Nån som känner nån som känner nån
I dag fattade jag kopplingarna bakom Final Fantasys låt This Is The Dream Of Win And Regine (för övrigt en helt makalös låt). Sanningen och allmänbildningen slår ner i mitt medvetande då jag soffliggandes, snörvlandes och nyinsjuknad ligger och slökollar på Musikbyråns uppräkning av 2007 års bästa skivor. Arcade Fire kom typ på tolfte plats med sin Neon Bible och i och med det visar de klipp från en intervju med dem på Roskilde i somras. Då de får frågan om varför de spelade in skivan i en gammal, före detta kyrka så svarar den ena snubben någonting "bla bla bla Win and Regine bla bla bla...". Det säger pling i mitt huvud. Jag får antagligen ett förvånat och samtidigt eftertänksamt uttryck i ansiktet. Jag KÄNNER igen det där. Win and Regine. Hmmm. Sen - ja, det är ju Final Fantasy-låten. Så låten handlar om dem? Jag googlar Win+Regine+lyrics för jag tänker att det säkert finns folk som pratat om detta tema. Och mycket riktigt, jag blir genast oerhört välunderrättad. Win and Regine heter alltså paret i Arcade Fire. Jag lyssnar på Arcade Fire, gillade verkligen Neon Bible, jag vet att Final Fantasy-Owen har för vana att spela med dem, men jag hade ingen aning om vad bandmedlemmarna hette. Dessutom får jag reda på att resten av låttiteln refererar till en låt av Dntel - inte Postal Service som någon först trodde, Ben Gibbard lägger bara sången - som i sin tur heter This Is The Dream Of Evan And Chan. Sug på den!
All denna information och jag vet inte riktigt hur jag ska ta den. Dels känner jag mig lite lurad att jag inte fattade vad låten handlade om, jag har ändå lyssnat på den trettiotusen gånger ungefär. Dels känner jag mig lite okunnig för att jag inte visste resten av alla kopplingar när de ändå rörde sig inom ett område som jag tror mig kunna orientera rätt okej bra. Men frågan jag ställer mig blir främst - är det verkligen mig det är fel på för att jag inte kunde det här? Är det den här typen av detektivprocess man måste ägna sig åt på daglig basis för att kunna det? Och i så fall, är det verkligen mig det är synd om/fel på?
Annika Norlin är ju för övrigt bäst. Men det visste vi ju redan.
Men Musikbyrån - vilket gnäll om det förväntade gnället på vilka som kvalade in på deras topp 30 lista. Ingen hejd var det. Typ "ja vi vet att ni kommer att bli väldigt upprörda över det här men förvänta er ingen av era favoriter för det här är VÅR lista". Det budskapet framfördes varannan minut. Jesus - get a grip. Vad är det för kul med musik och åsikter och listor om man inte får tycka något om den? Ge sjutton i att publicera en lista om ni är så skraja för kritik att ni känner tvånget att föregå den sjuttioelva gånger. Och vad var grejen med att särskilt försvara Britneys plats på listan Magnus Broni? Tala om att ta edgen av att ha den skivan där. Nu blev det ju bara mellanmjölk i alla fall, trots att det hade potential att sticka ut och kännas lite vågat. Man kan ju inte sejfa hela tiden om man ska försöka sticka ut och vara annorlunda. Åh...
Men annars var ju listan helt OK tycker jag. Ett gäng återfanns på min egen lista.
Håkan Durmér. Ja, han är bara efter. En follower. Men han tror visst att han är en early adopter.
Nu får jag Bozo på mig säkert för det. Men någon måste ju våga säga sanningen! Det, plus att jag är sjuk och det är synd om mig.
All denna information och jag vet inte riktigt hur jag ska ta den. Dels känner jag mig lite lurad att jag inte fattade vad låten handlade om, jag har ändå lyssnat på den trettiotusen gånger ungefär. Dels känner jag mig lite okunnig för att jag inte visste resten av alla kopplingar när de ändå rörde sig inom ett område som jag tror mig kunna orientera rätt okej bra. Men frågan jag ställer mig blir främst - är det verkligen mig det är fel på för att jag inte kunde det här? Är det den här typen av detektivprocess man måste ägna sig åt på daglig basis för att kunna det? Och i så fall, är det verkligen mig det är synd om/fel på?
Annika Norlin är ju för övrigt bäst. Men det visste vi ju redan.
Men Musikbyrån - vilket gnäll om det förväntade gnället på vilka som kvalade in på deras topp 30 lista. Ingen hejd var det. Typ "ja vi vet att ni kommer att bli väldigt upprörda över det här men förvänta er ingen av era favoriter för det här är VÅR lista". Det budskapet framfördes varannan minut. Jesus - get a grip. Vad är det för kul med musik och åsikter och listor om man inte får tycka något om den? Ge sjutton i att publicera en lista om ni är så skraja för kritik att ni känner tvånget att föregå den sjuttioelva gånger. Och vad var grejen med att särskilt försvara Britneys plats på listan Magnus Broni? Tala om att ta edgen av att ha den skivan där. Nu blev det ju bara mellanmjölk i alla fall, trots att det hade potential att sticka ut och kännas lite vågat. Man kan ju inte sejfa hela tiden om man ska försöka sticka ut och vara annorlunda. Åh...
Men annars var ju listan helt OK tycker jag. Ett gäng återfanns på min egen lista.
Håkan Durmér. Ja, han är bara efter. En follower. Men han tror visst att han är en early adopter.
Nu får jag Bozo på mig säkert för det. Men någon måste ju våga säga sanningen! Det, plus att jag är sjuk och det är synd om mig.
Kommentarer
Postat av: Bozo
nähh, har inget att säga..
faan vad tråkigt.
Trackback