White Like Me
Jag är rätt kass på att läsa böcker. Det har sin främsta bakgrund i att jag också är rätt kass på att hitta böcker som intresserar mig. Jag är inte lika aktiv och insatt i bokvärlden som i musikvärlden, jag vet inte tillräckligt mycket om vilka typer av böcker jag gillar för att kunna hitta rätt. Jag har sällan tid och ork att läsa efter långa dagar på jobbet och uppoffrade helger och kvällar där antingen jobb eller kompenserad tid med vänner och familj ska få plats, så den onda spiralen blir att jag läser lite för sällan för att riktigt hålla mig à jour med vad som händer och intressanta författare som kommer. För jag gillar ju inte allt. Precis som med musik, men i mitt fall mycket mer selektivt när det gäller böcker, så älskar jag inte allt som får topprecensioner. Att läsa är ju personligt, precis som att lyssna på musik är det.
Men ibland så händer det att jag ramlar in på någon Pocket Shop i väntan på något tåg och hittar guldkorn. Som häromveckan då jag helt random snubblade över Oivvio Polites "White Like Me". En bok om rasism. Eller som baksidan beskriver:
"White Like Me är en bok om rasism. Inte om högerextremister och andra som är lätta att avfärda, utan om vad som gör också dig till rasist. Det är en bok om vad rasismen gör med oss och vad vi gör med den.
Hur kan svarta människor bli stärkta av att lyssna på vitmaktmusik? Varför är Michael Jackson vår tids störste antirasist? Vad är det för fel på Malcolm X, bell hooks och Frantz Fanon? Vad är det för fel på min pappa, på mig? Vad är det för fel på vita människor?"
Vad jag älskar med den här boken är att den ger läsaren verktygen att analysera sig själv och sin omgivning med. Den är så smart, men inte på ett svåråtkomligt eller elitistiskt sätt. Den strävar efter att uppnå en förståelse. Men framförallt så gör den det möjligt för mig som vit att ta till mig, analysera och problematisera rasism utan att samtidigt känna mig manad att sejfa, förenkla eller överdriva åt något håll bara för att manifestera klart och tydligt att jag står på "rätt sida". White Like Me fördummar inte, förenklar inte. Rasism är hur världen är sorterad, vi lever alla enligt den sorteringen, vare sig vi vill eller inte. Antirasism är att inte vilja bekänna det systemet, att mer eller mindre aktivt sträva bort från den sorteringen. Den strävan kan vara lika mycket min som den som växt upp och faktiskt upplevt rasism. Den strävan liknar väldigt mycket, eller jag skulle vilja säga helt, den feministiska strävan.
Analysen och verktygen är desamma för att förstå hur världen är funtad. Att vilja komma bort från någon av sorteringarna, vilken man än har sitt personliga fokus på, är i grund och botten samma sak. En vilja att få vara en person i första rummet, inte en hudfärg eller ett kön.
Sverige flödar ju inte direkt över av nyanserade, smarta och komplicerade diskussioner när det gäller rasism. Vi är i baby mode. En av anledningarna till det kan ju vara att det är en het potatis, och att ingen riktigt vågar bli tagen med byxorna nere och råka säga något fel (=rasistiskt) av misstag. Så då är det lättare att hålla tyst och pejla in det allmänt godkända åsiktspaketet och köpa det rakt av. Vilket kan leda till sjukt missriktade och konstiga saker, i all välvilja. Rädslan av att bli utpekade som rasister gör oss nästan till ännu mer rasister, vi blir så medvetna och obekväma att det gör att vi också beter oss konstigt. Och fatta hur otränade våra hjärnor är om vi aldrig någonsin vågar tänka en originell tanke eller än mindre lufta den med någon?
Well. Mitt tips är i alla fall att läsa White Like Me. Jävligt bra hjärnmassage, och sjukt intressant och välskrivet. Oivvio Polite är lite av en ny idol.
Oivvios arkiv
Kul - den gillar jag också.
JP! Ytterligare en berkäftelse på att boken är grym, att du gillar den. Jag tar gärna fler tips om du har!
Samma här - fler tips är alltid välkommet. Drar till med en klassiker som gav mig nya dimensioner - Makt och motmakt, Thomas Mathiesen. Lite tuffare att läsa