evilace

Som en rätt rolig vän till mig råkade spontanbenämna den nyuppståndna endagsfestivalen senast den levde och levererade bredbent kukrock till folket. Haha! Erkänn, det är roligt.

Jaja, jag vet att Sahara Hotnights spelar. Och ni vet mycket väl vad jag känner för det bandet, det är bara kärlek genom hela min kropp och upp över mina öron.

Och det är ingen dålig line-up, var för sig gillar jag faktiskt varenda ett av dem. Trots mitt rätt så svala förhållande till roooooock n roooooll...

Men det tar ändå inte bort Where The Action Is tydliga språk. I sommar så vet man var penisen kommer vara, och det är faktiskt inte på Hultsfred som brukar få bära hundhuvudet i den debatten. Och den snippa som vågar sig in på Stora Skuggan sticker inte ut, sticker inte i ögonen på rockmongot.

I min värld är språket viktigare än könet.

Fast är det inte tröttsamt och fel att Sahara Hotnights är så stora bara för att de är tjejer? Som en snubbe från MM3 på allvar förklarade för mig på Rookiefestivalen i höstas (eller på dare - jag är fortfarande inte säker på om det inte var ett vad han förlorade eller försökte vinna genom att stega fram till feministflatan under brinnande Rookiefestival och hävda att Sahara Hotnights-bokningen var ren könskvotering och att de bara var kända för att de var tjejer).

Men vem är det WTAI vänder sig till egentligen? Jag tyckte personligen det var obetalbart när Ema-bossen Thomas Johansson förklarar att WTAI är en helt annan femma än hultsfred, WTAI är enligt honom till för musikintresserade, storstadsboende småbarnsföräldrar som nu kan gå och njuta av musik en hel dag utan att behöva fixa barnvakt.

Where The Action Is. Sannerligen.

På lite andra ställen i media kan man läsa skribenters reflektioner där deras analys av WTAIs line-up är att de försöker rikta sig till en yngre publik, den där Hultsfred sägs ha tappat mark i somras.

I'm confused?

Jaja, jag vet. Jag jobbar med Hultsfred. Jag kan ses som partisk i den här frågan. Särskilt med "kriget" som man nu får läsa om varje dag i media. Det kommer bli en händelserik och spännande vår, det kan man nog vara säker på.

Men med allt som händer så kan jag faktiskt ärligt säga att jag aldrig varit så säker på att jag jobbar på exakt rätt ställe och med rätt saker. Hultsfred känns, kanske delvis tack vare WTAI och Emas framtåg, som den mest oförvirrade festivalen på år och da'r. Vi vet vilka vi är och vilka vi är för.

Som en annan penis en gång sa:

I can't help it
If you might think I'm odd,
If I say I'm not loving you for what you are
But for what you're not.

Bob Dylan alltså.

Vi vet vilka vi inte är.