evilace -

He he

Marit & Titiyo - 300 Slow Days In A Row.

Video av Cecilia Nordlund

Alla prenumererar väl förresten på Marits musik? Om inte är adressen www.maritbergman.net. Och prenumererar ni inte på tidningen Filter heller så kan ni lika gärna ta tag i den pucken nu när ni håller på och styra upp era liv och då är det här ni ska gå in: www.magasinetfilter.com. Det är nog världens bästa tidning, I Sverige.

Annars har det varit mycket sommar och festival nu. Genomlever för tillfället den sedvanliga post-festival-febern & snuvan. Nyser som en besatt så fort en centimeter av min hud exponeras för luft (exklusive nyllet, thank god..).

Skönt att vara tillbaka i civilisation, bänkad i soffan framför teven och Gilmore. Ja, ni vet det vanliga. Igår sträckläste jag en deckare. Hade precis kommit hem från jobbet då ynkligheten och febern hann fatt med mig och blev nedbäddad under duntäcke medan råttan ställde sig vid spisen och lagade gooood mat. Då passade det bra med en lättläst bok. Men vad ska jag läsa i dag?

Bäst på Hultsfred var nog First Aid Kit. Skyhöga förhoppningar och ändå inte ett uns besvikelse, bara tvärtom. De rulade skjortan av hela Stora Dans. Annars... Mycket på Atlantis i år. Rufus Wainwright blev jag lite kär i faktiskt. Det första jag hörde honom säga när jag kom till konserten var "you all look so fuckable, I need to get out of here". Det var roligt.

På Peace And Love var det CSS. Kroppsstrumpa och allt. Kollosalt bra. Annars mycket crazygrejer, ompa ompa från Manu Chao och sånt därnt. Mycket svenskt. Och Sex Pistols. Chefen var lyrisk, jag vet inte. Inte för att jag såg det. Men jag vet inte ändå. Det känns verkligen inte som att det kan ha varit bra. Men jag vet inte, media är ju väldigt exalterade över detta program så jag kan ha fel. Chrystal Castles såg jag också två låtar på och det var grymt. Annars så var det vovvarna och mamma Mäd och Perra som lockade till Borlänge allra mest.

På Roskilde var det Radiohead. Radiohead, Radiohead, Radiohead. Och sol. Och västra campingen. Och dricka för att överleva, både det ena och det andra. Och frozen Strawberry Daquiri... som jag har saknat strawberry daquiri. The Tings Tings var grymma. Robyn var helt galet, vilken kärlek, vilket kaos. Tältet var smockat. Vilket mer eller mindre var läget på de flesta konserter i år, känns som att det var en osedvanligt dedikerad publik. Vilke jag kan fatta, för det var ett starkt program, i mina ögon. Och folk med ögon liknande mina går gärna på konserter när de är på festival, därav folkmängd. Trevligt och kul, men sjukt jobbigt när man redan är på väg att smälta bort och smälla av i värmen och helst vill ha tältet för sig själv.

Dagens finaste pop: The Heart Strings.

2008-07-08 @ 17:08:41 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

3 am, honey where you've been?

cell turned off

I waited here

by the phone again

just like last night

think I can sort of understand

what your life's like

all your friends

all the parties

and how you win them

3 am
now it's 3 am

will not let my sadness show

how the tension grows

miss you so and

I pretend I can feel your hands
and arms around me

trying to fall asleep again

asleep again
it's 3 am

3 am

Pop och melankoli när det är som allra vackrast. Inramat också i den skönaste produktionsbilden, det låter som sol i ansiktet och ljumna vårvindar. Här kommer en liveversion av låten direkt från Studio Virtanen. Kleerup och Marit bär matchande hoodies och framför mästerverket med stor inlevelse medan Virtanen och intervjuobjekt mumsar kakor i bakgrunden.

