evilace

Det ena har förstås med folk att göra som manipulerar sina last-fm-listor genom att scrobbla men inte lyssna. Vi pratar så klart om Håkan Durmér. Den mest konsekvente okynnesscrobblaren jag vet. Nu vet jag kanske inte så många, men hans last-fm-sida är verkligen kalkylerad in i det minsta och förtäljer inget om hans egentliga lyssningsförehavanden, bara vad han vill att vi ska tro att han lyssnar på. Om man rotar i hans nattduksbord har han säkert också skrivit en dagbok som andra kan läsa där han bara avslöjar de smickrande sidorna av sig själv och helt normala svensson-tankar.

Men denna omgång förstår jag honom lite. För vem vill inte ha Annika Norlin * 2 på sin topplista nu när hon åter är tillbaka som Hello Saferide och en skiva som tar allt briljant hon gjort innan och gör det sju resor bättre. Hur kan man inte älska Annika Norlin och allt hon står för? Och hur kan man inte vilja deklarera det för hela världen?

Jag får lite svindel. Det är nästan för bra.

Texterna är som innan träffsäkra, smarta och roliga. Men aningen... mer.

Om första skivan var ett fint hantverke med stor charm och personlighet som man kunde montera isär och förstå hur den satt ihop så är den här som att luta sig tillbaka, bli bortsvept på en resa så magisk och flytande att man inte kommer för sig att analysera delarna.

Musiken. Musiken är som att man redan står framför sommarens mäktigaste festivalspelning i gryningen eller skymningen och upplever larger than life-spelningen där varje moment hänger ihop och allt vävs samman i snygga övergångar, mellanspel och stämningsfulla intron.

Jag undrar jag om det här verkligen kommer hjälpa Annika Norlin att tagga ner och landa på den mellannivå av uppmärksamhet och kändisskap hon söker. Det känns som att hon lika gärna skulle kunna gå och bli U2.

Trots att hon tydligen hela tiden försöker gå åt andra hållet. Hon ska ju hinna plugga till psykolog också.

Ja, jag vet inte. Jag är bara tacksam. Det är det jag är.

Trots korvbrickan i dag.