evilace

I går spontanköpte jag Håkan Hellströms Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått på Konsum. Slängde med Britney's Greatest Hits också så det blev en knapp hundring för två välmotiverade inslag i skivsamlingen som av olika anledningar ännu inte letat sig dit.

Nu sitter jag här med lite försenad Håkanfeber i min egen privata luva. Jag inser vikten av att få avnjuta en artist i fred. Att forma sin egen relation till låtarna, inte få den manglad in i sitt medvetande av media och allmän masshysteri.

Håkan har lidit av (eller rättare sagt - JAG har lidit av) vad jag skulle vilja benämna som Timbuktu-syndromet. Överallt hela jävla tiden, ingen paus, ingen tystnad, ingen återhämtning. Bara i ditt ööööööraaaa.

När sådant händer så låser det sig helt. Då dör det för mig. Alla känslorna på en och samma gång, puts väck.

Men nu sitter jag och reminissar on fantastiskt vackra 13. Genomlever en imaginär euforisk follefylla till Klubbland. Och kommer på mig själv med att önska mer än mycket annat att jag snart får uppleva mannen på en scen nära mig, väldigt snart.

Men för att inte utstråla alltför mycket kärlek denna kulna tisdagsmorgon så kan jag samtidigt passa på att ställa mig frågande till skivbolaget som verkligen gjort allt för att jag inte ska kunna lyssna på Håkan-skivan i min mediaspelare. Först är det avtal som ska läsas och signeras, sen är det deras egen sjukt jobbiga spelare som man ska använda för att rippa in skivan, och när man väl lyckats med det efter oförlåtligt lång och mödosam tid så kan man inte ens lyssna på skiten i iTunes. Windows Media Player har de bestämt att jag ska använda för att lyssna på MIN skiva som JAG köpt och betalat för.

Det enda sättet jag kan tolka den gesten på är att de pissar på alla som väljer att köpa deras musik i och med att de som laddar ner den olagligt belönas. Var det verkligen tanken...?

Om det är skivindustrin så kommer jag inte sörja deras bortgång...