90-talet
Ett öde kontorslandskap. Jag och råttan och en puttrande kaffebryggare är de enda tecknen på liv. Vi har äntrat den praktiska och slutgiltiga fasen inför Popkollo. Om en vecka anländer första omgången deltagare. Vi lokalplanerar, skruvar ihop cyklar, funderar på hur vi ska montera bort hela golv så vi får plats med fler replokaler, bokar tågresor i sådan omfattning att snubben i andra änden av telefonen börjar garva, kör instrument, finputsar schemat, osv.
Här någonstans går jag in i 90-talspsykos och börjar veva gamla Sleater-Kinneyplattor in i absurdum. Mitt intellektuella jag kommer mycket väl ihåg hur mycket det bandet betytt för mig. Men resten hade helt lyckats förtränga magin, den delen som inte går att sätta sitt finger på, hur stört jävla fantasiska de var.
Det som sommaren 2003 fick mig och råttan att ta bondpermis från premiäromgången av Popkollo för att Sleater-Kinney spelade på Emmaboda och det bara inte gick att missa den konserten.
Värt var det. Stackers dem fick elstötar från micken mitt under I wanna be your Joey Ramone, men så går det när man spelar på indiefestival antar jag.
Visst är Emmabodas program lite konstigt i år förresten? Justice, Ladytron, Raised Fist. Inga dåliga akter, men de känns stora. Och breda. O-emmaboda. Sen har de förstås en uppsjö sjukt bra svenska indieakter i vanlig ordning också. Men de spelar ju på alla de andra sjuttioelva festivalerna också. Ja, inte vet jag. Blir nog stört och fint.
Men åh, 90-talet. De saknar 90-talet.
Nostalgin och sådär.