så håll till godo! Vi börjar med album nummer 15 och jobbar oss uppåt.

En en skön vecka då - jag tillbringar min vid poolkanten i Lanzarote.

15. FAMILJEN: DET SNURRAR I MIN SKALLE

Vilket sväng. Vilka texter. Vilken dialekt. Det snurrar i min skalle.

14. TEGAN & SARA: THE CON

The Con behöver inte ens överträffa eller ens matcha föregångaren So Jealous för att platsa bland årets albumhöjdare. Tegan & Sara är bara så loveable.

13. SÄKERT!: SÄKERT!

Annika Norlin. Vad man än säger om henne så känns det för futtigt för att beskriva den oerhörda tacksamhet och lycka man känner över att hon inte bara finns, utan det totalt slumpmässiga lyckokast det var att hon uppdagades som fenomenala låtskrivare och artist. En av Sveriges absolut viktigaste artister, och som förebild en given tronföljare till Marit själv. Och den svenskspråkiga debutskivan är en riktig pärla.

12. BAND OF HORSES: CEASE TO BEGIN

Vacker, melankolisk och desperat såsmusik som inte är det minsta sövande. Fantastisk skiva rakt igenom, helt oemotståndlig om du är det minsta svag för band som Death Cab For Cutie, Radiohead eller The Shins.

11. SAHARA HOTNIGHTS: WHAT IF LEAVING IS A LOVING THING

Medan Moneybrother virrar bort sig totalt när han går gubbretro så träffar Sahara som vanligt helt rätt när de gör samma sak. Skillnaden är att Sahara utstrålar allt annat än trötthet och brist på idéer, för dem känns den här skivan ett givet steg vidare. Den representerar var de befinner sig som människor och musiker i dag, den är uppriktig och innehåller som vanligt fenomenalt låtskrivande. Och de gör retro så som den gör sig bäst - i nyskapande format. Moneybrother känns snarare som att han inte pallade kläcka några egna musikaliska idéer och istället lät den tröttaste och mest bredbenta delen av musikhistorien stå för den biten medan han själv lade all sin kraft och energi på att fixa snygga omslagsfoton på sig själv i halvbar överkropp. Nu ska man ju inte vara sådan, men det säger ju en del att Anders Nunstedt anser att han gjort en av årets bästa skivor...

10. RADIOHEAD: IN RAINBOWS

Radiohead ägde min värld i många år. De senaste åren kanske inte lika mycket eller intensivt som för tio år sedan. Men den här skivan återupplivade en hel del av det gamla känsloartilleriet. In Rainbows känns som det piggaste Radiohead levererat på länge, även om jag faktiskt också varit ett stort fan av föregångarna Hail to The Thief, Amnesiac och Kid A. Den är inte riktigt lika sluten och svart. Mer peppig och bitvis hysterisk. Men alltid väldigt Radiohead.

9. BABYSHAMBLES: SHOTTER'S NATION

Som sagt, Babyshambles har ju aldrig varit en angelägenhet för mig. Men den här skivan är ju sjukt bra. Vilken revansch. Kom igen nu Pete, backa det med ett drogfritt 2008 så vi får läsa lite mer om musiken än allt det där andra.

8. M.I.A.: KALA

Snyggast, coolast, svängigast, bäst. Jag vill alltid ha en aktuell M.I.A.-skiva i min iPod.

7. SHOUT OUT LOUDS: OUR III WILLS

Helt enkelt en riktigt fin platta. Är du det minsta intresserad av pop så kan du bara inte förbise Our III Wills utan att ha ett stort gapande hål i musiksamlingen. Shout Out Louds ger mig bra vibrationer.

6. KANYE WEST: GRADUATION

Okej att Kanye verkar något wack och på långväga verklighetsflykt när han lackar ur over att Justice vinner MTVs pris för bästa video och på allvar tycker att hans video borde ha vunnit i och med att den kostade si och så många dollars, trots att han inte ens sett Justice-videon. Men fan, det är ju hip-hop. Ingen falsk blyghet där inte. Den här skivan är i alla fall top notch, komplett med oemotståndliga dansgolvsvändare och mer eftertänksamma finstämda låtar. Och Kanye är kungen på att vända ut och in på orden, en sann lyricist.

5. ELECTRELANE: NO SHOUTS, NO CALLS

Electrelane befinner sig enligt dem själva i "indefinite hiatus". En paus som kan bli för alltid eller tillfällig. Framtiden får utvisa vilket. Det är både djupt tragiskt men säger också något om vad de är för typ av band. Electrelane står inte still. De spelar inte enligt någon mall. Och känner de att de kört fast och behöver splitta på sig en stund för att komma vidare, så gör de det. Hur som helst så är No Shouts, No Calls en fin tröst att uppehålla sig med när saknaden efter dem faller på. Öppningsspåret The Greater Times sätter direkt stämningen för skivan och är bland det vackraste de någonsin spelat in.

4. FEIST: THE REMINDER

Feist är en sådan där artist som inte riktigt låter sig kategoriseras eller parallelliseras. Hon är inte heller skitnödigt och framtvingat konstnärlig och nyskapande. Hon bara är. Hon har den mest fantastiska sångröst man kan tänka sig, men låter inte musiken vila på enbart det faktum som så många andra artister gör och kommer undan med. Varje låt är ett eget kapitel men hänger likväl ihop med resten. The Reminder känns som del två i en ständigt föränderlig musikhistoria som Feist ofrånkomligen kommer att göra. Ett helt fristående mindre mästerverk, men samtidigt ett löfte om att hon alltid kommer att leverera högkvalitativ och angelägen musik.

3. BEIRUT: THE FLYING CLUB CUP

Rakt in i hjärteroten. Det är poplåtar i zigenartappning. Så melankoliskt och obeskrivligt vackert. Sen skadar det inte att Final Fantasys Owen Pallett inte bara gästspelar fiol på närapå samtliga låtar utan också sjunger på fantastiska Cliquot.

2. BASIA BULAT: OH, MY DARLING

Jag fattar ärligt talat inte själv varför jag peppat igång så hårt på Basia Bulat. Men hon har något särskilt, även om det beiga skivomslaget kanske inte vittnar om det. Och Oh, My Darling innehåller inte ett tradigt eller mediokert spår. Det är stor låtskrivar- och berättarkonst. Dit Basia styr, sjunger och berättar, dit följer jag.

1. THE SHINS: WINCING THE NIGHT AWAY

2007 var året då jag upptäckte The Shins, och det blev en väldigt intensiv och djupt gående förälskelse. The Shins har det mesta jag älskar med musik. Kort och gott är det främst därför de kniper första platsen, de gjorde störst skillnad 2007.