2008-05-27 @ 22:02:02 Permalink Musik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Black Cab med Death Cab

Att placera artister man gillar i en taxi och be dem att framföra en låt medan den tar en tur runt kvarteret är lika briljant som den är enkel. Nu senast fick Ben Gibbard och Chris Walla från Death Cab For Cutie stiga in i taxin och framförde då min första favoritlåt från senaste plattan, No Sunlight. Nice. Kolla in det här.

Kolla också in The Futureheads om ni ändå är där.

Första gången jag såg en Black Cab Session var med Emmy The Great. Det är fortfarande det grymmaste jag sett. Av den anledningen blir det en favorit i repris exakt här och nu. Vassego!

2008-05-25 @ 20:43:20 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Mates of State är tillbaka

Tacka gudarna för att Ella Blixt finns. Eller hennes föräldrar kanske snarare. Men ändå - tacka, var tacksam. Jag är tacksam. Jag förstår inte hur jag kan få jobba med det jag gör och samtidigt helt missa att Mates of State släpper ny skiva. Men så var det, nu är det åtgärdat dock. Ella skrev ett mail med cirka tusen utropstecken och kärleksförklaringar för deras nya skiva. Så jag fick panikinhandla på itunes, även om Mates of State är ett band jag gärna vill ha på en sådan där mysig plastskiva som jag rippar in i datorn och sen låter damma loss i min osorterade Billy bokhylla med resten av min fysiska skivsamling. För vidare kan jag inte gå, jag är fortfarande inte helt säker på att något verkligen finns om det inte går att ta på.

Re-arrange us heter skivan. Tog mig ungefär fem nanosekunder att fatta hur mycket jag älskar den och hur mycket jag saknat dem. Det är något särskilt med Mates of State, något utöver melodierna, drivet och den sköna kombinationen av skrik & skönsång i stämmor. Det är något högtidligt över låtarna ibland. Det känns som att de står raka i ryggen och förkunnar något med stolthet och emfas. Och det är så vackert. Så jävla vackert.

Gillar man Mates of State så ska man inte backa för att kolla in Ellas band heller, it's a musical! heter det och har en hel del beröringspunkter med ovannämnda. En sättning som utgår från orgel och trummor - check. Kille och tjej som sjunger och skriker i stämmor - check. Oemotståndliga stycken popmusik - check. It's a musical håller för tillfället på att slutmixa, sen ska skiva komma och förhoppningsvis världsdominans och kärlek från hela universum. För det förtjänar de. Tycker jag.

2008-05-24 @ 15:58:31 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dissen som uteblev

Efter en halvörad första genomlyssning på Death Cab For Cuties nya skiva Narrow Stairs så var jag mentalt inställd på att skriva ett inlägg och efterlysa melodi- & låttjyvarna som slagit till mot bandet. En 8:26 lång första singel kan lätt framkalla den reaktionen hos en. Man blir orolig. Sen blir man arg - vaddå jag har väl rätt att förvänta mig bra låtar även fortsättningsvis från ett band som bevisligen är skitduktiga på att göra sådana. Det är så typiskt av sådana band att lata till sig och tillåta alltför långt koppel. Musik ska vara smärta, det ska vara ångest att spela in den för man ska bry sig så mycket om resultatet att prestationsångesten ska ånga ur porerna. Allt annat är ju bara lojt.

Men sen så råkade jag lyssna en gång till. Och redan tredje spåret No Sunlight är ju en finfin poppärla. Dissen uteblev. Om detta innebär att Death Cab verkligen ansträngt sig vet jag däremot inte, men det finns en stor chans att de faktiskt gjort det. Man ska nog inte läsa in för mycket i sega partier, de har faktiskt alltid kommit med en stor portion sås dessa herrar. Minns konserten i San Francisco för ett par år sedan då vi glada och ölpeppade begav oss och kollade, och kvällen bara dog. All energi som vi jobbat upp med god kubansk middag och tillhörande sangria rann av oss snabbare än snabbt när konserten körde igång. Råttan somnade. När vi kom ut därifrån så var kvällen energimässigt uttömd, men jag ville inte att den skulle vara det så vi begav oss istället till galna Café och drack deras sprithaltigt något obalanserade drinkar - cityguiden hade till och med varnat för dem - och vips gick ögonen i kors och vi var back on track igen. Men ett tag där...

