Jag är så fucking ordinary, och så sviker jag min hjältinna också... Damn
http://sakert.blogspot.com/2008/07/youre-so-fucking-special.html
Jag erkänner. Jag gick på Radiohead. Men jag har älskat Radiohead sen '97 och de gillar ju inte ens själva Creep längre. T.o.m. på Pablo Honey så har de en låt som heter "Anyone can play guitar" som typ handlar om de där snubbarna. Och nu är de elektroniska och introverta och folk jublar mer på knaslåtar från Kid A än när de kör Street Spirit (hur kunde förresten Håkan Steen tycka att Street Spirit var höjdpunkten på konserten?). Och jag har inte sett dem på fem år, sen Hultsfredsspelningen inför släppet av Hail To The Thief. Ett tillfälle per skiva har man att se Thom Yorkes skäggiga surnylle och Johnny Greenwoods lugg live. Och den dagen måste man fånga, så är det bara. Man vet aldrig vad de där kan hitta på, rätt vad det är slutar de spela eller kommer på att de inte ska spela live längre. Och jag har sett Säkert! två gånger bara i år... Jag blev ändå jätteledsen när det krockade. Men jag måste se Radiohead. så är det bara. Det är som med Hidden Cameras. För två år sen eller tre när de spelade i Pavillion-tältet på Roskilde så var jag på plats en halvtimme i förväg för att få plats längst fram fast att jag sett dem på Hultsfred bara ett par veckor innan. Redan innan konserten började jag känna mig kissnödig, men då hade det börjat ramla på folk och jag tänkte att jag kan väl hålla mig. Hur svårt kan det vara? Apsvårt visade det sig. Det slutade med att jag istället för att njuta av konserten önskade att den skulle ta slut någon gång så jag kunde få gå och kissa. Till slut fick jag lov att tränga mig ut ur folkhavet mitt under pågående konsert. Tappade min plats, tappade Hanna som hade vinaren, tappade sikten på grund av diverse två meters-individer som såklart stod framför mig. Efter konserten var jag jättebesviken och Hanna jättefull och glad. Jag blev sur. Så kan det gå.
Men hur som helst. Vissa grejer kan man bara inte missa. Det går inte. Så förlåt Annika Norlin, jag hejar egentligen på dig versus hela världen. Men så är det. I'm a creep. I'm a weirdo. What the hell am I doing here? I don't belong heeeeere...
Visst är han gullig..?
Jag erkänner. Jag gick på Radiohead. Men jag har älskat Radiohead sen '97 och de gillar ju inte ens själva Creep längre. T.o.m. på Pablo Honey så har de en låt som heter "Anyone can play guitar" som typ handlar om de där snubbarna. Och nu är de elektroniska och introverta och folk jublar mer på knaslåtar från Kid A än när de kör Street Spirit (hur kunde förresten Håkan Steen tycka att Street Spirit var höjdpunkten på konserten?). Och jag har inte sett dem på fem år, sen Hultsfredsspelningen inför släppet av Hail To The Thief. Ett tillfälle per skiva har man att se Thom Yorkes skäggiga surnylle och Johnny Greenwoods lugg live. Och den dagen måste man fånga, så är det bara. Man vet aldrig vad de där kan hitta på, rätt vad det är slutar de spela eller kommer på att de inte ska spela live längre. Och jag har sett Säkert! två gånger bara i år... Jag blev ändå jätteledsen när det krockade. Men jag måste se Radiohead. så är det bara. Det är som med Hidden Cameras. För två år sen eller tre när de spelade i Pavillion-tältet på Roskilde så var jag på plats en halvtimme i förväg för att få plats längst fram fast att jag sett dem på Hultsfred bara ett par veckor innan. Redan innan konserten började jag känna mig kissnödig, men då hade det börjat ramla på folk och jag tänkte att jag kan väl hålla mig. Hur svårt kan det vara? Apsvårt visade det sig. Det slutade med att jag istället för att njuta av konserten önskade att den skulle ta slut någon gång så jag kunde få gå och kissa. Till slut fick jag lov att tränga mig ut ur folkhavet mitt under pågående konsert. Tappade min plats, tappade Hanna som hade vinaren, tappade sikten på grund av diverse två meters-individer som såklart stod framför mig. Efter konserten var jag jättebesviken och Hanna jättefull och glad. Jag blev sur. Så kan det gå.
Men hur som helst. Vissa grejer kan man bara inte missa. Det går inte. Så förlåt Annika Norlin, jag hejar egentligen på dig versus hela världen. Men så är det. I'm a creep. I'm a weirdo. What the hell am I doing here? I don't belong heeeeere...
Visst är han gullig..?
Kommentarer
Trackback