evilace

Jag har även lyssnat på Hole. Det påminde mig om att det ju faktiskt är de som var till ca 48% ansvariga för att jag själv började spela en gång i tiden. De övriga 52 procenten stod Nirvana för typ. Men sedan Hole spelade på Hultsfredsfestivalen 99 och Courtney Love eldade på kaos i publikhavet och skrek åt tjejer på scenen att de skulle "take off you fucking shirt or get the fuck off my stage, bitch" och en tjej i publiken dog så känns det inte riktigt lika klockrent att lyssna på dem och stå för det. Kommer på att jag mer eller mindre inte tittat åt den skivan sedan det hände. Vet att jag försökte försvara det lite i mitt huvud då och tänka att det kan ju inte Courtney rå för att hon dog, att om hon hade vetat och förstått så hade hon lagt av. Men det blev ändå aldrig samma igen. Någonting dog ju där, även inom mig. Men trots allt det, när jag lyssnar på Live Through This så går det inte att komma ifrån att det här är en av dom viktigaste skivorna i mitt liv. Jag kan fortfarande nästan alla texter utantill, exakt när oh-et och sen fnisset kommer i Rock Star, jag känner mig som 14 igen när hon skriker Make me sick, fuck you.

Despite all my rage I am still just a rat in a cage. Det måste vara den sannaste beskrivningen av ilska jag hört någonsin. I den bästa Smashing Pumpkins-låten någonsin.

Hur hamnade jag egentligen i den här nostalgisoppan undrar ni. Det började faktiskt med Pixies. Pixies låg och skräpade i stereon. Frank Black skriker så bra. Uj vad bra.Och jag lyssnar aldrig på skrikmusik längre. Ingen ny i alla fall. Vad beror det på? Är det en generationsfråga eller är det en åldersfråga? Alltså, vad hade jag lyssnat på om jag var femton i dag? För nu konsumerar jag ju nästan bara mjuk och fin pop. Undrar om jag är argare nu än då. Ni vet det där med att hårdrockare alltid är de snällaste och mest harmoniska människorna för de får utlopp för all sin aggression i musiken de lyssnar  på. Om det är fallet så borde jag vara typ seriemördare med tanke på aggressionsnivån i min favoritmusik. Herregud. Passivt aggressiv. Hela vägen, det är jag.

Jag har också kollat på Magnus Betnér "Inget Är Heligt". Han är nog roligast i Sverige. Han är så smart att jag kommer på mig själv med att bry mig om vad han skulle tycka om mig om vi träffades. Jag skulle vara rädd för hans ogillande, för jag tycker han är så bra. Det är coolt. Hoppas vi aldrig träffas.

I am un chien Andalusia. Vad menar de egentligen med det? Det här är nog den röda tråden i all musik jag lyssnade på när jag var tonåring (förutom Ace of Base, Roxette och Bon Jovi då) - texterna är helt wack och tvetydiga, fast man känner mycket när man sjunger med. Det känns att de betyder något, och inte vad som helst utan något väldigt specifikt, men ändå luddigt. Och man är jättearg och skriker när man gör det, på det där sättet som man bara gör när man har något viktigt att framföra. Och då väljer man att säga "jag är en andalusisk hund". Jätteargt.

Nåja. Tillbaka till världen jag lever i nu då. Nytt på Tegan & Sara-fronten: The Lost Forest Fones. Det som blev över, det som skars bort. Det lite mindre fokuserade och kanske något mer utstickande materialet från skogen i Portland. Toppengrejer.