Jaja. Jag gillar dem i alla fall.

2008-05-20 @ 16:10:14 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

First Aid Kit - igen

Förlåt att jag tjatar, men jag fattar verkligen inte hur någonting kan vara så här bra.

Missa dem nu inte på Hultsfred.

2008-05-20 @ 09:47:14 Permalink Musik Kommentarer (2) Trackbacks ()

Gaping holes bloggar ju inte bara, på tisdag kör de också en klubb på Landet (det där spelstället vid Telefonplan i vår huvudstad). Och de har till det speciella tillfället bokat tre av de finaste russinen i Sveriges popkaka, Steso Songs, Ring Snuten! och You/Me. Kan inte bli mycket bättre tänker du - nej just det, det kan det inte. Och därför är det ju sjukt lägligt att jag måste befinna mig 32 mil därifrån på tisdag för att delta i putsning och målning av byssjan på festivalområdet tisdag och onsdag. Och att jag är i Stockholm i helgen men åker tillbaka till Hultsfred på söndag, och att jag dessutom åker upp till Stockholm igen på torsdagen.

Steso Songs släpper för övrigt en vinyl-ep den 23 maj på sitt nystartade skivbolag Lyckan. Hon har blivit skivbolagsdam nu och sitter och mailar mycket med Tjeckien tydligen och scannar diverse dokument. Och jag som haft äran att förhandsyssna lite (eller ja, på repeat en hel dag om man ska vara petnoga) kan berätta att det är precis sådär vackert och oumbärligt som det bara kan bli när Steso Songs gör musik. Omedelbar kärlek och nu är det faktiskt dags att Steso Songs får sin plats på svenska artisthimlen på riktigt.

Nä nu måste jag packa och lägga mig. Bottenmåla båten i helgen då, ja visst. Ibland överraskar jag till och med mig själv.

2008-04-24 @ 23:15:05 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nu jävlar Växjö

Nu kommer vi och tar er!

Motståndare till den universellt goda musiksmaken göra sig icke besvär. Dj Evil Ace & Durmér ska nämligen inta båset på Sivans i kväll och förgylla dansgolvet med sköningpop och toksväng. Så indie och sell-out att kollektiv förvirring kan uppstå.

Men säg inte att ni inte blivit varnade.

2008-04-18 @ 12:29:49 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

First aid kit för själen

Jag har ännu inte berättat om förra veckans kanske finaste händelse, nämligen när First Aid Kits debut-ep "Drunken Trees" uppenbarade sig för mitt skivsnokande nylle på Record Hunter i helgen. First Aid Kit är duon Klara och Johanna Söderberg (yes, syskon) och dem upptäckte jag någon gång på svammelfärd genom myspace och spontanbloggade sen kärleksfullt om dem sådär som jag gör ibland med vissa grejer. Det som utmärker First Aid Kit dock är att de lämnade så beständiga intryck i mig att jag om och om igen fortsatte att återkomma till deras myspacesida för lite last-fm-oregistrerad lyssning. Och nu har jag dem, nyinmatade i mitt alldeles eget iTunes-bibliotek som jag kan lyssna på när jag vill. Lucky me. För de är så jävla bra. De gör grymt fina låtar i akustisk tappning med så mycket själ och innerlighet och popkänsla att det nästan helar min sargade själ. Och inte för att de låter som något annat egentligen, men sista låten "Cross Oceans" leder ändå mina tankar till Tegan and Sara, kombinerat med kanske lite Montys Loco. Grym låt för övrigt, och grym ep. Så spring nu och köp det första utomstående som Rabid Records någonsin funnit värt att signa och släppa.

