Dissen som uteblev
Efter en halvörad första genomlyssning på Death Cab For Cuties nya skiva Narrow Stairs så var jag mentalt inställd på att skriva ett inlägg och efterlysa melodi- & låttjyvarna som slagit till mot bandet. En 8:26 lång första singel kan lätt framkalla den reaktionen hos en. Man blir orolig. Sen blir man arg - vaddå jag har väl rätt att förvänta mig bra låtar även fortsättningsvis från ett band som bevisligen är skitduktiga på att göra sådana. Det är så typiskt av sådana band att lata till sig och tillåta alltför långt koppel. Musik ska vara smärta, det ska vara ångest att spela in den för man ska bry sig så mycket om resultatet att prestationsångesten ska ånga ur porerna. Allt annat är ju bara lojt.
Men sen så råkade jag lyssna en gång till. Och redan tredje spåret No Sunlight är ju en finfin poppärla. Dissen uteblev. Om detta innebär att Death Cab verkligen ansträngt sig vet jag däremot inte, men det finns en stor chans att de faktiskt gjort det. Man ska nog inte läsa in för mycket i sega partier, de har faktiskt alltid kommit med en stor portion sås dessa herrar. Minns konserten i San Francisco för ett par år sedan då vi glada och ölpeppade begav oss och kollade, och kvällen bara dog. All energi som vi jobbat upp med god kubansk middag och tillhörande sangria rann av oss snabbare än snabbt när konserten körde igång. Råttan somnade. När vi kom ut därifrån så var kvällen energimässigt uttömd, men jag ville inte att den skulle vara det så vi begav oss istället till galna Café och drack deras sprithaltigt något obalanserade drinkar - cityguiden hade till och med varnat för dem - och vips gick ögonen i kors och vi var back on track igen. Men ett tag där...
Jaja. Jag gillar dem i alla fall.
Kommentarer
Trackback