evilace

Nej då, jag skojade bara. Det gör jag inte alls. Det är bara lördag, en sjukt febrig och halsond sådan. Tillsammans med en latte, apelsinjuice, lite godis och en torr kardemumma- & lingonmuffin från caféet i byn så består tidsfördrivet för tillfället av att rippa in lite smått & gottt & framförallt gammalt från skivsamlingen i itunesbibblan. Just nu är det Firesides Elite som processas. Och då reminissade jag lite över hur skönt deppig Kristoffer Åström är. Hur hela den plattan blev mitt soundtrack till mina allra kolsvartaste stunder i Rotebro. Jag hade faktiskt så ont i själen att jag trodde jag skulle dö. Men det gjorde jag inte. Och om Fireside tog mig igenom det mörkaste, så förde Daft Punk och Beatnuts mig in i ljuset. Alltså jag dog inte, det vara bara vår och jävligt gott med Fidel Castro-drinkar och eftermiddagsbärs på bakgården medan solen sakta gick ner och tvingade oss och våra solstolar närmare och närmare staketet tills vi till slut satt i en ungefär kvadratmeter stor fyrkant i utkanten av trädgården.

Sen kom jag ihåg en spelning med Kristoffer Åström något år senare, på Metropol i Hultsfred. Han var där med sin solopryl och det där fantastiska bandet som så kompade honom. (Vad hette de nu igen? hade inte de ett eget namn?). Vi var i alla fall helt tagna och tyckte nog bitvis att det var det vackraste vi hört i våra fattiga studentliv. Men så är det en snubbe i publiken, någon lokal byfåne med alldeles för stor kärlek till spriten. I början kunde man med lite god vilja och naivitet tolka hans engagerade påhejningar och applåder som tillgivenhet och kärlek för artisten på scenen. Men rätt snart var det uppenbart att han bara var ett rastlöst fyllo med uppmärksamhetsbehov som bestämt sig för att förstöra konserten så gott han kunde för oss andra. Han stod och sjöng med i låtarna - helt fel - och önskade typ Sweet Home Alabama mellan låtarna (nä, det var faktiskt inte Björne...). Kristoffer tog det hela med ro, konverserade lite med fyllot och sa sen att den här låten tillägnas honom. Så spelade han "I hope You Burn In Hell". Kanske ett av mina finaste minnen från Metropol.

Annars så såg jag äntligen klassikern Breakfast at Tiffanys i dag. Sjukt bra. Älskar att det var så mycket New York. Älskar att hon stod utanför Tiffanys kl 06 på morgonen med en kaffe och croissant. Blev så sugen att jag cyklade in till byn för att handla lite mjölk till kaffet och kanske en croissant från konsums nybakade utbud som jag har för mig är så bra. Men det var inget bra. No luck there. Hittade lite annat dock. Men ingen linguini som jag letade efter. sjukt sugen på det. Och lakritsen som jag köpte var stenhård. Droppade in på caféet för att kolla om de hade några croissanter, det hade de inte. Däremot hade de muffins. Jag köpte en. Den var hård. Men konstigt nog gick livet vidare i alla fall. Även fast till och med Facebooks ilike music challenge ligger nere för underhåll och har gjort det i en dag nu. Funderar på om jag ska sortera om min skivsamling efter genre istället för bosktavsordning som den är nu. Men jag är lite rädd att jag ska tröttna mitt i och lämna det halvfärdigt. Eller ångra mig när jag inser hur svårt det är.

Kanske ska kolla på Flykten Från Alcatraz istället. När jag ändå är inne på klassikerspåret.