Så här ser den ut:

Och här är deras myspace.

2008-04-16 @ 11:40:11 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dom lever om natten

Tjo vad poppigt det blev där helt plötsligt. They Live By Night tappar en och får trallfeber. Missuppfatta inte, jag gillar ju såklart. Bara lite weird.

Jag vet att jag bloggar om allt tre år efter att saker faktiskt är aktuella nuförtin, men det är för att jag inte bloggat så mycket framtillnuförtin som ni kanske märkt. Bloggtorka. Inget elakt att säga om något. Trist läge. För lite Bozo kanske. Som tur är ska jag och den där Durmér övernatta hos honom på torsdag efter vårt dj-gig på premiärkvällen av Hultsfredsturnén så då kanske det blir ordning på världsloftet igen. Min universellt goda musiksmak kombinerat med det bästa som hänt poppunksverige på 20 år - Hästpojken - strösslat med Håkans brittfetischism och roliga frisyr. Och öl. Ey-bro!

Om någon ska starta prenumerationstjänter på musik är det ju såklart Marit Bergman. Jag bedömer att hennes lyssnarskara har ett ovanligt högt snitt hängivna fans, människor som gärna är medlem i vad som helst som har med Marit att göra. Inklusive jag själv. Så i dag började jag prenumerera på Marit. 85 kronor om året - chipsbilligt som Bozo skulle sagt. Så är man medlem och får hänga i loungen och så. En låt dimper ner i månaden. Eller en rockopera till midsommar. Ja jag vet inte vad som kommer hända riktigt men jag gillar't. Som Marit kanske skulle säga.

Jag spår dock att Marit kommer få ett återfall och göra ett album trots allt. Någon gång. Det går bra det med, jag gillar album.

They Live By Night: Endless Summer

2008-04-07 @ 20:16:12 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Klipp klipp klipp

Att sätta sig på ett tåg tidigt i ottan till Stockholm enkom för ett möte har visst sina fördelar. Särskilt om man innan mötet hinner sätta i sig en habil lunch och kopp kaffe på Chutney och ta en svängom på Pet Sounds. Jag har tidigare klagat en del på Pet Sounds då de inte riktigt uppfyllt mina våta drömmar om vad den affären bör vara. Men den här gången så klippte jag till ordentligt och känner mig uppfylld och rik på livsenergi och pepp.

För det första gick det snabbt att lokalisera mina tre skivinköp. De kändes självklara och uppenbara. Fem minuter i butiken och jag var redo för kassan. Redan när jag lämnade affären med påsen gungandes i min hand kändes det bra. Och ännu bättre känns det nu när jag rippat in skivorna i iTunes och börjat lyssna.

Love Is All - Love Is All Mixed Up. Det vill säga, Love Is All mixade, remixade och på andra sätt alternerade av godingar som Hot Chip, Maps och The Studio för att nämna några. Helt oemotståndligt och sinnesjukt bra - såväl på papperet som på skiva. Redan en favorit.

Rubies - Explode From The Center. Äntligen i annan form än enstaka mp3:or och myspacebesök. Låter mycket lovande.

Montys Loco - Farewell Mr. Happy. Det tog exakt 40 sekunder för mig att bli kär i den här skivan. De 35 första av dessa sekunder bestod av ljudet av en typ bilmotor, på 35 kom musiken i gång, och på 40 kom Anjas röst. Jag kan inte ens förklara hur eller varför. Det bara kändes som kärlek vid första hörkastet. Anja Bigrell och Marie Eklund som utgör Montys Loco har varit i Namibia och spelat in stora delar av den här skivan. Skulle ju kunna vara ytterligare en grej som låter sjukt cool och spännande på papperet, men sen inte levererar när det kommer till kritan. Men utan att ens ha lyssnat på mer än halva skivan så känner jag redan mig lugn med att sätta hela mitt rykte på spel och garantera att det gör den. Det är bara omöjligt att värja sig, det är så aggressivt och vackert. Man bara sugs in.

