Deppigt
Jag trodde aldrig jag skulle nå dagen då jag önskade att popkollo inte var så poppis. Men i dag önskar jag nästan att cirka hundra tjejer inte visste om att det fanns överhuvudtaget så de slapp sitta hemma och vara besvikna för att de inte kom in.
Och jag vet att jag inte räcker till, det är faktiskt sant...
Det känns som man kör huvudet in i en benhård betongvägg av verklighet då man sätter sig och försöker räkna på saken och inser att tjugofem deltagaravgifter inte ens räcker till ledare att ta hand om dem, än mindre till något annat.
Eller jag tar tillbaka en grej - jag önskar popkollo var obegränsat poppis hos alla företag och verksamheter med pengar och möjlighet att stötta. Man blir lätt knäpp om man tänker på vilka chipspengar det handlar om för vissa och hur mycket skillnad det kan innebära i våra sammanhang. Ändå är tröskeln så hög.
Coca Cola, MacDonalds, Nestle, Disney - var är ni? Jag rear ut min själ, allt ska bort. Så kanske kidsen får åka på kollo i sommar. Karma. Gott och ont ska alltid matcha i vågskålarna.