Så sugs in. Och klipp till. Säger den universellt goda smaken förkroppsligad genom, ja just det - mig.

2008-03-19 @ 17:21:28 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

I was nineteen

I fredags spelade Tegan & Sara för mig på Nalen. Mig och några andra. Och trots att det stod en skitlång kille framför mig som titt som tätt böjde sig mot sin flickvän och kommenterade konserten så det inte gick att parera hans ivägen-het så var det helt magiskt. Nästan så att det var på gränsen till för bra. För bra för att det inte känns som att skivorna räcker till längre. För bra för att man känner att beroendet snarare ökade än avtog när man fick i sig en dos av dem live.

Hanna sa att de är lite som Gilmore Girls. Och det är fan sant, de snackar ju oavbrutet och snabbt och rörigt och smart och roligt och med tusen referenser och sidospår. När de inte spelar musik då. Det är antagligen en väldigt stark anledning till att jag gillar dem. Och att de är från Kanada förstås.

Bland annat så berättade de att första gången de var i Sverige så var de förband till Bryan Adams. Bryan blev dock sjuk och ställde in, så vad de gjorde var i princip att promenera några varv runt kvarteret kring hotellet där de bodde och äta på MacDonalds med sin manager, sen flög de hem igen. Tydligen var det här Sverigebesöket bättre. Vilket kändes fint att höra så klart.

Annars så pratade de mycket om fåglar. Och förhållanden. Och att det var trevligt att befinna sig i ett engelsktalande land där folket låtsades att de var roliga.

Det är ju förresten skitbra att de är två. Alla snygga stämmor som finns på skivan och som andra artister som bara kommer i ett exemplar måste ditcha live kör ju de och det blir skitsnyggt och ännu mäktigare än på skivan till och med.

Förresten så kan jag meddela att jag fick den sista t-shirten av modell svart med lila text och grejer på. Någonsin. Merchandisetjejen såg så ologiskt ledsen ut när jag bad om den i medium att jag inte fattade någonting. Sen berättade hon att det var den sista ever och jag kände mig väldigt lyckligt lottad och utvald. Den t-shirten steg i affektionsvärde snabbare än snabbt.

Jag får trösta mig med den när jag tänker på att det kommer dröja cirka en giljon år innan jag får se dem igen.

Här får ni lite Tegan & Sara i ett av sina Gilmore Girls-moments, följt av en finfin tappning av Dancing In The Dark.

2008-03-18 @ 10:13:45 Permalink Musik Kommentarer (5) Trackbacks ()

Bobby Baby: We Made Mistakes

Fantastiska Bobby Baby har ny bild, ny bakgrund, ny luva och framförallt en ny låt på sin myspace! We Made Mistakes heter den och är jättejättefin. Allt känns bättre när man lyssnar på Bobby Baby. Borde på regelbunden basis intas tillsammans med övrig morgonmedicinering för stressade och oroliga själar.

Lyllos Berlin som har henne. Undrar om den staden förstår? Om inte så står Hultsfred med öppna armar. Kom hem. Vi börjar om igen. Vi glömmer allt. Vi kan grilla korv vid Hulingen och simma på Hagadal. Spatsera längs med Oskarsgatan och shoppa billigt fika på Willys. Ta en öl på torsdagspuben och läsa Vimmerbytidningen.

Eller...?

2008-02-28 @ 16:28:58 Permalink Musik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Vad var det jag sa

Nästa cover på Umbrella, denna gång av Manic Street Preachers. Ja, vad var det jag sa?

Men den här hade vi nog kanske klarat oss utan. Enda anledningen Manic Street Preachers ägt existensberättigande den här sidan sekelskiftet är väl Nina Persson. En Rihanna-cover kommer inte att ändra den saken, även om de visar prov på bra smak.

2008-02-27 @ 19:22:41 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Helvete!

Vilken jävla knock Futureheads "The Beginning Of The Twist" är. Helt sjuuuuuukt... Det ser ju inte direkt ut som att den ska vara en knock om man kollar på till exempel den här bandbilden:

Dans dans dans och öl öl öl comes to mind.

www.myspace.com/thefutureheads

2008-02-27 @ 18:45:52 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

The Deer Tracks

Det är väl egentligen helt meningslöst att skriva om hur andlöst vacker och intensiv electronicapop The Deer Tracks gör vid det här laget när durmer.blogg.se redan berättat det för hela världen. Men han är ändå från Gävle och borde ses som part i målet. Jag däremot är från Borlänge, och därför en frisk fläkt i frågan. Och jag säger - det här är den bästa electronica jag hört sen... ja, möjligtvis någonsin faktiskt. Kolla in deras myspace och sen marsch bums och köp skivan. När den släpps. Vilket jag inte vet när det är, men jag återkommer i frågan.

För övrigt så har fantastiska Palpitation spelat in nytt material och lagt upp på sin myspace: www.myspace.com/palpitationband. Det är precis lika bra som annars. Vilket betyder att det är löjligt bra och inte rekommenderas för lyssning om du av någon anledning behöver din hjärna till annat under tiden.

De spelar i kväll på O-baren för de lyckliga som befinner sig i huvudstaden. Mig icke inkluderad.

2008-02-27 @ 12:31:23 Permalink Musik Kommentarer (0) Trackbacks ()

En geografisk analys av min musiksmak

I dag skedde historia på min last.fm. Tegan & Sara förlorade sin förstaplats på topplistan över mest lyssnade artister till Basia Bulat. Betyder det här att jag älskar Basia mer än tvillingarna? Det vet jag inte, förmodligen inte. Vad jag vet är dock att Tegan & Sara innehavt förstaplatsen sedan början av min last.fm-karriär för snart ett år sedan. Och att det är sjukt mycket Kanada över hela listan.

En snabb geografisk analys av mina topp tio mest lyssnade artister visar följande:

1. Basia Bulat (403)..................Kanada
2. Tegan & Sara (399)..............Kanada
3. The Shins (236)....................Portland, OR
4. Young & Sexy (230)..............Kanada
5. Radiohead (221)..................Oxford, UK
6. The Blow (217)......................Portland, OR
7. Feist (207)..............................Kanada
8. Hästpojken (190)..................Göteborg, SWE
9. Beirut (186)............................Kanada
10. Vampire Weekend (172)...New York

Radiohead kan man ju säga finns där på gamla meriter, jag sökte mig till deras världsbild när jag var 17. Då var England helt klart i centrum av mitt attention span. Resedrömmarna handlade ofta om London och deras skivaffärer och second hand-butiker.

Lite förvånad blir jag över Sveriges svaga representation, i min självbild ser jag mig själv som någon som lyssnar rätt mycket på svenskbördig musik. Och att det är Göteborg av alla städer som letar sig upp på topplistan. Det är inte bara Hästpojken, längre ner på listan dyker också Sambassadeur och My Darling YOU! upp. Tydligen identifierar jag mig mycket mer med göteborgare än vad jag själv hade en aning om.

Men sen då - Kanada och Portland. De här ställena verkar ju ha någon slags metafysisk dragningskraft på mig. Båda ligger norrut. De befolkas av människor med skäggväxt och flanellskjortor. De genomlider samma mörka vinterhalvår som Sverige. Vi är nordbor och delar förmodligen ett sinne färgat av melankoli och svårmod. Vi är antitesen till Kalifornien och Miami Beach. Dalkullan i mig känner sig väl hemma någonstans i det här antar jag.

Och så lite indiekredd från det stora äpplet som summan av kardemumman. Så var den geo-psykologiska profilen av mig klar för den här gången.

2008-02-24 @ 00:58:36 Permalink Musik Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg

evilace